Sida 739
HVAR 8 DAG
HANS FORSSELL †.
[ Jen mannen blef icke, truts sin glänsande, ge-nialiska begåfning, trots sina öfverlägsna kunskaper och trots det, att lian redan viel unga år steg till maktens tinnar — han blef icke, allt detta till trots, hvad han kunde och borde ha blifvit. Så lyder nu vid baren det allmänna omdömet om Hans Forssell, och nekas kan icke att denne geniale man med de inånga lysande förutsättningarne, hvilken efter fem års ministertid vid 37 ars ålder drager sig tillbaka från det offentliga lifvet för att sedermera nästan uteslutande spela en kritiskt-negativ politisk roll, ställd nästan alldeles utanför utvecklingen, i sitt lifsöde har något melankoliskt, nästan tragiskt, och något sådant fanns också pä sistone, åtminstone för den, som såg något djupare, i Hans Forssells person och väsen.
Hade Hans Forssell lefvat i ett stort hind under stora förhållanden, hade han otvifvelaktigt, huru tider och partier än skiftat, alltid kommit att intaga en ledareställning — i spetsen för det maktägande partiet eller för oppositionen i riksdagen. Men i ett litet land, där en verkligt stor begåfning så kitt uppväcker afundsjuka och motstånd, där man, sa att säga, kommer den yttre personen alltför mycket inpå lifvet och fäster sig vid dennes icke sällan tillbakastötande egendomligheter, där de mindre begåfningarne ha så lätt att bilda en kompakt majoritet —i ett litet land har en sådan person som Forssell dubbelt svårt att göra sig gällande. Man tyckes nästan ha en glädje af att nedtrycka honom och inskränka hans verksamhetsområde, ehuruväl Forssell Jivad yttre utmärkelser angår rikligen soulagerades.
Hans Forssell var, har det likaledes allmänt sagts, en mera kritk-kt än produktivt anlagd natur, l-iedan hans yttre uppträdande, hållningen,den skarpa blicken bakom pmce-nezen, draget kring munnen, gjorde intryck af ett visst högdraget af färdande, af obarmhärtig kritik. Man tyckte i allmänhet, att »Forssell såg försmädlig ut».
Denna kanske öfvervägande kritiska natur åstadkom emellertid — hvilket man icke får glömma — på det finansiella området liksom på det literära en hel del saker, som alldeles icke kunna kallas en-hart negativa. Att Forssells arbete i riksdagen liksom i dagsprässen — han har som bekant, varit flitig medarbetare i •Stockholms Dagblad» — så ofta var af kritisk innebörd berodde nog äfven härpå, att de idëer, som han hyllade, icke voro de förhärskande, hvarför han icke hade annat att göra än att gå till strid mot niotpartiets. Men härtill kom, att Forssell mera var en teoriernas än praktikens man. Skicklig historiker och nationalekonom, utmärkt talare — hans vältalighet var af det klassiska slaget, imponerande men icke värmande — en ovanligt stark logiker, stod Forssell dock en smula utanför det praktiska lifvet med alla dess kraf.
F. var född i Gäfle 1843, blef student vid 16 års ålder samt filosofie doktor och docent i historia vid Uppsala universitet 1866. Emellertid drogs han mycket snart från universitetet, tjänstgjorde i olika riksdagsutskott, var sekreterare i myntkommi-téen 1869—70 samt vid myntkonferensen mellan Sverige, Norge och Danmark 1872. Dessutom utvecklade han vid samma tid en omfattande och högt skattad författarverksamhet, hvaribland främst torde böra nämnas hans »Sveriges inre historia från Gustaf den förste». Dessutom utgaf han under flere år det periodiska arbete, som är mest kändt under titeln Svensk Tidskrift, samt redigerade »Läsningför folket»,» Land och folk» och »Ur folkens häfder».
Ar 1873 blef han verkställande direktör i Centraltryckeriets aktiebolag och 1874 sekreterare i riksbanken, men fick snart lämna denna anställning, ty iS75 anmodades han blott 32 år gammal af De Geer att i dennes andra ministär öfvertaga finansportföljen, hvilket på sin tid väckte ett oerhördt uppseende.
De Geer skrifver själf härom i sina minnen: »Svarast var att fä en finansminister, |ag ville hälst haft Olof Wijk, men han befanns omöjlig. Äfven andra försök voro förgäfves. Slutligen fäste jag mig vid Hans Forssell, som då var en helt ung man och endast sekreterare i riksbanken, men en talangfull och kunnig författare, som väckt allmän uppmärksamhet och hvars åsikter öfverensstämde med mina, bl. a. om 'kompromissen'. — Kungen delade min uppfattning och gillade slutligen äfven mitt äfventyrliga förslag om Forssell. Själf blef Forssell något förbluffad, då jag till honom framställde anbudet. Men det fattades honom icke mod, och han antog det efter en dags betänketid».
Ar 1880 öfvergick han som nnansminister till den Posseska ministären, men utträdde före samma års slut och blef kort därefter president i kammarkollegium. Vid allmänna myntkonferensen i Paris 1881 och i Bryssel 1892 var han Sveriges ombud.
Forssell innehade naturligtvis en mängd förtroendeposter och utmärkelser. Under aderton år, 1880—97 var han ledamot af riksdagens Första kammare för Gäfleborgs län, och hans anföranden i denna kammare utmärkte sig för glänsande form och logisk skärpa. Han var en omutlig frihandlare, som icke ville veta af några jämkningar.
Han var alltför oböjlig för att i våra dagar kunna bli en framgångsrik svensk politiker, hans personlighet var alltför viljekraftig och stark för att kunna böja sig under andra; och då förhållandena ej tilläto honom att bli den förste, gick han sin väg från det politiska lifvet, beundrad som få af dem, som förstått och uppfattat honom, hatad som få af dem, hvilka råkat i konflikt med hans skarpa, alla svagheter skoningslöst blottande, genialiska personlighet.
HANS FORSSELL.
