Sida 190
EN UPPGÖRELSE.
För HVAR 8 DAG af ELBE.
\ / igseln var öfver. Den ännu lifskraftige, knappt » 50-årige mannen var förbytt från enkling till brudgum. Då brudens mor steg fram ur den lilla kretsen af bröllopsgäsier för att lyckönska de nygifta, ilade en ung flicka till ett i bortersta delen af våningen beläget litet rum, hennes eget. Så snart hon kommit inom dörren, pressade hon händerna mot tinningarne och utropade i ett utbrott af smärta och förtviflan:
»Nej, nej, nej, jag kan ej lyckönska dem! Jag kan ej och jag vill ej!» och tårarne störtade fram ur hennes ögon. Hon sjönk ned på stolen vid skrifbordet, hvarpå ett porträtt af hennes mor intog hedersplatsen. Länge betraktade hon det, då och då torkande de alltjämt framkvällande tårarne.
»Mamma, lilla kära mamma! Hur har pappa kunnat glömma dig! Men det lofvar jag, att aldrig låta någon annan få intaga din plats i mitt hjärta.»
Så småningom upphörde gråten, och flickan försjönk i tankar. Hur ömt hade hon ej förut varit fästad vid den nyblifna styfmodern, innan fadern började hålla af henne. Hon hade då synts henne såsom idealet för en kvinna, så lugn, så mild och behärskad. Och nu . . . Eveline kunde ej fatta, hur väninnan kunnat vilja göra henne denna sorg, en sorg som skulle följa henne hela lifvet igenom.
En sakta knackning på dörren afbröt hennes tankegång och kom henne att räta upp sig och ordna håret öfver pannan.
»Eveline, är du där?» frågar en mjuk röst.
»Ja».
»Får jag komma in?» fortsätter styfmodern men öppnar dörren utan att afvakta svaret på sin fråga.
»Har du gråtit, min kära flicka! Jag ville just tala vid dig för att få allt klart mellan oss, innan jag intar min plats som din fars hustru,» säger hon vänligt och nödgar den unga flickan att taga plats bredvid sig i soffan.
»Oss emellan är allt redan klart», svarar Eveline afvisande och inlägger äfven i sin hållning en antydan om det svalg, som skiljer dem åt.
»Nej, Eveline, du måste inse, att du ej har anledning att vara så kall och frånstötande, som du varit sista tiden.»
»Såå, tänker du redan börja mästra mig?» frågar styfdottern litet skarpt.
»Mästra? Hur kommer du på en sådan tanke! Jag hvarken kan eller vill utöfva någon myndighet öfver dig; jag hade tvärtom hoppats att vår vänskap skulle bli ännu fastare. Kära Eveline, vill du ej försöka att åter hålla af mig litet?» ber hon vekt.
»Nej, jag kan ej!» nästan ropar den unga flickan och skjuter den räckta handen åt sidan samt kastar, för att stålsätta sig mot styfmoderns hjärtlighet, en snabb blick på moderns bild.
>Ja, din mor, Eveline, men har du ingen tanke för din gode far? I lar du ej tänkt på, hur tomt hemmet blir för honom, när du nu snart sätter eget bo? Hvem skall dela hans fröjder och sorger, hvem skall för hans egen skull göra hemmet ljust och gladt? Ack, du vet ej du, hvad det vill säga att stå ensam, att ha mistat det käraste man äger . . .»
»Jo, så mycket känner jag, att man då ej strax vänder sin håg till en annan», afbröt Eveline häftigt. »Om Berndt skulle dö ifrån mig, skulle jag aldrig kunna fästa mig vid någon annan; hans minne skulle vara mig heligt.» ,De tårar, som vid dessa ord stiga upp i hennes ögon, trängas beslutsamt tillbaka, och hon fortsätter:
»Men om du tänker att pappa älskar dig, då tar du fel. Ack, jag vet hur han kan älska», och åter söker hennes blick den kära bilden på skrifbordet, »hur hvart ord, hvar tanke . . .»
»Tyst, barn!» afbryter styfmodern blek och fattar ofrivilligt om flickans handled, »och glöm ej, att du talar till din fars hustru.» Hon tyckes ett ögonblick kämpa med sig själf, men släpper så Evelines hand och skyndar ut efter tillsägelse åt henne att vänta.
Efter en kort stund, under hvilken den unga flickans känslor hunnit något lugna sig, och hon erfar något liknande ånger, kommer styfmodern tillbaka och lämnar henne ett öppet bref, skrifvet med hennes fars handstil.
»Läs!» säger hon kort.
Liksom hypnotiserad hastar flickans blick öfver raderna, till dess den fäster sig vid några ord, hvilka liksom bränna sig in i hennes medvetande: »Min kärlek kan jag ej bjuda Dig — den har följt min Maria i grafven», och längre ned: »då jag vet att Du kommer att bli den bästa och kärleksfullaste vårdarinna för mina två små gossar . . .»
Eveline vågade ej höja sin blick mot styfmodern, som utsträckte sin hand efter brefvet, sägande:
»Och ännu ett: jag älskar honom. Och nu är det väl nog?»
Med en djup darrande suck vänder hon sig om och går. Evelines motstånd är brutet. Hon vill skynda efter henne, vill bedja om tillgift, men förekommes af att dörren öppnas af maken — fadern, som kommer för att hämta dem ut till bröllopsgästerna. Förvånad öfver att se sin hustru så upprörd sluter han henne i sin famn, och strax öppnas denna åter för att mottaga den högt gråtande dottern, som lidelsefullt slingrar sina armar om hans hals.
»Hur är det?» frågar han bekymrad.
»Ack, nu är allt åter bra, eller hur, Eveline?» svarar hustrun.
»Ja, ja», snyftar flickan och lösgör sig ur faderns armar för att slutas i vännens.
- 179 -
