Sida 656
EN KONTUR UR LIFVET.
För HVAR 8 DAG af KARLA RÖNNE. '
l\/| ed tunga steg gick han öfver den stenbe-■LVJ. lagda gårdsplanen och öfver tröskeln till den trånga förstugan. Han skrapade den klibbiga leran från de grofva stöflarna, som voro smutsiga (högt uppåt skaften, hängde hatten på den vanliga Ikroken och steg in.
Kallt och otrefligt, mörkt och ruskigt inne som ■ute. Han tände lampan, drog af sig de våta stöflarna, tvättade sig och bytte om röck. En piga kom in och gjorde upp eld; det dröjde en god stund, innan hon kunde få de sura vedpinnarne att brinna.
Ludvig Holmer stoppade sin pipa, tände den ■och kastade sig på soffan. Han var trött. Så trött man kan bli af att hela dagen gå öfver åker och äng på upplöjda fält, kors och tvärs öfver en stor landtgårds kringspridda ägor.
Röken från pipan hvirflade upp mot taket i tjocka, hvita moln. Han följde den en stund med fgonen, därpå blundade han och halfslumrade under några minuter. En dräng kom in samt lämnade väskan med dagens post. Han öppnade den och tog på måfå fram en tidning.
En sådan mängd familjenotiser, förlofnings-•och vigselannonser! ' Åh ja, det var ju alltid vanligt efter de stora helgerna. Och påsken var nu myss gången. Han lät blickarne likgiltigt fara ■öfver namnen: intet som han kände.
Men vänta — han ryckte häftigt till, då han ääste:
Fritz Borg, Elin Krona.
Han läste det gång på gång.
Elin Krona! Detta namn manade fram min-aien från en tid, som varit, alla dessa minnen han lian trott för alltid jordade i hjärtats innersta vrår.
Tidningen föll till golfvet, utan att Ludvig Holmer märkte det, han hade försjunkit i minnenas värld.
Det var på gamla Rödesjö deras vägar hade mötts. Han en 23-årig inspektor med 200 kronors lön och fritt vivre; hon, 18-årig, ute på sin första kondition som lärarinna för patron Halls 5 barn med ungefär samma pekuniera förmåner. De träffades dagligen, gjorde långa promenader om kvällarne, rodde samt ströfvade omkring i skog och mark om söndagarne, deras enda fridagar.
Det dröjde icke länge, innan deras hjärtan fun-snit hvarandra. De voro unga, ägde ungdomens glada, ljusa syn på tingen, dess fasta förtröstan på framtiden. De voro fattiga båda, men de kunde vänta och hoppas, deras kärlek skulle alltid brinna lika klar, så hade de trott då, just dessa segervissa ord hade de om och om igen sagt hvarandra.
Så skilldes de efter förnyade löften om kärlek ■och trogen väntan. Långa bref växlades ofta under de första åren: sedan mera sällan och allt kortare. Hans en gång så bergfasta hopp att i en ej allt för aflägsen framtid kunna bjuda henne ett eget hem, blef för hvarje år allt mindre. Man förslöas ju alltid under ett lif i arbete och armod, och framtiden låg framför honom, ett tröstlöst grått i grått, utan afbrott, utan ljusning, utan utsikt till något bättre.
Och så blef sinnet mörkt och dystert. Hans missmod och hopplöshet gåfvo sig luft i brefven till henne, de voro ofta sorgsna och bittra.
Hon var alltjämt guvernant, sträfvade och slet som en dylik får göra, som skall vara alla till behag samt sparade och knogade för att få den usla Äönen att räcka till. Äfven hennes en gång så
glada, friska mod, hennes tillförsikt och förtröstan på att det en gång skulle ljusna för dem, började svikta.
Hur de arbetade och hur de sträfvade, ökades inte de små inkomsterna, utsiktenia blefvo inte bättre. Men deras hopp förkrymptes, och deras kraft förslöades med åren. Lifvet, den hårda, tryckande brödkampen hade lamslagit dem båda, gjorde dem så småningom kalla och likgiltiga, förde dem allt längre bort från hvarandra, skilde dem slutligen för alltid.
Och nu hade hon funnit lyckan, lilla Elin, mött »den rätte», var nil gift och en annans hustru. Han föreställde sig deras hem, ett litet varmt näste, dit mannen så ofta längtar under arbetsdagen. Och sä när han kommer hem, ilar hon honom till mötes i dörren, och med sol i blicken och leende på läpparne bjuder hon honom välkommen. Därinne flammar brasan, en behaglig värme fyller rummet, ljus och trefnad strömma dem till mötes, när de hand i hand stiga öfver tröskeln till det egna kära hemmet, de tva, Elin och den andre . . .
Ludvig Holmer såg sig omkring i sitt eget rum, hans blickar fästades pa de tarfliga möblerna, de nakna väggarna: stora fuktfläckar i papptaket, datnm och oordning, kläder kringströdda öfverallt! Han suckade bittert.
»Nej, låt oss på hvar sitt håll söka lyckan. Vi trodde en gång, att dess ljufva blomma för oss växte på samma tufva, men lifvet har velat det annorlunda.» Så hade Elin sagt i det sista brefvet, och nu hade hon väl funnit lyckan.
Han själf? . . . Han skrattade till ett skärande, bittert skratt.
Han skulle aldrig finna den, han gitte icke ens söka.
Allt var honom så likgiltigt, så hopplöst likgiltigt . . .
»Kommer inte inspektorn och äter någon gång? Maten kallnar! ... Si, där ska bli kaffekalas nere hos rättarns i kväll och jag ville gärna ha stökadt ifrån mig, innan jag går!»
Det var pigan.
Han reste sig långsamt och gick ut i matrummet.
FRÅN YSTADSLÖPNINGEN.
Fotografi af Marcus, Ystad.
LÖJTNANT STAEL VON HOLSTEIN. l:ste pristagare å »Betsy».
- 645 -
