Sida 638
KLOCKAN.
Af Jules Lemaitre. öfversättning från franskan för HVAR 8 DAG.
len lilla församlingen i Lande-Fleurie hade en gammal präst. Klockan var redan till den grad full af remnor, att de ljud den frambrakte, liknade en gammal kvinnas hostande, hvadan man icke var synnerligen förtjust i att höra den ringa. De goda bönderna och herdarne på fälten blefvo helt sorgsna till mods därvid.
Prästen däremot, hr Corentin, var trots sina sextiofem år ännu tämligen kraftig. Han hade ett rödblommigt och, trots rynkorna, barnsligt ansikte, kransadt af lockar lika hvita som det vackra ullgarn, som spanns af kvinnorna i Lande-Fleurie. För sin godhet och sitt milda hjäita var han, tillbedd af sina församlingsbor.
Dà därför hans femtioåriga prästjubileum stodför dörren, beslöt man att af denna högtidliga anledning gifva honom en högst ansenlig gåfva. De tre kyrkvärdame gingo omkring i alla hem i församlingen och gjorde insamling, och då de slutligen fått ihop hundra femfrancsstycken lämnade de summan till prästen med anhållan, att han själf ville gå till staden och köpa en ny klocka.
»Mina barn», sade hr Corentin, »mina dyra barn . . . Det är tydligen den gode Guden, som ... sålunda ... i sin vishet...»
Han kände icke säga mera, ty rörelsen blef honom öfvermäktig, Han stammade blott: »Herre, låt nu din tjänare fara i frid efter ditt ord.»
Dagen därpå begaf han sig i väg för att köpa klockan. De två första milen fram till byn Rosy-les-Roses måste han gå till fots; först därifrån gick deligensen till den goda staden Pont-1'Arche-Vigne, provinsens hufvudstad.
En härlig trakt. Träden med dess hviskande löfverk, de kvittrande fåglarne, de vackra, brokiga blommorna, alltsammansöfvergjutet af glittrande solstrålar bräkte lif på båda sidor om vägen. Och den gamle prästen, som redan hörde klangen af den nya klockan, vandrade förnöjd framåt samt prisade Gud i sin glädje öfver tillvaron.
Han var redan nära framme vid Rosy-les-Roses, då han vid vägkanten såg en frånspänd ziguenarvagn. Icke långt därifrån låg en gammal häst på sidan med benen stelt utsträckta. Under den skrumpna huden kunde man se refbenen och räkna kotorna på ryggen; vid näsborrarne syntes blod; hufvudet var förvridet och ögonen hvita.
En gammal man och en gammal kvinna, klädda i bizarra lumpor och genomlappade, skära bomullstrikoter, sutto vid dikeskanten och gräto öfver den gamle hästens död. Plötsligen sprang en fjorton-, femtonårs flickunge upp ur diket och ilade jämrande fram mot prästen:
»Barmhärtighet, herr pastor, barmhärtighet!»
Hennes röst var hes af landsvägsdamm och gråt, men frambar likväl denna bön så mildt, att det lät som en vacker sång. Barnet, hvilkets hudfärg var som nygarfvadt läder, var endast iförd en smutsig skjorta och en kort, röd kjol. Men hon hade stora, svarta sammetsögon och läppar som de rödaste körsbär. Hennes gulaktiga annar voro vackra, och ett kopparband sammanhöll hennes lockar, hvilka utbredde sig solfjäderformigt på båda sidor om det smala ansiktet — som man ibland kan få se hos ziguenarna.
Prästen hade börjat taga mindre steg, och hade tagit fram en femcentime ur fickan. Men då han såg barnets ögon, stannade han och började utfråga henne.
»Min bror sitter i fängelse», förklarade den lilla för honom. »De säga, att han har stulit en
höna. Det var han, som gaf oss mat, och nu ha vi icke fått något att äta pa två dagar.»
Prästen stack åter ned femcentimen i pungen och tog fram ett silfvermynt.
»Jag kan ju göra konster», fortsatte hon, »och min mor spår. Men i städerna få vi ej längre drifva vårt handtverk, emedan vi äro för fattiga. Och nu är till på köpet hästen död. Hvad skall det väl blifva af oss?»
»Men kunde ni icke söka arbete på fälten?» frågade prästen.
»Folk äro rädda för oss och kasta sten efter oss. Dessutom ha vi aldrig lärt oss arbeta; vi kunna icke annat än våra konststycken. Hade vi blott en häst och litet pängar att köpa oss kläder för, så kunde vi godt lefva af vårt yrke . . . Men som det nu är, ha vi blott döden att hoppas på.»
Prästen lade ned silfvermyntet i pungen igen.
»Håller du af den gode Guden?» frågade han.
»Jag skall hålla af honom, om han hjälper oss», ljöd barnets svar.
Prästen kände vid sitt bälte den påse, i hvilken hans sockenbarns femfrancstycken lågo. Den lilla tiggerskan stirrade oafbrutet på honom med sina svarta ziguenarögon, som nästan uteslutande voro pupiller.
Han frågade vidare:
»Ar du from?»
»From?» frågade ziguenerskan förvånad; ty hon förstod icke riktigt.
»Säg: Herre Gud, jag älskar dig!»
Barnet stod stumt; tårarne kommo henne i ögonen. Abbén hade emellertid knäppt upp sin kaftan och tagit fram den tunga pänmngpåsen.
Med ett apaktigt uttryck grep ziguenerskan den och utropade:
»Herr pastor: jag älskar er!»
Och hon for iväg till de två gamla, hvilka ännu utan att röra sig sutto och gräto öfver den döda hästen ...
*
Prästen fortsatte sin väg åt Rosy-les-Roses till, allt under det han funderade öfver det elände, i hvilket Gud i sin outransakliga visdom låter så många varelser- lefva. Och han bad honom ifrigt, att han måtte upplysa denna lilla ziguenerska, som tydligen icke var troende, ja, måhända ej ens hade mottagit det heliga dopet.
Men så kom han med ens att tänka på, att han egentligen icke hade något skäl att gå till staden — han hade ju inga pängar att betala klockan med. Och så vände han om tillbaka.
Han förstod nu knappast, hur han kunnat skänka en obekant tiggerska, en konstmakares, en så stor summa — som till på köpet icke var hans.
I hopp att ännu kunna finna ziguenerskan, påskyndade han sina steg. Men vid dikeskanten låg endast den döda, gamla hästen, och den frånspända kärran stod där öfvergifven.
Säkerligen hade han syndat groft: han hade missbrukat »fårens» tillit, begått förskingring, gjort sig till tjuf. Och med fasa förutsåg han följderna af sitt felsteg . . . Huru skulle han kunna dölja det? Huru göra det godt igen? Hur skulle han få fatt i hundra andra femfrancstycken ? Hvad skulle han nu säga till dem, som frågade honom ?
Moln drogo fram öfver himlen. Med ett underligt skärande grönt aftecknade sig trädtopparne mot den blyfärgade horizonten. Stora droppar föllo
— 627 —
