Sida 280
HENNES FÖRSTA UPPTRÄDANDE.
Öfversättning (ràn engelskan f6r HVAR 8 DAG.
* Ivl en är — fortsatte van Bibber — skill-■LVJ- nad med ett barn. Hon har intet val i detta fall. Man ber det inte om lof. Och hon är inte gammal nog att förstå hvad det vill säga att gå in vid teatern. Och hon blir van vid det och kommer att tycka om det, innan hon blifvit så stor att hon vet om faran. Och då är det för sent. Jag tyckte att om det funnes någon som hade rätt att hindra det, så skulle det vara en myxket god gärning att göra den personen underrättad om henne, om detta barn, menar jag — den lilla som gjorde sådan lycka, innan det blefve för sent. Jag finner det vara ett ansvar som jag skulle sky att själf taga på mig. Jag skulle inte kunna tänka att jag hade tillfälle att hindra det och skulle låta tillfället gå förbi oanvändt. Ni vet, hvilket lif det är och hvilka frestelser en kvinna» — Van Bibber häjdade sig och skyndade att tillägga: »Jag menar att det veta vi alla, det känner hvarje man till.»
Mr Caruthers betraktade honom med tätt slutna läppar och rynkade ögonbryn. Han lutade sig fram och betraktade van Bibber skarpt.
»Hvad är meningen med allt det här? frågade han. »Har ni kommit hit, mr van Bibber, bara för att säga mig detta? Hvad har ni med den saken att göra? Hvad angår den mig? Hvarför kom ni hit?»
»För det här barnets skull.»
»Hvilket barn?»
»Ert barn», svarade van Bibber.
Unge van Bibber var fullkomligt beredd på ett utbrott af något slag och rätade upp sig för att taga emot det. Han insåg genast att denne man hade all orsak att bli ond och att han själf hade allt skäl att vara hänsynsfull och tålig ifall han ville uträtta någonting. Därför mötte han mr Caruthers med en hållning som om det varit fråga om en fysisk kraftmätning, men han var alldeles oförberedd på hvad som skulle följa. Ty mr Caruthers lyfte sitt ansikte utan ett spår af sinnesrörelse i detsamma, och med ögonen fortfarande fästa på glaset, som han höll i handen, satte han det varsamt ned på kakelugnsfrisen, i det han drog åt snörena på sin nattrock. När han började tala var det i den mest höfliga ton.
»Mr van Bibber», började han, »ni är en mycket modig ung man. Ni har vågat säga hvad de, hvilka äro mina bästa vänner, hvad till och med mina närmaste icke skulle vilja säga. Jag förmodar att de äro rädda att såra mig. De hysa någon löjlig hänsyn till mina känslor; de draga sig för att vidröra ett ämne, som på intet sätt angår dem och hvilket de veta måste vara mycket pinsamt för mig. Men ni har det mod som en öfvertygelse gifver eder, ni hyser inga samvetsbetänkligheter för att rifva upp gamla sår och ni kommer hit oombedd och oinviterad för att låta mig veta hvad ni anser om mitt beteende, för att låta mig förstå att det inte stämmer öfverens med era egna åsikter om hvad jag borde göra och för att huru jag, som är nog gammal att vara er far, borde handla. Ni har rusat dit, där änglar tveka att sätta sin fot, mr van Bibber, för att visa mig att jag är på orätt väg. Jag förmodar att jag borde tacka er därför; men jag har alltid sagt att det är icke de onda människorna man har att frukta i dsnna världen och som göra den mesta skadan. Dem
(Fort», b. ni 16.)
känna vi till, dem kunna vi rusta oss emot och hålla stången. Det är det välmenande nötet som ställer till allt bråk. Ty ingen vet af honom, förrän han uppenbarar sig och ofoget är gjordt innan man kunnat hindra det. Tillåt mig säga er att jag tror att ni så grundligt bevisat sanningen af min teori och ställt till så mycket onödigt obehag på en enda afton som ni möjligen kan önska. Och nu, om ni ursäktar», fortsatte han allvarsamt och flyttade sig från sin plats, »vill jag bedja er säga godnatt och bedja er blifva äldre och klokare och mycket mera betänksam, innan ni gör mig ett nytt besök»,
Van Bibber hade rodnat vid mr Caruthers första ord men hade sedan blifvit blekare och rätat upp sig igen. Han rörde sig icke ur stället när den äldre mannen slutat, utan klarade sin hals och började därpå långsamt, med någon svårighet:
»Det är mycket lätt att kalla en person ett nöt», sade han, »men det är mycket svårare att bli kallad ett nöt och låta bli att kasta den andre ut genom fönstret. Men det skulle, som ni förstår, inte göra något godt och jag har någonting att säga er först. Jag har min ställning till er alldeles klar och jag ämnar icke låta något som ni sagt eller kan säga störa mig tills jag är färdig. Det blir god tid att harmas efteråt. Jag vet iull-väl att jag begick ett brott mot konvenansen, när jag kom hit — en modig handling eller en dårskap, hvilket ni behagar — men situationen är ganska svår och jag har handlat så som jag själf skulle ha önskat att bli behandlad, om jag hade haft ett barn som hållit på att komma på afvägar och jag ej vetat af det. Jag skulle ha varit glad att fa denna upplysning till och med af en främling. I alla fall», sade han med ett satiriskt leende, »finnes det andra människor med hjärta i världen utom fäder — en tant kanhända, eller en onkel eller två. Och någon gång, till och med nu för tiden, träffar man på en barmhärtig samarit».
Van Bibber tog sin hatt från bordet, kastade en »kritisk» blick in i den och satte den på hufvudet. »God natt», sade han och gick långsamt mot dörren. Han höll sin hand på dörrvredet, när mr Caruthers lyfte hufvudet.
»Var god vänta en minut, mr van Bibber!» bad mr Caruthers.
Van Bibber hejdade sig så lydigt att man skulle kunnat tro att han satt på sig hatten endast för att påskynda saken.
»Innan ni går», sade mr Caruthers motvilligt, »så ville jag säga — så ville jag att ni förstode min ställning.»
»Åh, det är nog så bra», sade van Bibber i lätt ton och öppnade dörren.
»Nej, det är inte så bra. Förlåt ett ögonblick! Jag vill inte att ni skall gå härifrån med tanken att ni försökt göra mig en tjänst och att jag icke förstått att uppskatta den, eller att ni är en mycket illa behandlad och mycket missförstådd ung man. Eftersom ni gjort mig den äran att lägga er i mina affärer, sa skulle jag föredraga att ni förstode dem riktigt. Jag önskar inte att ni diskuterar mitt beteende på klubbar och på tébjudnin-gar med unga damer tills ni —»
Van Bibber drog in andan häftigt med ett slags
— 269 —
