Sida 286
ARNOLD BÖCKLIN.
Frän vår Berlin korrespondent.
Böcklin är död. Efter Nietzsche Böcklin! Två så närbeslägtade och dock så olika andar. Två mäktiga gestalter bland de modärna germanerna, två gestalter, kring hvilka den bittra kampen mellan traditioners stridsmän och banbrytares vapen-dragare stått och sträckt sina verkningar utöfver hela världen.
På det toskanska landets solsida, där Böcklin en gång vigdes till konsten, hade han byggt sin ålderdoms bostad och i denna framlefde han äfven sina sista dagar. Det var en underbart vacker fläck af jorden, konstnären hade sökt upp för sitt sista hem; utmed vägen, som från den signade Arnodalen för upp mot Fiesole stod villa Böcklin, lysande i det skarpa italienska solskenet öfver det silfvergrå oliv-löfverket och öfver Arno-dalens mörka grönska, medan konturerna af Florens mäktiga dome syntes i fjärran. Här nere var alltid den ljufvaste tillflyktsorten för den af fantasi och romantik sjudande konstnären; här fick han stöd för sin starka kolorit, spelrum för fantasien. Endast här hade hans oroliga ande ro.
1 fyra själfporträtt har den store konstnären målat sin egen historia. Det första af dessa är från år 1873. Då stod Böcklin midt uppe i kampen och samtidigt i sin starkaste kraftutveckling; hans härliga mästerverk på 70-talet tecknade den högsta punkten på hans konstnärliga bana. Böcklin har på detta porträtt afbildat sig, med de öfver bröstet korslagda armarne, hvilande mot en marmorpelare; bakom honom vaggar en lagergren för vinden och en fogelsvärm svingar sig upp mot den med Böcklinsk färgstyrka målade sydligt klarblå himlen. Ansiktet bär det stilla vemodets drag; de ljusa, drömmande ögonen äro lätt beslöjade; man ser dem skåda förbi det jordiska in i drömmarnes dunkla rike, där fantasien dref sitt spel med fauner, sjöjungfrur och andra den antika mytens gestalter, som spela en sådan roll i Böcklins konstnärsskap. Nöd och umbäranden hade intill tiden för detta porträtt varit Böcklins följeslagare; under trycket häraf och drifven af sin oroliga ande hade Böcklin irrat kring i Europa, varit i München, Bryssel, Paris etc. Han hade hånats af de förnumstige för sina bizarra målningar; de s. k. konst-
förståndige hade ryckt på axlarne åt dessa och betecknande pekat på pannan. Men slutligen hade han, hjälpt af vännen Paul Heyse, i Munchen funnit en beskyddare, som hade nog blick för att se hans talang och som gaf honom tillfälle till att fri från alla näringsomsorger egna sig åt konsten Det andra Böcklinska själfporträttet är från. 1885. Det är konstnären i en helt annan yttre gestalt; han uppträder i svart sällskapsdräkt, elegant modärn. Stormarne kring honom hafva lagt sig till ro; kraftkänsla och själfförtroende tala ur hans ansikte. . Detta var tiden för hans mäktige
»Promotheus», för »Dödsön», »Dansen kring Bachusstatyen», m fl. af de härliga målningar, hvari Böcklin nedlagt det bästa af sinstorartade förmåga att tolka den yttre naturen, att tolka höstens elegi, sommarljusets glänsande färger och vårens fina färgskiftningar.
Det tredje själfporträttet representerar den åldrade Böcklin, med hvitt hår och hvitt skägg, konstnären, för hvilken ungdomens kamp redan är förbi.
Och det fjärde själfporträttet! Det nämnes här till sist, ehuru det är af tidigare datum. Det härstammar från tiden efter en svår sjukdom, som bringat konstnären nära döden, och visar konstnären sysselsatt med försöket att återupptaga sitt arbete. Härunder hör han bakom sig en gäll, skrämmande ton såsom af dödsdansmusik. O ch då han ser sig om, observerar han döden stående där, med fiol i handen, händernas benknotor föra darrande stråken öfver strängarne och hakbenet skramlar mot fiolen ....
Böcklin var född i Basel 1827. Han efterlämnar en son, som målat några präktiga taflor i faderns genre. Tyvärr synes sonens geni hafva öfverskridit den farliga gränsen redan i unga år. I fjor höll han på att döda sin trolofvade och sedan dess sitter han omvexlande i fängelse och i ett dårhus, enär myndigheterna ännu icke synas hafva kunnat ena sig om huruvida han är sinnesrubbad eller icke. För två år sedan träffades Böcklin af ett slaganfall som förlamade hans ena sida, så att han sedan dess icke kunnat egna sig åt något egentligt arbete.
Foto Gi»calno Brogl, Firenze.
ARNOLD BÖCKLIN
