Hvar 8 dag – Årg. 2 (1900/1901)

DEN FÖRLORADE SONEN.

För HVAR 8 DAG af Jakob Ångerman.

M nkefru Riehl kastade en sista mönstrande blick J—' öfver det festligt prydda middagsbordet. Duken var af finaste damast, husets dyrbara, nyputsade bordsilfver blänkte i solljuset, och trädgarden hade skattats på sina vackraste röda och gula rosor, som prunkade och doftade i en väldig skål af böhmiskt glas midt på bordet. Det var endast dukadt för två personer, men anordningarnas festliga beskaffenhet och den omsorg, hvarmed den gamla damen öfvervakade det hela, sade tydligt, att det var en hög gäst, hon väntade. Fru Riehl var en kraftig, ståtlig kvinna med rak hållning, och man skulle knappt kunnat tro, att hon öfverskridit femtitalet, om icke det nästan alldeles gra håret sagt motsatsen. Hennes vanligen sä trygga, bestämda väsen hade denna dag en viss fläkt af spänning och oro öfver sig, och gäng på gang såg hon ut genom fönstret eller giek till grinden för att speja utåt vägen. Det lilla vänliga huset låg inbäddadt i yppig löfskog högt på en kulle med utsikt öfver den vackra dalgången, i hvars botten den lilla floden Hase flöt fram. Man kunde ett långt stycke med ögonen följa vägen, där den slingrade sig fram parallelt med floden, men intet åkdon, intet lefvande syntes så långt man kunde se. Den gamla frun återvände med en suck af otålighet till huset, och då intet mera fanns att uträtta i matsalen eller köket, slog hon sig ner på en trädgårdsstol ute pä verandan med ett handarbete i skötet. Medan de vana, flitiga händerna snabbt knöto maska vid maska, och öronen voro redo att uppfånga minsta ljud, som bådade en annalkande vagn, gingo hennes tankar sin egen väg, minne efter minne dök upp ur det förflutna och långa är af hennes lif gledo som skuggor förbi hennes inre syn.

Fru Riehl var enka efter en burgen ämbetsman i den närbelägna staden H., och den hon så otåligt väntade var hennes ende son Fritz, löjtnant i tyska armén, som denna dag skulle aterkomma frän kriget i Kina. Nu var han en lång, ståtlig ung man på 26 år, men för modern, där hon satt och tänkte pä honom, fingo blott bilder och minnen från hans tidigaste barndom form och lif. Det finns väl ingen moder, som ej diktar om sin gosses framtid, när han är liten. Om han är enda barnet, blir han ensam, den medelpunkt, kring hvilken hela hennes lif rör sig, och hon inväfver det finaste och bästa af sin egen personlighet i sina drömmar om hans framtid. Är modern mycket ung, bli 110g ofta dessa drömmar fantastiska och naiva. Fru Riehl hade redan för längesedan lämnat de rika, men kaotiska ungdomsåren bakom sig, hennes personlighet hade redan gjutits i fasta, individuella former, hon var en mogen, tänkande kvinna, när hon fick sitt första och enda barn. Da hon satt vid sonens vagga, drömde hon därför inga barnsliga drömmar om hans kommande storhet. Hon hoppades blott att hemma fostra honom till en bra och duglig man. Hade likväl någon dröm insmugit sig i detta kloka och goda hjärta, var det drömmen om att en dag få se sin son med ifver utöfva en gagnande verksamhet och oafbrutet arbeta på sin egen förädling. Hur bitter blef ej därför hennes missräkning, när fadern en dag förklarade, att sonen skulle ägna sig åt sin farfars yrke och bli officer.

Detta satte sig fru Riehl pä det ifrigaste emot: sonen skulle då under större delen af aret vistas borta fran hemmet och ledningen af lians uppfostran ryckas ur moderns händer. Men alla hennes förespegl inger kunde ingenting uträtta mot mannens bestämda vilja, och när Fritz fyllt tolf ar, sändes han därför till krigsskolan för att utbildas till militär. Där leddes undervisningen fullkomligt opersonligt, ingen hänsyn togs till lärjungarnes individualitet, blott till deras blifvande duglighet som militärer. Vid de korta besök, som Fritz gjorde i hemmet under ferierna, hann modern föga inverka på honom, och för hvarje ar gled han därför allt mer och mer ifrån henne. Han hade också knappt blifvit varm i sina nya kläder, förrän han äfven började växa in i militärväsendets andliga uniform. Och när han ännu ung slutat skolan och bar utnämningen till underlöjtnant i fickan, hade han klappade och klara åsikter — regementets åsikter — om allting, d. v. s. de få saker, som han ansåg värdiga sitt intresse, rästen existerade helt enkelt icke för honom. Så dog fadern, efterlämnande en vacker förmögenhet. Fritz' garnisonsstad lag långt aflägsen från hemmet, och endast hvarje jul gjorde han ett kort besök hos modern. Denna blef nu mer och mer ensam. Sonens korta och sällsynta bref med pladder om nöjen och tjänstens småsaker kunde icke bilda något andligt samband dem emellan. Icke älskade modern sin son mindre än förr, men det var alltid gossen hon tänkte på, den vuxne var för henne en främling. Hennes planer om hans framtid voro alltså vackra minnen blott, och det enda hon numera för hans skull hade att hoppas var, att ban alltid skulle bevara sin heder som människa och gentleman ofläckad.

Då boxarrörelsen i Kina utbröt, var Fritz' regemente ett af de första, som utkommenderades till dess undertryckande, och det var efter flera månaders vistelse i den oroliga östern, sora han denna dag skulle återkomma till moderns hem. Under den sista tiden hade underrättelserna frän honom varit sparsamma, och det var därför med en lätt förklarlig känsla af oro, som hon väntade på hans ankomst. Icke så, att hon fruktade för, att krigets strapatser gått illa åt hans kraftiga fysik, men hon hade läst tidningarnes skildringar af de europeiska truppernas grymma framfart, och hon bäfvade för att kriget verkat demoraliserande på hennes son, och att han kanske — förfärliga tanke!

till och med tagit aktiv del i ohyggligheterna. Tyst, nu gnisslade hjul mot väggruset, fru Riehl skyndade ut på trappan, lagom för att se vagnen rulla in pä gårdsplanen och hälla vid trappan. E11 groflemmad, solbränd officer med kraftigt, en smula groft tillyxade drag, hoppade raskt ur åkdonet och omfamnade den gamla damen.

»God dag, mamma», men så vände han sig om, när vagnen började köra ner till stallet, och röt åt kusken:

»Vänta karl, glöm inte hvad jag sagt dig, och fan ska' ta' dig, om du gör om dumheten en gäng till.»

Därefter sade han i missnöjd ton till modern:

»Mamma far verkligen hålla efter tjänstefolket bättre. Där tillåter sig den där gamla drummeln

— 419 -