Sida 425
»SJÖ BJÖRNAR.»
Af IV. IV. Jacobs, öfvers, för HVAR 8 DAG.
IV. DEN GRA PAPEGOJAN.
H örste och tredje maskinisten sutto vid sitt té
ombord på »Curlew» i East India Docks i London. Den lille, inte öfver sig renlige stewarden hade satt allt ban kunde tänka"sig på bordet, därpå anskaffat allt hvad förste maskinisten kunde tänka upp, hällt i två koppar té och på begäran gått sin väg. De två männen åto »stadigt» och samtalade mellan bitarne, emellanåt afbrutna af en hes, graflik stämma, hvilkens ägare vid åsynen af maten blef högst liflig och först bad om den höfligt, men sedan pä ett sätt som framtvingade uppmärksamhet.
»Det är ganska bra sagdt af en papepoja», sade 'trean' kritiskt. »Hon tycks veta hvad hon säger också. Nej, ge henne ingenting. Hon slutar tala, om ni gör det.»
»Jag finner inte något nöje i ett groft språk», sade förste maskinisten med värdighet.
Han doppade tankspridt ett stycke smörgås i 'treans' té, men tappade biten och jagade rundt efter den i koppen med fingret, under det att 'trean' iakttog denna operation med ett intresse och en rörelse som den andre först icke kunde förstå.
»Bäst ni skaffar er en annan kopp», sade han tankfullt, när han varseblef 'treans' blick.
»Det ämnar jag», svarade denne.
»Karlen som jag köpte fågeln af», sade den andre och gaf papegojan smörgåsbiten, »försäkrade att det var ett fullt respektabelt djur, som inte kunde ett enda fult ord. Nu vill jag knappt ge min hustru den.»
»Tjänar ingenting till att vara Jör noga», sade 'trean' och betraktade sin förman med en illa dold skadeglädje, »det är det sämsta med er nygifta pojkar. Ni tycks tro att en hustru måste svepas in i silkespapper.»
Förste maskinisten ryckte föraktligt på axlarne. »Jag köpte fågeln som sällskap åt henne», sade han långsamt, »för hustru min blir det ju långsamt utan mig, Rogers.»
»Hur vet ni det?» frågade den andre.
»Det sade hon», blef svaret.
»När ni har varit gift lika länge som jag», sade 'trean', hvilken som äkta man sedan femton år ansåg sig för en stor auktoritet, »sä får ni nog veta, att de i allmänhet äro glada att bli en kvitt.»
»Hvarför det?» frågade förmannen med en röst, som Othello skulle afundats.
»Hm, ni är i vägen en smula», sade Rogers med hemlig tillfredsställelse, »ni hindrar rengöringen och stör sådana där husliga göromål. Först är dom glada att se en tillbaka och sen glada att se en på ryggen.»
»Det är skilnad på hustrur», sade den nygifte
ömt.
»Ja, och min är en prima sådan», sade 'trean', »inregistrerad som första klass hos Lloyd, men hon blir inte ledsen när jag far min väg. Er hustru är trettio år yngre än ni, inte sant?»
»Tjugofem», rättade den andre kort. »Ni förstår att hvad jag är rädd för är, att man skall visa henne^för mycken uppmärksamhet.»
»Ah, sådant tycka fruntimmer om», anmärkte 'trean'.
»Men inte jag, fördöme mig», utbrast förmannen hetsigt. »När jag tänker på sådant blir jag het, kokhet.»
»Det räcker inte länge», lugnade den andre, »nästa år vid det här laget bryr ni er inte en styfver om det.»
»Vi ä' inte alla lika», mumlade förmannen, »somliga äro finkänsligare än andra. Jag såg den där pojken näst intill titta på henne, när vi gingo förbi honom i morse.»
»Ah f—», sade 'trean'.
»Ingen oförskämdhet, jag ber», afbröt förmannen i skarp ton. »Han satte sin hatt till rätta när han gick förbi oss. Hvad tror ni om det?»
»Svårt att säga», betygade den andre med allvar, »det kan betyda hvad som helst.»
»Om han tar sig för några dumheter medan jag är borta, så vrider jag halsen af honom», sade förmannen lidelsefullt. »Jag får nog veta det.»
Därpå drog han upp ögonbrynen.
»Jag har bedt värdinnan hålla ögonen uppe en smula», förklarade förmannen. »Min hustru är uppfostrad på landet, hon är mycket ung och oskyldig, sä det är fullkomligt riktigt och riktigt att hon har en moderlig vän som ser om henne.»
»Vet er hustru om det?» frågade Rogers.
»Nej. Faktum är att jag har en idé med den här papegojan. Jag ämnar säga hustru min att det är en förtrollad fågel, som talar om för mig allt hvad hon gör medan jag är borta. Allt som värdinnan berättar skall jag säga att jag fått veta genom papegojan. En sak t. ex., jag vill inte att hon skall gå ut efter klockan sju pa kvällen, och hon har lofvat att inte göra det. Öm hon gör det, så får jag veta det och skall låtsa att papegojan skvallrat. Hvad säger ni om det?»
»Säger om det?» sade 'trean' och stirrade på honom. »Säger om det? Att tänka en karl försöka inbilla en vuxen kvinna sådana amsagor!»
»Hon tror pä varsel och knäppningar i väggarne och allt sådant där», blef svaret, »hvarför skulle hon inte tro detta?»
»Nå ja, ni får se om hon tror det eller inte,' när ni kommer tillbaka», sade Rogers, «men det är synd för fågeln är ju duktig att tala.»
»Hvad menar ni?» frågade den andre.
»Jag menar att den får snart halsen vriden af.»
»Well, vi få väl se», svarade Gannett. »Jag vet hvad jag skall tro om den dör.»
»Jag får aldrig se den fågeln mera», sade Rogers med en skakning pä hufvudet, när han bar upp buren och lämnade den till stewarden, som skulle följa Gannett med den hem.
De båda lämnade fartyget och gingo längs East India Dock Road bredvid hvarandra. En störande episod inträffade när det uppstod gräl mellan en poliskonstapel och maskinisten, huruvida denne senare kunde hållas ansvarig eller inte för det språk, som papegojan ansåg sig böra använda, när stewarden tappade buren i gatan.
När de natt bostaden, tog maskinisten buren, bar den uppför trappan i salen och satte den på bordet. Mrs Gannett, en kvinna med anspråkslöst yttre, sömniga, bruna ögon och ett undergifvet sätt, klappade händerna af förtjusning.
»Är den inte snygg?» frågade mr Gannett, »jag har köpt den som sällskap åt dig medan jag är borta.»
»Du är alldeles för snäll mot mig, jern», sade hans hustru. Hon gick rundt omkring buren och
— 414 —
