Sida 538
SJÖ B JÖRN AR
Han nickade åter till och den gamla skakade sakta pä honom.
»Gå till sängs dä. Det är din gamla säng, Jern. Den står sådan du lämnade den, och den är bäddad med rena lakan. Den har statt färdig för din räkning hela tiden.»
Han reste sig upp och stod vaggande fram och tillbaka. Hans moder öppnade en dörr i väggen, hvarpå hon tog lampan och lyste honom upp tör den smala branta trappan till rummet som han kände så väl. Därpå tog ban henne i sina armar i en svag omfamning, kysste henne pä pannan och satte sig uttröttad ned på sängen.
Den gamla återvände till sitt kök. Där föll hon på knä och låg en stund försänkt i tacksam och djup bön. När hon stod upp kom hon att tänka på de andra kvinnorna, hon slet en shawl fran klädhängaren bakom dörren och sprang ut på den öfvergifna gatan med sin nyhet.
Inom kort var hela staden på benen. Som ett andedrag af hopp flög hviskningen från hus till hus. Dörrar som stängts för natten slogos upp och undrande barn gjorde sina gråtande mödrar en mängd frågor. Dunkla bilder af män och fäder, som för länge sedan hållits för döda, framträdde klara och tydliga, med glada ansikten leende åt sina kära anhöriga.
Vid stugans dörr hade redan ett par personer samlats och andra nalkades på gatan med ovanlig brådska.
De funno vägen stängd af en gammal kvinna — en resolut gammal kvinna, i hvars ansikte strålade den stora glädje som kommit till henne sa sent i lifvet, men hon vägrade alla inträde tills hennes son hade fått sofva.
Kvinnor som väntat och blifvit tåliga efter länga år af väntan kunde icke uthärda ännu dessa fä timmar. Förtviflan kunde man gå igenom, men detta uppskof! «0, Gud! Var deras man i lifvet? Hur såg han ut? Hade han blifvit mycket gammal?»
»Min son var så uttröttad att han knappt kunde tala,» sade hon. Hon hade frågat honom, men han var ej istånd att svara. Finge han blott vara ifred till dagningen sä skulle de alla få besked.
Så väntade de, ty att gå hem och sofva var omöjligt. De gingo några steg då och då uppåt gatan, men aldrig långt, och i små grupper diskuterade de upprörda den stora händelsen. Man kunde förstå att de öfriga af besättningen kastats iland på en obebodd ö — något annat kunde ej ha händt — rich skulle snart vara hos dem; alla, utom kanhända en eller två, som voro gamla när fartyget afseglade och troligen aflidit. Någon yttrade detta inotn hörhåll för en gammal kvinna, hvars man, om han lefde, skulle varit på den yttersta ålderdomen, men hon log lugnt och svarade att hon blott väntade att få höra något från honom, det var allt.
Uppskofvet blef nästan outhärdligt »Skulle karlen aldrig vakna? Skulle det aldrig dagas?» Barnen voro genomkylda af blåsten, men deras föräldrar skulle knappt ha känt polarkölden och väntade med växande otalighet, emellanat blickande åt tvänne kvinnor som höllo sig pä något afstånd frän de andra — två kvinnor som gift om sig och hvilkas nya äkta män märkvärdigt nog väntade med dem.
Långsamt förflöt den uttröttande, blåsiga natten, under det att den gamla kvinnan, döf för alla vädjanden, höll sin dörr stängd. Dagningen var ännu ej inne, ehuru de ofta tillfrågade kloc korna visade att den nalkades. Den var helt nära"
och de vaktande samlades vid dörren. Man kuhde nu se hvarandras ängsliga, gråbleka ansikten.
De knackade på dörren och den gamle kvinnans ögon fylldes af tårar när hon öppnade den och såg dessa ansikten. Oombedda men äfven utan att bli afvisade trängde fig de väntande in i stugan.
»Jag skall gå upp efter honom», sade den gamla kvinnan.
Om livar och en kunnat höra hur de andras hjärtan bultade, skulle bullret ha varit döfvande, men i stället rådde fullkomlig tystnad med undantag af en uttröttad kvinnas suck.
Den gamla öppnade dörren som ledde till rummet på löftet och med långsamma och dröjande steg gick hon upp för trappan, hvarpå de där nere hörde henne sakta ropa pa sin son.
F^tt par minuter gingo och så hörde man henne komma ner för trappan igen — ensam. Både leendet och det medlidsamma uttrycket hade lämnat hennes ansikte, hennes utseende var förvirradt och besynnerligt.
»Jag kan inte väcka honom», sade hon med klagande stämma. »Han sofver så godt. Han är trött. Jag har ruskat på honom, men han sofver ännu.»
När hon tystnade och såg sig halft bönfallande omkring, tog den andra gamla kvinnan hennes hand, tryckte den och ledde henne till en stol. Två af männen skyndade upp för trappan. De voro blott borta någon minut, så kommo de ner bleka och alldeles förvirrade. Ingen behöfde tala. Ett mummel af veklagan kom från kvinnorna, det hördes och upprepades af hopen utanför. Den enda menniska som kunnat bringa deras hjärtan till ro hade undkommit djupets faror och dött lugnt i sin säng . . .
LARS BONDESON,
den kände varietéarti-sten, firade nyligen sitt
i o-års-jubileum som sångare i den glada visgenren. Hr B. är född i Nerike och ingick 1882 vid i:a Svea Artilleriregemente, där han tjänade i 9 1 s år och vai i tur till underofficer. Han debuterade 1891 å Alhambra och hade då tre visor på repertoi-ren. Nu upptager denna ett 50-tal visor, hvilka han själf alla författat, ty hr B. har mycket sinne för poesi. Bland våra svenska manliga varietéartister är han den afgjordt främste, en verklig komiker. Hr B. har på sina tournéer besökt alla Sveriges städer, så när som på sex. Det porträtt vi visa är nytt för dagen.
/Vs IkiÅlK-/, .VöfiWm.
- 527 -
