Sida 254
OSCAR ALIN
tingen det gälde att bistå något företag, som öfverensstämde med hans åsikter, eller någon behöfvande — att han icke längre kunde egna sig åt riksdagsarbetet
En man, en karaktär — se där hvad man under alla omständigheter kan säga om den hädangångne. En man, en karaktär, som hade sin omutliga öfvertygelse utan några personliga biafsikter och icke kunde sticka under stol härmed. Huru rojalistisk han än var, måste han dock stundom uppträda mot regeringen — liksom han allt sedan midten af 1880-
talet ställde sig en garde mot Norge. Men denne »storsvensk» gjorde detta, därför att han höll Sverige kärare än allt annat, och om händelsernas gång visat, att hans taktik icke varit den riktiga, måste man dock ha djup respekt för hans hängifna lifsarbete, som i förtid slet upp honom.
Professor Alin var ledamot af flere lärde sällskap och kommendör af Nordstjärneordens andra klass. Han efterlämnar enka, f. Salander, men inga barn. O R.
GAMLE KAMRERN.
Berättelse af A. O. för HVAR 8 DAG.
Kamrerare Anton Malm hade i många år bebott en lägenhet på två rum och kök i ett af de små hus, som förr i tiden funnos på Klara Norra Kyrkogata i Stockholm. Grannarne visste ej mycket om honom, ty han gjorde intet väsen af sig och syntes ej till annat än på de bestämda tider, då han gick ut. Man trodde, att han varit gift, men att äktenskapet varit olyckligt. Nu hade han en liten pension, så att han nödtorftigt kunde draga sig fram. Han hade ingen tjänare, men en hustru kom dit hvarje morgon och kväll för att passa upp den gamle. Middagar åt han ute.
Han ansågs, förstås, vara ett original, och det var han nog också i viss grad, men de få personer, som kände honom närmare, visste att berätta om hans stora kunskaper, hans satiriska skämt och godmodiga lynne. Man kunde ej tro det, när man såg honom med allvarlig uppsyn vandra gatan fram. Man trodde, att han haft många sorger i sitt lif, oftast såg han dyster ut och hans ögon kastade skarpa blickar på de mötande. Hvarje sommar reste han bort. Ingen visste hvart.
För öfrigt visste ingen, hvad den gamle gjorde hela dagarna. Han syntes oftast vid sitt skrifbord. Någon gång satte han sig att spela på ett piano, en gammal taffel af utmärkt god ton, och då kunde han spela i flera timmar, nästan bara romanser, ibland en och annan vals. Eller också spelade han fiol. Han spelade utmärkt väl, med mycken känsla. Det var som om han lade hela sin själ i tonerna.
Hvarje morgon, precis kl. 9 spatserade han ut, hur vädret än var, och när han kom till hörnet af Gamla Kungsholmsbrogatan, stannade han alltid en liten stund och såg med vemodiga blickar mot fönsterna på nedra botten i huset tvärs öfver gatan. Man hörde honom mumla: »god morgon, liten, hvar du nu än fins!» Sedan fortsatte han sin väg. Alltid såg han mot dessa fönster, när han gick förbi.
Där bodde nu en skomakare, som hade en liten oansenlig butik, men säkert hade där förr i tiden bott någon, som varit den gamles käresta.
Åtminstone trodde folk så.
* *
*
Den som bäst kände till kamrer Malm var en tunnbindaremästare Nordin, som bodde ett par hus därifrån. Han besökte Malm ibland, och då pratade de och rökte pipa vid en god grogg.
Emellanåt hade Nordin sin son Axel med sig, en 14-årig pojke, käck och frimodig, musikalisk och vetgirig. Denne blef slutligen Malms synner-lige favorit. Han tyckte om att höra den gamles
musik och att se i de många böcker med taflor i, som gubben Malm hade. En af väggarna i ena rummet var helt och hållet upptagen af stora bokhyllor, så man kunde tro, att man var hos en lärd professor.
När Axel gått och läst, kom han i lära i en pianofabrik. Han skötte sig bra, och när han var 20 år, ville han ovilkorligen fara till Tyskland för att lära yrket bättre. Det påstods, att gubben Malm hjälpte honom med respängar. Efter fyra år kom Axel tillbaka och hade då sparat ihop litet, så att han kunde sätta upp en anspråkslös verkstad. Han erhöll mycket arbete, reparationer af äldre instrument, och fick mest rykte om sig att
vara en skicklig instrumentmakare.
• '
r
Ett par år efter Axels hemkomst skedde en stor förändring hos kamrer Malm. Grannarna sågo, att han fått en ung flicka på omkring 17 vårar hem till sig, en liten rar och vacker tös, som tycktes alldeles kollra bort gubben. De spatserade tillsammans ute, glada och lyckliga, och Malm föreföll tjugo år yngre. Nordin blef förbluffad, men han skulle väl gå och hälsa på hos gubben och få reda på, hur det hängde ihop med den saken. Tänka sig, gamle gubben, bortåt 70 år gammal!
Och Nordin blef som vanligt vänligt mottagen af Malm, som var vid det muntraste lynne. Han ropade på Hanna att göra i ordning toddy af bästa whiskyn. Malm bjöd på cigarrer; piphyllan var borttagen. Nordin bara såg förundrad ut. Så kom Hanna in med toddyn, och Malm sade:
»Här ser du min lilla dotter Hanna; och det här är farbror Nordin», tillade han åt Hanna, »och den skall du vara mycket snäll emot, för det är en präktig farbror.»
Nordin gapade af pur häpnad.
»Hvarför har du aldrig talat om för mig, att du hade en dotter?» sade han slutligen.
»Du har aldrig frågat mig», svarade Malm.
Slutligen fick Nordin veta, att Hanna var blott i år gammal, när hennes mor dog, och att hon alltsedan dess varit hos Malms syster, som var gift och bodde i Helsingborg. Där hade hon fått en mycket god uppfostran, var nu 17 år och hade
kommit hit för att hushålla åt fadern.
* *
*
Naturligtvis blefvo Axel och Hanna snart bekanta, och lika naturligt är, att de blefvo kära i hvarandra.
- 243 —
