Sida 157
DOMPROSTEN J. V. PERSONNE.
J—I vern kunde för tio år sedan ha trott, att då-J- varande lektor Personne en vacker dag såsom domprost i Linköping skulle komma att slå den ortodoxa världen med förskräckelse genom en bibelgranskning, gående ut på ingenting mindre än att bibelns ord endast till en del är Guds ord! Hvem skulle ha trott något sådant? Lektor Personne stod då ännu i belysningen af det anathema han utslungat mot Strindbergslitteraturen några år förut. Själf lärare hade han kallat ungdomens föräldrar och uppfostrare till strid mot den litte ■ rära realismen, i hvilken han såg en fara för det uppväxande släktets sedlighet. Några år förut — det var 1880 — hade han genom sin granskning af lektor Rydbergs »Bibelns lära om Kristus» grundlagt sitt anseende som en pålitlig och vapenför försvarare af den »rätta» tron.
Så hade han uppfattats. Har han månne sedan dess kommit på andra tankar? Det är ju möjligt, men det framgår åtminstone icke af, hvad han skrifvit. Den uppfattning af Kristus, som han bekämpade hos Viktor Rydberg, är ban troligen böjd att bekämpa än i dag. Och Strindbergslitteraturen fördömer han troligen lika energiskt, nu som förr. Han behöfver icke ha flyttat sig åt vänster, därför att han riktat sina ögon åt höger. Han kan mycket väl stå kvar på samma ställe, där han stått. Men dagern faller helt olika på honom nu mot förr, träffar honom från en annan sida nu än då.
Det arbete, som i dessa dagar dragit uppmärksamheten på hr Personne är en liten broschyr, kallad »Bibelkritiken», hvilken ingår i S. Alrutz' bekanta skriftserie »I vår tids lifsfrågor». Ehuru han varnar för en »profan och pietetslös» bibelkritik tillåter han sig dock att tala om »kyrkans oriktiga bibelbegrepp», och han syftar härmed icke blott på 1600-talets kyrkliga uppfattning af bibelns tillkomst genom »den Helige andes notarier och Guds amanuenser» utan äfven den — tämligen enahanda — inspirationsdogmen, som fortfarande är allmän inom vår kyrka både bland dem, som öppet hålla på en inspiration ända till bokstafven och mde, som inskränka sig till att predika »innehållsinspirationens» lära. Till de strängaste bland dessa
inspirationsdogmatici höra de frikyrkliga med lektor Waldenström i spetsen. Det är denna inspirationslära, som hr Personne förklarar vara utdömd af all vetenskaplig bibelkritik. »Bibeln är icke Guds ord» —--jämte åtskilligt, som icke är det således.
Det är emellertid icke alldeles första gången hr Personne offentligt tagit afstånd från den kyrkliga ortodoxien. Under senaste kyrkomöte ådagalade han genom sina inlägg i mer än en fråga, att den högkyrkliga omedgörligheten icke i honom hade någon pålitlig målsman. Och de, som haft tillfälle att personligen lära känna honom och höra honom uttala sin mening, försäkra, att han aldrig tillhört de oresonliga, fast han en tid råkade fa skenet emot sig. På samma gång bestyrka de riktigheten i den uppfattning man på grund af hans offentliga uppträdande kunnat bilda sig om honom såsom en begåfvad och frimodig man. Att han också är en kunnig man, framgår redan af hans akademiska meriter. Född i Stockholm 1849 blef ban 1868 student i Upsala, där han 1875 promoverades till filosofie doktor. I stället för att därmed afsluta sina akademiska studier, tog han sedan itu med teologie kandidatexamen, hvarmed han blef färdig 1880. Samma år offentliggjorde han, som ofvan nämts, sin granskning af Viktor Rydbergs »Bibelns lära om Kristus». Följande år utgaf han Grunddragen till gamla testamentets sedelära». Redan 1874 hade han utgifvit en afhandling om »De mosaiska altaroffren». 1886 utgaf han »Bibelkritikens nyaste hypoteser om Gamla testamentet», och 1888 en skrift om »Skolungdomens sedliga uppfostran».
Kort efter det han aflagt teologie kandidatexamen utnämdes han till lektor i kristendom och modersmålet vid norra latinläroveiket i Stockholm, där han stannade — uppburen som en ovanlig dugande undervisare och uppfostrare — ända till dess han 1897 utnämdes till domprost i Linköping.
Därest icke hans senaste uttalanden komma att läggas honom till last såsom irrläror, torde det kunna tagas för gifvet att d:r Personne i sinom tid kommer att intaga Hans Brasks gamla biskopsstol.
V-d S.
Det var på den tiden, då alla fria och vittra andar .i Italien plockade frukten af det kunskapens träd på godt och ondt, som man kallade humanismen. Den lärde herren mäster Laurentius Valla satt vid sitt med digra folianter och manuskript belastade arbetsbord och skref på ett tunnt hvitt pergament ett latinskt bref i sirliga vändningar, men fyldt af invektiver och skymford, till sin gamla trätobroder, florentinare Poggio i Rom. När han lyckats finna ut en mer än vanligt nedrig hänsyftning, och den bittra gallan i orden förtätats till en riktig skur af giftiga infall, gled ett bistert leende öfver den lärdes frostiga och mörka ansikte. När ban fullbordat sin långa epistel, började han med omsorg afskrifva den. Ty på den tiden var bref-skrifningen en konst, brefven voro ofta afsedda mindre för mottagaren än för den humanistiska världen i öfrigt, och de bevarades noga för att kunna utgifvas samlade.
I sin angenäma sysselsättning stördes mäster Valla af en lätt knackning på dörren, och på hans tillrop inträdde i rummet en ung man i hofdräkt.
HUMANISTERNA.
HISTORISK SILHOUETT. 'För HVAR 8 DAG af JAKOB ANGERMAN.
Valla häpnade, ty det var Antonio Beccadelli, hof-poet hos konung Alfonso i Neapel och hans bittraste vedersakare och afundsmän. Hur vågade han komma hit? Det var dock ej längre än en månad, sedan han, Valla själf, med möda undgick att bli nedstött af en bravo, som ban med säkerhet visste vara legd af Beccadelli. Poeten låtsade ej märka sin fiendes mörka ögonkast, utan framsträckte gladt handen och talade i lätt ton:
»God afton, mäster Laurentius, hvad behagar vår nye Cicero syssla med på aftonstunden?»
»Jag skrifver till Poggio, florentinare.»
»Ah, det skulle vara roligt höra det sista verket af vår store epistolograf. Sannerligen, jag ville vara Poggio. Mäster Valla kan konsten att göra hvitt till svart och ...
»I den konsten>, afbröt honom Valla, »öfverträffas jag vida både af Poggio och — andra», och hans elaka ögon liksom omsvepte poeten i en ha tf ull blick.
»Förlåt, om jag sårat, mäster Laurentius. Jag har visserligen icke kommit hit för att tvista med
— 146 —
