Sida 377
»SJÖ BJÖRNAR.»
Af IV. IV. Jacobs. Öfvers, för HVAR 8 DAG.
II. ETT EXPERIMENT.
I—? esättningen hade arbetat hela natten och ett -*—'" godt stycke in på söndags morgon för att få The Foam klar, och nu, kl. 10 f. m., hvilade yxorna och däcket var nyskuradt Skepparen och styrmannen stodo och sågo tidvattnet stiga så långsamt öfver den jämna Thames' gyttja.
• När kommer hon?» frågade skepparen med ett lättjefullt ögonkast uppåt varfvet.
»Omkring half elfva, sa' hon», svarade styrmannen. »Det är mycket vänligt af er att rymma ut er hytt och låta henne få den.»
»Ingenting att tala om», sade skepparen med eftertryck. »Jag har träffat er hustru ett par gånger, George, och jag måste säga, att en trefligare kvinna att språka med och föra sig behagligt har jag sällan sett »
»Jag säger detsamma», sade styrmannen, »det vill säga om er hustru »
»Den karl», fortsatte skepparen, »som låge i sin bekväma hytt, George, och läte en dam försöka göra sin toalett på en brits eller en kista, den borde verkligen skämmas.»
»Ja, ni förstår, d' ä' allt de' där bagaget, som dom har med sig», sade styrmannen och fyllde så sakta sin pipa. »Jag kan inte förstå, hvad de göra med allt. Så fort som min gamla galanta bestämt sig för att fara med på en tripp, hvad gör hon? Jo, går ned Commercial Road och köper en hatt vida öfver hennes stånd.»
»De äro likadana allihop», sade skepparen, »min är det lika illa med. »Hvad viil den där pojken?»
Pojken gick ut på kanten af piren och svarade för sig- själf.
»Hvem ä' kapten Bunnett?» frågade han i gäll
ton.
»D' ä' jag, min gosse», sade skepparen och såg
upp.
»Jag har ett bref till er», sade pojken och räckte fram det.
Skepparen sträckte ut handen och tog det. Sedan han tagit del af dess innehåll, strök han sig öfver skägget och såg på styrmannen.
»Det rägnar aldrig, utan öser ner», yttrade han bildlikt.
»Hvad är på färde?» sporde den andre.
»Här kommer nu min gumma», svarade skepparen, »och säger, att fcon håller på att göra sig färdig så fort hon kan, och att jag inte får på några vilkor ge mig a', förrän hon kommer.»
»Det var kitsligt», yttrade styrmannen, som kände på sig, att man väntade, att han skulle säga något
»Det föll mig aldrig in att tala om för henne-att er hustru skulle komma med», sade skepparen. »Hvar vi ska' härbergera dem båda, det vet inte jaff- Jag förmodar det är riktigt säkert, att er hustru kommer?»
»D' ä' säkert», sade styrmannen.
»Ingen utsikt till att hon har ändrat sig?» menade skepparen med bortvänd blick.
»Inte nu, när hon fått sin hatt», svarade styrmannen. »Jag förmodar, att det inte är någon ut sikt för, att er hustru ändrar sig?»
Skepparen skakade på hufvudet. »Det är ju alltid en god sak», sade han i hoppfull ton, »att de få trefligt sällskap af hvarandra. Nu få de dela
hytten. Det är tur, att min hustru inte är så stor som er.»
»Vi kunna få oss en whist på fyra man ibland», sade styrmannen, i det han följde med skepparen under däck för att se efter, hur man skulle kunna skaffa rum.
»Trångt om saligheten, men om sämjan är god så .. .», sade den andre.
Två droskor kommo framkörande i nästan samma ögonblick, medan männen voro under däck. Mrs Bunnetfs kusk hade knappt stapplat bort till piren med hennes bagage, förrän mrs Fillson's kom med hennes. De två damerna, som voro alldeles obekanta, betraktade hvarandra nyfiket, och sågo ned på The Foam's tomma däck.
»George!» ropade mrs Fillson, i det hon höjde rösten nästan till ett skrik för att öfverrösta ång-hvisslan på den bredvid liggande ångaren.
Det var kanske olyckligt att de båda cheferna på skonaren buro samma högligen respektabla förnamn.
»George!» ropade mrs Bunnett med en indignerad blick på den andra damen.
»Ge—orge.'» skrek mrs Fillson och återgäldade hennes blick med ränta.
»Hm, sicken en!» sade mrs Bunnett för sig själf, men inte alldeles ohörbart.
»GEORGE!»
Intet svar.
»George!» ropade båda damerna samtidigt.
Ändå intet svar, och de gjorde en ännu hög-ljuddare ansträngning.
Det fanns ännu en George ombord, i skansen, och eggad af sina nyfikna vänner därnere, kom han uppkrypande och betraktade de fagra duetti-sterna med stora ögon och gapande mun.
»Hvad vill ni?» sade han till slut i sömnig ton.
»Vill ni vara god säga till kapten Bunnett att hans hustru, mrs Bunnett, är här?» sade denna dam, en liten, mager kvinna med skarpa, svarta ögon.
»Ja, mum», svarade gasten och skulle skynda i väg, då mrs Fillson kallade honom tillbaka.
»Vill ni vara snäll säga mr Fillson, att hans hustru, mrs Fillson, är här uppe?» bad hon i höflig ton.
»All right, mum«, svarade pojken och gick ned för att meddela den angenäma nyheten. Båda äkta männen kommo i en fart upp på däck och en hastig blick var nog för att visa dem situationen.
»Goddag, kapten Bunnett, sade mr Fillson med ett smäktande leende.
»God morgon, min fru», sade skepparen, i det han sökte undvika sin hustrus ögon.
»God morgon, min fru», sade mrs Fillson, i det hon satte sin nya hatt tillrätta med sina fingerspetsar.
»God morgon», sade mrs Bunnett i kylig och nedlåtande ton. »Ni har kommit hit med några småsaker åt er man, förmodar jag?»
»Hon skall fara med oss», skyndade skepparen sig att kasta in för att få saken undanstökad. »Vänta ett halft ögonblick, så skall jag hjälpa er ner.»
Han gick fram till relingen och hjälpte dem båda ned på dick, och med ett storartadt försök till en munter konversation gick han i teten ned under däck, där han under en betydelsefull tyst-
— 3-366 -
