Sida 457
»SJÖ BJÖRNAR.»
Af IV. IV. Jacobs, öfvers, för HVAR 8 DAG.
V. »TVEGIFTE.»
» I—I an är en riktig nero, det är hvad han är, sir», sade kocken i det han tömde en pyts diskvatten öfver bord.
»En hvad?» sade skepparen. »En nero», sade kocken mycket längsamt och tydligt. »En verklig nero, en karl som vi äro stolta att ha hos oss här ombord».
»Jag visste inte att han var någon vidare simmare», sade skepparen och kastade en nyfiken blick på en groft byggd medelålders man, som satt på luckan och halft förläget säg åt sidan.
»Det ä' han inte heller», sade kocken, »och det är det som gör honom desto mera neroisk enligt min åsikt.»
»Tog han af sig kläderna?» frågade styrmannen.
»Inte ett dugg», sade den förtjuste kocken, »inte pjexorna och inte ens hatten, som gick till botten».
»Du ljuger», sade vår »Nero» och såg upp för ett ögonblick.
»Du tog inte af dig byxorna, George?» sade kocken ängsligt.
»Jag kastade hatten på stenläggningen», mumlade George utan att se upp.
»Nå ja, ändå for du öfver barriären efter den stackars flickan som en britt, eller hur?» sade den andre.
Intet svar.
»Gjorde du inte?» vädjade kocken.
»Väntade du att jag skulle kasta mig i som en holländare, eller hvad?» frågade George häftigt.
»Det är blygsamhet», sade kocken och vände sig till de andra med minen hos en förevisare. »Han kan inte tåla att vi tala om saken. Han höll nästan på att drunkna, det gjorde han. En flotte kom och körde båtshaken just genom sitsen på hans pantalonger och räddade honom. Stig upp och visa dina byxor, George.»
»Om jag skulle stiga upp», sade George med af raseri bruten stämma, »sa skulle det gå illa för dig, min gosse lilla».
»A' han inte blygsam? sade kocken. »Är det inte roligt att höra på honom. Han var likadan när de fingo honom pä det torra och folket började klappa om honom.»
»Tyckte han inte om det?» frågade styrmannen.
"Well, de voro kanske en smula för vänliga», medgaf kocken, »en gammal prisse som inte kunde nå honom, klappade honom på hufvudet med sin käpp, men det var bara gjordt i välmening.»
»Jag är stolt öfver er, George», sade skepparen hjärtligt.
»Det äro vi alla», sade styrmannen.
George mumlade något.
»Jag skall laga att han får medalj», sade skepparen. »Fanns där några vittnen, kock?»
»En massa vittnen», sade den andre, »men jag gaf dem hans namn och adress, skonaren John Henry af Limehouse är hans hemvist och George Cooper hans namn!»
»Du pratade alldeles för mycket», sade hjälten, »du din magre son af en kittelflickare.»
»Där är hans blygsamhet igen», sade kocken med ett förstående leende. »Han kan spricka af
blygsamhet, George. Ni skulle sett honom när en pojk tog hans fyrtigrafi.»
»Tog hans hvad?» sade skepparen intresserad.
»Hans fyrtigrafi», sade kocken. »Det var en ung man som tog bilder för en tidning. Han tog George just som han kom upp drypande af vatten och han tog honom sedan han torkat af ansiktet och han tog honom när han satt och svor på en som frågade om han var mycket våt».
»Och du sa' honom hvar jag bodde och hvem jag var», sade George i det han vände sig till honom och skakade knytnäfven. »Det gjorde du».
»Det gjorde jag», sade kocken. »Det kan du tacka mig för, George».
Den andre uppgaf ett formligt tjut samt steg upp och gick ner, i förbifarten gifvande en kamrat, som klappade honom på axeln, ett slag i sidan hvilket höll på att knäcka ett par refben. De som voro pä däck utbytte beundrande blickar.
»Hm», sade styrmannen och ryckte på axlarne, »det förefaller mig, att ifall jag räddade en medmänniskas lif sä skulle jag inte tycka illa om att höra talas om det.»
»Det tycker ni», sade skepparen och stramade upp sig något. »Men om ni nånsin skulle göra något sådant, sä kanske ni skulle tycka annorlunda».
»Hm, jag vet inte hur ni skulle veta mer i den saken än jag», sade den andre.
Skepparen harskade sig.
»Det är ett par små saker i mitt lif som jag inte precis skäms för», sade han blygsamt.
»Det är inte mycket att skryta af», sade styrmannen illvilligt missförstående.
»Jag menar», sade skepparen i skarp ton, »ett par små saker som vissa personer skulle känt sig stolta öfver. Men jag är stolt öfver att kunna säga att inte en lefvande själ vet om dem.»
»Det tror jag fullkomligt», sade styrmannen och gick sin väg med ett retsamt leende.
Skepparen ämnade följa honom för att beklaga sig öfver den obehöfliga tvetydigheten i hans anmärkningar, när han stördes af ett oväsen från skansen. På en vänlig inbjudan af kocken hade styrmannen och en af besättningen på briggen »Endeavour», som låg bredvid, kommit ombord och gått ned för att se på George. Det mottagande de rönte var inte något rekommenderande för gästvänligheten på »John Henr)'». De kommo upp med fart och förklarade att de aldrig ville se honom mer i hela sitt lif, hvarpå de lämnade fartygen under högljudda och skymfliga tillmälen.
Skepparen gick långsamt fram till skansen och stack ned hufvudet.
»George», ropade han.
»Sir», sade hjälten i butter ton.
»Kom ned i min kajuta», sade den andre och vände sig bort. »Jag vill tala litet med dig».
George steg upp och efter att ha yttrat några förfärliga hotelser mot kocken, som tappert tog emot dem, kom han upp pä däck och följde med skepparen in i kajutan.
På sin öfverordnades anmodan tog han långsamt plats på en kista, men visade ett svagt leende, när skepparen drog fram en butelj och ett par glas.
— 446 —
