Sida 560
HVAR 8 DAG
rad för världen, om jag skulle dö, innan det hinner tryckas».
På titelbladet hade han med vattenfärger målat tre runda ringar, den ena utanför den andra. Den innersta var hvit, den därnäst svart och den yttersta och bredaste purpurröd. Nedanför stod skrifvet med stora barnsliga bokstäfver:
TRIKOLOREN eller
DE VISES STEN, Upptäckt af Leopold Bark.
»Ja, du stirrar på mig och undrar, om det verkligen är jag 'galne Barken', som folk kallar mig, som upptäckt hvad alla världens vise i årtusenden sökt och grubblat öfver. Men det är sant: jag har löst tillvarons gåta, jag har funnit de vises sten. Jag kallar den med ett poetiskt namn trikoloren efter de tre färger, hvaraf tillvaron består. Rödt är det evigt positiva, det hvaraf all skönhet, allt godt i tillvaron kommer; hvitt, det afskyvärda, som vi skola sträfva att med alla krafter utrota, men som tyvärr också är af evighet, det är det negativa det fula, det hvarifrån allt ondt, allt syndigt stammar. Svart innehåller både hvitt och rödt, är harmonien mellan båda. Denna staden är hvit, ser du, du är röd . . . det var också jag en gång, men nu är jag svart, ty när jag kom hit, började genast det hvita ingå förening med mitt röda . . .»
Han liknade icke alls en dåre där han stod hög och rak med ögonen glänsande af lycka och hänförelse och med kraft utslungade eller rättare predikade sin virriga metafysiska gallimatias, som om han talade till ett stort auditorium och icke till ett litet oförståndigt barn. Jag begrep ju ingenting af hvad han sade, men det klamrade sig ändå fast i mitt minne, och jag har skrifvit ned det nästan ord för ord.
Så lade han in manuskriptet igen och låste skåpet noggrant.
»Nu får du allt gå», sade han, »jag har förlorat mycken tid och måste arbeta flitigt».
Och så satte ban sig ned vid skrifbordet och började med rynkad panna och uppmärksam omsorg rita spiral efter spiral på sitt epokgörande vetenskapliga verk i konstteori.
Hans död var egendomlig — hemsk sade folk. Jag har alltid tyckt, att den var vacker. Han hade pä sista tiden yppat fruktan för att han började bli allt mer och mer »hvit.» En dag skar han af båda pulsådrorna med en rakknif, och när blodets högröda ström forsade fram, ropade han utom sig af hänförelse: »Hur vackert, hur vackert, o hur skönt!» När hans hushållerska kom inspringande i rummet vid hans rop, — berättade hon — strålade hans ögon liksom förklarade af lycka. Innan den förskräckta kvinnan hann vidtaga någon åtgärd för att hejda blodflödet, hade han redan förblödt.
Att »titta» på lik var ett gratisnöje, som stadens lägre befolkning, särskildt kvinnorna, ogärna försummade, om tillfälle bjöds. En dag, när jag kom hem från skolan, var det därför flera människor, mest kvinnor från granngårdame, i det rum, där »galna Barkens» lik låg på bår. Jag slank in, fast ej utan bäfvan. Ingen sade ett ord, äfven denna simpla menniskohop var för en gäng imponerad af dödens majestät. Den döde var omgifven af »de tre färgerna», äfven den hvita, som lian så gerna velat skaffa bort ur världen: svart var kistan, svepningen var hvit, och på bröstet làg hans älskade röda — en stor, doftande ros. Hans ansikte var i döden ädelt skönt, och hvardagsmun-narne tystnade vid dårens lit de parade.
Du tycker, att min historia är underlig, kanske löjlig? Hvad bryr jag mig om en galnings meningslösa hugskott och ord, säger du. Är du då så säker på, att det ej kan vara mening bakom de meningslösa orden? För dem som anse människan vara människa, äfven då vansinnet omsvept hennes själ, är denna historia skrifven.
EN VACKER PORTRÄTTRELIEF
i brons, framställande den aflidne filosofen professor Axel Nyblæus i Lund och afsedd att pryda dennes grafmonument därstädes, har utförts af den bekante outtröttlige svenske porträttskulptören Sven Andersson och nyligen fullbordats ä Otto Meyers konstgjuteri i Stockholm. I spetsen för den komité, som haft saken om hand, har professor Wulff i Lund stått.
Axel Nyblæus — en kusin till den i ett föregående nummer nämnde Gustaf N. — innehade åren 1856 — 87 den ordinarie professuren i praktisk filosofi i Lund. Han tillhörde Boströmska skolan och utmärkte sig särskildt pä religionsfilosofiens och samhällslärans områden. Sin största betydelse har Nyblæus dock som den svenska filosofiens häfdatecknare. Hans stora arbete »Den filosofiska forskningen i Sverige från slutet af adertonde århundradet etc.» är af allra största värde. Nyblæus var också en utmärkt stilist, så att lians arbeten äro njutbara icke endast för fackmännen, utan äfven för en större allmänhet.
Medaljongen öfver den aflidne är synnerligen känsligt och fint utförd, hedrande både konstnären och anstalten där den gjutits. Vår afbildning gifver för öfligt en god idé om densamma.
- 549 -
