Sida 623
EN LITEN HISTORIA FRÅN VÄSTKUSTEN.
Af K... N...
|\] edåt sjön sträckte sig en mager åker, där ^ rågen alltid gulnade i förtid. Öfver ön frän hafvet kom en ojämn vind. Den andades svagt, men hett som en döende febersjuk. En stund rådde dödstystnad, men med ett kom kast på kast, böjde de lätta axen djupt till jorden, strödde vallmons blad på stranden och hvirflade upp moln af sand.
Vid en liten brygga låg en snipa förtöjd, i hvilken stod en reslig, axelbred man. Han hade kastat den ljusa sommarhatten på en toft och tagit sydvästen och oljerocken på.
Nu stod han och såg bortåt det lilla fisklägets storbrygga. Där låg en kutter segelfärdig. Han kunde se, hur badgästerna, den ene efter den andre, kröpo ned och satte sig. Man skulle nogsnart lägga ut.
Skulle hon komma?
Han började tvifla därpå. Hennes mor hade ju förbjudit henne. För öfrigt var hon kanske rädd att segla i en så liten båt som hans. Men på dit-vägen hade hon ju varit så käck och modig. I vackert väder, ja! Men nu, skulle hon våga nu?
Han såg åter bortåt bryggan till. De tycktes ej ha vidare brådtom på kuttern, fastän tunga åskmoln hotande drogo sig tillsammans och kommo allt närmare. Han satte sig ned och föll i tankar.
Han mindes väl den dag, då han första gången såg henne: hon hade genast förefallit honom så naturlig och uppriktig. Så var det ju detta, att hon ofta ej alls skrädde orden, men när man hade så godt hufvud och var så kvick och snabbtänkt som hon, var det ej lätt att väga hvarje ord med guldvikt.
Han hade alltid försvarat henne gentemot sådana, som hade svårt att tåla henne, därför att hon betydligt höjde sig öfver deras egen nivå. Men så småningom hade äfven hans mening undergått en viss förändring. Han hade börjat önska, att hon haft mindre skarp tunga och varit mera — ja, hvarför inte? — mera kvinnlig. Hon var så skiftande till lynnet också: han hade aldrig kunnat bli riktigt klok på henne. Och så hade han skyllt på en afhandling som han skulle skrifva, och i ett nu upphört att gå till hennes hem, där han förut varit daglig gäst.
Nu hade de helt oförmodadt sammanträffat här på badorten. Förstod han henne bättre nu? Hon var mer tyst, nästan sluten ibland. Och när hon såg på honom, kom det något underligt i hennes blick. Var det förebråelse?
Men vacker var hon. Skönast tycktes hon honom, när hon stod där med hufvudet käckt till-bakakastadt och energiskt försvarande sin sak: då brann rodnaden på hennes kinder och det lyste eld ur hennes mörkbruna ögon.
Plötsligt väcktes han upp ur sina tankar. Kutterns köl skrapade emot den hårda stenbottnen.
Han kastade blicken dit, hvarifrån ljudet kom. Brisen fyllde seglen, och kuttern gled ut.
Han skulle just fatta en båtshake för att själf lägga ut, då han såg någon hoppa i land från kuttern på bryggan.
På den raska gången såg han genast, hvem det var, och han greps af en jublande fröjd. Han skulle velat springa emot henne och bära henne på sina armar ned i båten. Men han betvang sig och böljade i stället syssla med några tåg.
Om en stund hörde han hennes steg närma sig, och såg upp.
»Nej, se fröken Berg! Är ni inte ombord på stora kuttern?»
»Nej, som ni ser, doktor. Vi sutto där som packade sillar, och så hoppade jag i land ... Det finns ingen annan båt än er, ser jag...»
»Var så god, fröken Berg.»
Han räckte henne handen för att hjälpa henne
ombord. Men hon låtsade ej se detta, utan sprang: vigt ned i båten utan hans hjälp.
»Men fröken, er mor förbjöd ju er, att . . .»
Hon gjorde en rörelse, som om hon ännu en. gång ville hoppa i land; men han grep snabbt båtshaken och stötte ut från bryggan. Hon sade ej ett ord, utan såg blott allvarligt på honom.
Om en stund började hon syssla med fockskoten.
»Ni behöfver ej skota focken, fröken! >
»Den slår ju.»
»Ja, men vi ha ingen nytta af den. Vinden är nästan förlig.»
De hade nu kommit ut på den öppna fjärden,, och det gick friskt undan. Han hade ej refvat, då han ej ville komma alltför långt efter kuttern.
De närmade sig alltmer land, då en häftig åskby yrde fram öfver vattnet. Den kom så häftigt, att han ej hann släcka i tid.
Båten skar ner i en stor våg, masten böjdes i båge, och det var nära däran, att den gått öfver bord. Men han förlorade ej fattningen utan släckte sakta: båten vakade anyo och sköt som en pil' fram öfver vågonia.
I ett nu hade det blifvit mörkt. Men så glänste en väldig blixt, som lyste upp det stormiga, upprörda hafvet, men han hade nu icke blick för dess storslagna skönhet.
Han såg blott på henne. Så vacker hon var där hon halfiåg med hufvudet lutadt mot relingen.
Ännu en blixt. Åter såg han på henne. Hon var blek, men det var ej rädsla som återspeglades i hennes drag. Det var tvärtom ett lugn, som han aldrig förr sett i hennes ansikte.
Han lutade sig fram emot henne.
»Fröken Margit, säg mig . . . hvarför . . . kom ni hit till mig... i båten.»
Han såg hur hennes läppar rördes till svar. Men han kunde ingenting höra för stormens skull. Då lutade han sig än längre fram och upprepade högt sin fråga. Och som en hviskning nådde hans öra:
> ... Ej mista er ännu en gång...»
Han ville störtat fram och slutit henne i sina armar, men han vågade ju ej göra en rörelse i den< rasande stormen. I stället grep han fastare om rorkulten och styrde in bland bränningarne och satte djärft kursen emot ett par små skär, ehuru han visste, att det var grundt i rännan emellan dem. Nu var det knappt två båtlängder kvar; han skotade an storseglet, och båten sköt fram på toppen af en våg, som lyfte upp den och förde den öfver grundet.
Nu var all fara öfver, och de kommo in i lä om, en udde. Han seglade en stund längs land, men styrde så in emot stranden, och snart skrapade kölen mot den mjuka sandbotten.
Han gick fram till henne, där hon satt, ocb fattade hennes händer.
»Säg Margit, hörde jag rätt därute på sjön?»-
»Ja», kom det knappast hörbart. »Men jag vet, att du en gång sökt glömma mig. Du ansåg mig allt för okvinnlig. Därute i lifsfaran voro vi hvarandra närmare, än hvad vi kanske någonsin komma i lifvet. Jag vill ej, att hvad du då sade, skall gälla nu. Du kanske kommer att ångra dig.»
»Säg ej så, Margit. Det var sä skönt därute i stormen, där var jag ensam med dig. Vi trifvas-nog ej i lugnet, du och jag. Margit, vill du följa mig ut i det brusande lifvet?»
Hon reste sig upp och slog häftigt armarne om hans hals. Han kysste henne och såg in i hennes tårfyllda ögon.
»Gråter du, Margit? . . . Du sade ju en gång att du ej kunde gråta . . .»
»Icke af sorg, Gustaf, men af lycka kan jag gråta.»
Och hon gömde blygt sitt hufvud vid hans bröst _
