Sida 110
KYSSEN.
EN UNGERSK BERÄTTELSE af Isidor Mi/kö. Öfvers, för HVAR 8 DAG.
\/j ånga kände säkerligen den älskvärde Arpad -1-V-L v Hidvary, hvilken, som på sin tid omtalades i tidningarne, blef mördad af obekanta gärningsmän i den i närheten af badorten »Hiiskut belägna skogen.
Hans slut beklagades allmänt och uppriktigt, ty den unge mannen hörde till de få som kunna eröfra hvarje hjärta med storm. Det fanns hos honom emellertid en del besynnerliga drag, hvilka dock endast gjorde honom intressantare. Jag, som varit fästad vid honom med den djupaste vänskap, kände honom i grunden och visste väl att denne märkvärdige man icke blott besatt ett muntert temperament och ett evigt sprudlande, medfödt godt humör utan äfven hade ett ädelt < ch djupt känsligt hjärta.
Jag vill här icke uppfriska minnet af hans bizarra, men godmodiga infall. Man kommer ju väl ihåg hans streck, när han t. ex. på gatan obemärkt stoppade en silfvergulden i fickan på en tiggare som slumrat in, eller när han förmådde fattiga, som blygdes att tigga, att taga emot understöd därför att han utgaf sig för en obekant släkting till dem. I allmänhet hade dessa puts alltid ett ädelt välgörenhetsmotiv och otaliga äro de som hade anledning att välsigna denna besynnerliga människa.
Som jag vet, har han blott en enda gång begått ett »strecks, till hvilket han icke drefs af filantropi. Och detta stod honom mycket dyrt — det kostade honom lifvet.
* s
Vi vistades vid den romantiskt belägna kurorten »Hüskuts i Oberungarn. Vårt sällskap bestod af Arpad, mig och en gemensam vän, Franz v. Zatornay. Hvarje morgon togo vi en spatsertur i den närliggande härliga barrskogen. Vägen till skogen gick förbi några eleganta villor, omgifna af omsorgsfullt skötta trädgårdar. Den vackraste af alla var den som tillhörde landshöfdingen" v. Egerkuty, hvars familj tillbragte hela sommaren här. Den till villan hörande parken var ett mästerstycke af trädgårdsbyggnadskonst, hvarför ensamt den utgjorde en sevärdhet i Hüskut, Jär invånarne öfverlämnade all försköning åt naturen.
En morgon, när vi passerade denna villa, häj-dades vi af anblicken af en härlig, för mig oförgätlig tafla. I en hängmatta mellan tvänne lindar hvilade en yppigt skön kvinna — landshöfdingen dotter. Det var första gången vi sågo henne, men på den beskrifning vi ofta hört, hvilken noga passade in, igenkände vi henne genast. Hon låg med slutna ögon, som gjuten, öfverjordiskt skön med ett ljuft leende på de korallröcla läpparna. Hela uppenbarelsen hade någonting rent himmelskt, hänförande öfver sig. Vi blefvo stående som förtrollade och beundrade den lefvande bilden, till hvilken en konstnärs pensel icke skulle kunnat framkalla maken.
Arpad var den förste som bröt tystnaden. >Det kan ej vara någon annan än landshöfdingen dotter», sade han.
»Det är utan tvifvel hon», svarade vi. |ag betraktade Arpad. Hans ögon glänste och formligen uppslukade den kvinliga gestalten. Genast fick jag klart för mig att han i detta ögonblick funderade på ett dumt puts.
»Låt oss gå härifrån», skvndade jag mig att uppmana.
»Ingen brådska», genmälde Arpad, »det är ju ingenting som vi försumma.» Under tiden tog han icke blicken från den i hängmattan hvilande damen, som hvarken kunde se oss eller höra vår lågmälda konversation. Plötsligt utropade han: »Från denna flicka måste jag röfva en kyss.»
»Du är från dina sinnen», svarade jag förtörnad.
»Nej, nej! Men jag skulle vara det, om jag icke kysste henne!»
Men för Guds skull hur tänker du bära dig åt?»
»Mycket enkelt, jag klättrar bara öfver staketet». Under det han talade stirrade han hela tiden på flickan. Det var klart att den stackars mannen blifvit alldeles förhäxad.
»Du får icke göra det», sade jag till honom. »En hygglig karl stjäl ingen kyss!»
»Ah!», yttrade Zatornay, »han bara skämtar. Han törs inte ens klättra öfver staketet!»
Dessa ord göto olja på elden. Zatornays tvifvel hade riktigt väckt den onde demonen hos Arpad. Med ett hopp, som skulle ha hedrat den skickligaste akrobat, var han i trädgården. Med ljudlösa steg nalkades han den sköna, som kanske i sina drömmar såg en man vacker som Arpad. damernas bortskämde gunstling. Det såg ut, som om flickans leende skulle blifvit ännu mer förföriskt, ju närmare Arpad kom.. ..
Han smög sig på tåspetsarne, som en vanlig tjuf, hvilken ej vill störa ett oskyldigt barns hvila, jag hade velat skrika till för att göra mannens tilltag om intet, men min strupe var som sammansnörd. Jag kände att min vän utsatte sig för fara och jag var likväl ej i stånd att rädda honom. Plötsligt hördes ett gällt skri. .. Attentatet hade skett. .. Arpad hade verkligen gjort sig skyldig till denna honom ovärdiga feghet.
Vid det genomträngande ropet kommo villans invånare tillskyndande, bland dem landshöfdingen. Denne förstod genast situationen och gick utan ett ord mot Arpad. Ännu i dag går det en kall kåre öfver ryggen, när jag erinrar mig denna scen. Jag anade allt för väl hvad som skulle ske. LTtan tvifvel visste äfven Arpad det, men ändå blef han stående orörlig, blek som ett lik. Egerkuty gick honom in på lifvet, lyfte handen och... Arpad stod alltjämt orörlig. Han tog emot slaget och tumlade därpå ur trädgården. Vi förde honom hem. ...
Efter en half timma infann jag mig med Zatornay hos landshöfdingen och framförde utmaningen från min vän.
Dagen därpå ägde duellen rum. Arpad, som i går betett sig som en feg stackare, dog i dag som en hjälte.
Egerkutys skott hade träffat väl. Arpads kula han var en utmärkt skytt — borrade sig in i ett träd tre steg från hans motståndare. Han hade också sik tat dit.
Så kom det sig att Arpad v. Hidvary »mördades af obekanta gärningsmän». För att göra historien trovärdig, togo vi hans ur och plånbok, och man tviflade aldrig på tidningarnes uppgifter.
Vi tänka ofta med vemod på denne gode man, som måste låta sitt lif för en enda dårskap. Och dock finnes det människor som i hela sitt lif icke begå annat än sådana. . . .
* Obergcspau — ungersk landshöfding, d. v. s. chef för ett komitat.
— 99 —
