Sida 568
EN UNDERLIG PATIENT.
Af tV. Sapte, J:r. öfvers, för HVAR 8 DAG.
(Gaunt och Brands voro skolkamrater i Rugby. Vid ett tillfälle kommer den fürre inrusande i den senares studerkammare och, törstig som han är, kastar han i »ig innehållet i ett glaskärl. Brände har hållit på med kemikali>ka expeiiwent och den mixtur, hans kamrat rakat förtära, visar sig vara ett lifselexir, hvars sammansättning B. icke la^t på minnet. Det visar sin verkan på Gaunt så, att denne icke åldras till kroppen utan är till utseendet samme yngling som i skolan, under det att själens utveckling är naturdg. Han sammanträffar efter femtiofem år med Brände, som hvarken tror sina ögon eller Gaunts försäkran att han är hans gamle skolkamrat Dock ger denne till slut så goda bevis härpå, att B. blir öfver-tygad om sanningen af den cgenJomliga berättelsen.)
»Hvarför behöfver du då hjälp?» frågade Brände.
»Många saker besvära mig, gamle vän. Och när jag såg er på gatan just nu och kände igen er sa rann i hufvudet upp ett svagt hopp att ni kanske skulle kunna erinra er hvad ni experimenterat med den där dagen.»
»Min käre vän, är det möjligt? Efter femtiofem år? Dessutom hur skulle det kunna gagna er, äfven om jag komme ihåg det?»
»Jag — jag vet inte. För så vidt icke, om ni visste hvad det var, ni vore i stånd föreskrifva något motgift — någonting som skulle komma mitt utseende att mera öfverensstämma med mina år.»
»Gaunt, önska inte något sådant! Nu har ni åtminstone corptis sanum! En stor sak att egal Jag tar för gifvet att detta ert kroppsliga stillastående har räddat er från många åkommor. Ni har aldrig kännt af gikten, det vill jag våga.»
»Nej, jag har alltid varit lika frisk som i den gamla goda tiden i Rugby. Men, ack, Brände, ni vet icke hvilken sinnesängslan jag gått igenom emellanåt! Och nu — blott sedan kort tid — känner jag ålderdomen komma öfver mig. Kroppen är stark, men anden, den osynliga delen, är svag. Brände, trots min kraftiga fysik har jag icke långt kvar. Mina da^ar äro räknade.»
Mr Brände betraktade honom med en forskande blick, men sade ingenting.
»Detta är ett skäl», fortsatte Gaunt, »hvarför jag behöfver en väns hjälp. Jag kan icke sluta mitt lif i lugn med detta utseende! Men det är någonting annat också, Brände.»
»Hvad är det?»
»Min hustru, Brände, blef kär i mig för femtio år sedan. Mitt ansikte och min figur äro desamma nu som då».
»Nå?»
»Jo, historien har upprepats. En förtjusande ung dam har icke kunnat motstå detta mitt fördelaktiga yttre. Hon är dotter till min nuvarande värdinna och hon, stackars flicka, älskar mig — mig, en gubbe på sjuttiotre år!»
»Men ni har väl förklarat för henne — eller åtminstone, hvad skall jag säga, afskräckt henne? Det är väl ingen skada skedd?»
»Ingen skada? Nej, med undantag af att den stackars lilla varelsen tror att hon skall gifta sig med mig. Det är en högst olycklig situation — högst olycklig! Ni förstår, hon är en sådan älskvärd ung dam. Hon vann mitt bjärta liksom hon skulle ha vunnit ert, Brände! Jag älskade henne — ja, jag älskar henne ännu — som en farfar och hon har tagit miste på mina känslor, absolut tagit miste. Hon, stackars själ, har lagt mitt vänliga sätt till mitt ungdomliga och vackra utseende — och summan känner ni. Innan jag anade någon fara — innan jag visste om hvad jag mot min vilja ställt till — kom hennes mor till mig för ett myc-
(Forts, och slut från n:o 34.) ket allvarligt samtal. För att undvika scener ville jag icke medgifva — som jag borde ha gjort — att jag lekt med ett ungt älskande hjärta. Du vet hur mycket nonsens de prata, Brände, och så — ja, med ett ord, jag är förlofvad! Vi skola gifta oss i nästa vecka, såvida jag icke kan göra upp saken på annat sätt. Detta är ett andra skäl hvarför jag behöfver en vän.»
»Det är sannerligen en mycket obehaglig tillställning.»
> Obehaglig! Ja, det är det verkligen. Hvad skall jag göra? Gifta mig med flickan?»
»Det förbjude himlen!»
»Det säger jag också! Men hvad är att göra, gamle vän? Antag att jag rymmer min kos. Det kunde jag ju göra. Skulle de inte hitta mig? Och hvad skulle de säga mig? Föreställ er mig som svarande i ett mål för brutet äktenskapslöfte! Skulle någon jury tro på min historia ?i
»Ni skulle omtala de nakna fakta för den unga damen eller hennes mor.»
»Och bli kallad lögnare för alla mina lidanden — eller till och med skurk!»
»Jag är rädd att situationen är mycket svår», sade mr Brände.
»Det är en situation, i hvilken en vän kan vara till hjälp om han vill. En vän kunde gå och förklara saken för dessa stackars människor och kanske lyckas öfvertyga dem om en sanning, till hvilken de aldrig skulle vilja lyssna från mig. En vän skulle kunna göra allt detta och mera för gammal vänskap skull!»
»Gaunt» — och hans eamla skolkamrat fattade hjärtligt den olycklige mannens hand — »ni kan räkna på mig. Om det är någon tjänst jag kan göra er, så vill jag. Ni har bara att befalla.»
»Tack, gamle vän! Jag var säker på att ni ville göra det när ni fick höra min historia. Hvad jag tror vore bäst är att jag lämnade min bostad och att vi sedan gjorde ett besök där och förklarade saken. Jag vågar ej stanna och höra deras förebråelser, stackars varelser! Stackars varelser!»
Så uppgjordes saken. Brände antecknade sin gamle skolkamrats adress och lofvade att besöka hans värdinna om några dagar, inom hvilken tid Gaunt skulle resa sin väg. Men man vidtog äfven andra åtgärder. På siri väns förslag samtyckte den så egendomligt situerade mannen att rådfråga doktor Solly, hvilken vi omnämnde i början af denna berättelse. Doktorn blef — det behöfver ej sägas — mycket intresserad, ehuru det behöfdes längre tid för att öfvertyga honom än mr Brände om sanningen af William Gaunt's uppgifter.
När han emellertid fick klart för sig att fakta verkligen voro sådana som de blifvit framställda, att den naturliga utvecklingen af William Gaunt's kropp afstannat genom den okända eller åtminstone till namnet bortglömda dryck han råkat s-välja, ville doktorn ingalunda bli af med en så märklig palient som mr Brande's gamle skolkamrat. Ordet »patient» är här på sin plats, ty den stackars människans andliga gåfvor aftogo hastigt och han åldrades alltmera till sitt tal, sätt och tankar i allmänhet.
Och dessutom oroade honom en stark fruktan.
»Doktor», sade han så fort han fått flytta in i läkarens rymliga hus, hvilket arrangemang passade dem båda två — »jag känner att jag icke skall
- 557 -
