Sida 601
ONKEL CLEMENTS ARF.
Af B- Nesbit, öfversättning för HVAR 8 DAG
I.
f lement Googe satt vid brasan i sitt bibliotek. ^^ Rummet var egenligen vackert möbleradt men nästan allting i detsamma bar spår af ålder och vårdslöshet. Sopskyffeln och damvippan syntes vara mycket sällsynta gäster här, och den gamle heim själf såg ut, som om han mycket väl behöft en grundlig borstning. Hans långa hvita hår föll ned öfver en mycket solkig rockkrage och kalotten som betäckte hans kala hjässa var sliten och trasig.
Böckerna voro goda i sitt slag, men alla gamla. Det såg ut som om icke att öre blifvit påkostadt rummet eller dess ägare på många år.
Folk påstod att Clement Googe var en girig-buk. Om han var det, så var han åtminstone inte en af den sorten som lefver på ostkanter och svagt the.
»Jag är ingen girigbuk», sade han, »men jag har tillräckligt af det mesta för min lifstid, tillräckligt med möbler, böcker, mattor och kläder. Endast mat och dryck kan en man aldrig säga att han har tillräckligt, så länge han ännu har en dag att lefva i.
När han satt där i skenet från elden, syntes tre djupa linier i hans panna. Midt emot honom i den andra slitna gröna länstolen satt en ung man i en grå dräkt af senaste snitt. Han hade en ros i knapphålet, hvit sidenhalsduk och öfver sig i allmänhet något hurtigt och trefligt som gjorde att ögat med nöje hvilade på honom — tillochined oafsedt de öppna blå ögonen, de bruna mustascherna och hans friska och af lycka strålande ansikte.
»Och när ämnar du gifta dig?» frågade den äldre herrn med en lätt krökning på öfverläppen.
»Ja», svarade den andre, »det beror, om jag så får säga, på er».
»Jag förstår. Harry Forester är sysselsatt med •det hederliga handtverket att vänta på en döds skor, som det heter».
»Hör nu, onkel», sade han, »sådant där vill jag ej veta af. Ni försöker att reta mig till dåligt lynne. Ni vet fullkomligt väl, att ni alltid sagt att jag skulle ärfva er förmögenhet. Det är därför ni icke velat låta mig lära ett hederligt yrke eller bli officer. Jag skulle ha blifvit en nog så duktig arkitekt, säger man, under det att jag nu blott är en eländig amatör.»
»Nå, ja, hvad menade du med att säga att ditt giftermål berodde på mig?»
Harry rodnade omigen.
»Jo, onkel, jag trodde att då jag nu är tjugufem är och Sybil tjugu, vi vore giftasvuxna och att ni vore villig att gifva oss ett årligt underhåll.»
Den gamle herrn skrattade mot sin vilja.
»På min ära», sade han, »du kommer inte att misslyckas här i lifvet af brist på påflugenhet, en fattig ung mans bäste vän.»
»Jag anser det icke påfluget», svarade Harry i stolt ton. »Kom ihåg att jag endast tar onkel på edra egna ord. Hvarför är onkel så förbittrad på mig därför att jag är förlofvad? Och hvarför söker onkel gräl med mig framför allt om pengar?»
»Det skall jag tala om», sade den gamle torrt. rOm du blifvit kär i någon annan, hade du haft fullkomligt rätt i att förmoda att jag skulle gifvit er ett underhåll. Men jag vill icke att du gifter dig med denna flicka och jag skall vid himlen göra allt i min makt för att hindra det». Han talade med häftig vrede. »Allt i min makt — nej, icke
allt, tv jag skall icke göra dig arflös. Du får min egendom, min gosse, om du kan finna den. Men under tiden skall din fästmö, om naturen tar ut sin rätt, troligen ha kastat sig om halsen på någon annan ung man.»
Harry steg häftigt upp, knackade ur sin pipa och stoppade den i fickan:
»God natt», sade han. »Onkel, jag fäster mig inte det lingaste vid hvad ni kan ha lust att säga mig. Ni har alltid varit god mot mig allt sedan jag var en liten pys — alldeles fördömdt god», till-lade han med en snyftning i rösten, »men ni vet lika väl som jag att jag icke kan låta er säga sådana saker om henne.» Och han vände sig om för att gå.
»Nej, gå inte, Harry», bad den gamle och sträckte ut sin hand för att hålla kvar honom. »Jag ber dig om förlåtelse och säger att jag inte menade något — hvad helst du vill. Se här», han gick bort till en gammal pulpet och tog fram ett miniatyrporträtt inramadt af diamanter. »Hvem är det?» sade han och lade det i den unge mannens hand.
Harry Forester såg på det med en plötsligt igenkännande min, sedan mera tvekande. »Det är Sybil — nej, det är förfärligt likt Sybil, men hennes mun är vackrare.»
■Gif mig det tillbaka.» Den gamle mannen tog det, såg på det och lade ner det igen, hvarpå de båda återtogo sina platser vid elden. Efter en minuts tystnad sade mr Googe:
»När jag var vid din ålder älskade äfven jag en Sybil, din Sybils mor, och detta var hennes porträtt. Hon for sin väg från mig aftonen före den för bröllopet bestämda dagen. Nu förstår du det hela», sade lian och slog ut med händerna. »När jag berättar dig detta, så blottar jag hela mitt inre för dig. Du förstår nu hvarför jag aldrig gift mig, hvarför jag lefvat ensam i detta gamla tråkiga hus och hvarför jag aldrig skaffat mig något nytt. Huset står ännu just som det stod färdigt att mottaga min brud, Harry. Nu vet du, hvarför jag icke vill att du skall gifta dig med den där flickan. Kom ihåg att jag icke förbjuder dig det. Jag vet, huru litet det skulle tjäna till. Men jag vill icke göra något för att hjälpa dig och om hennes far är den man som han var da vi båda voro unga, så är han icke den som låter dig få henne bara för dina personliga egenskapers skull. Pengar är ln ad han vill ha och alltid har velat ha. Det var för pengar han stal min stackars flicka från mig och krossade hennes hjärta.»
»Nå, onkel», sade Harry muntert, »jag förmodar att jag då måste lära mig ett yrke. Det har ni väl ingenting emot och kanske ni sedan vill tro bättre om mig. Det skulle onkel, om ni sett min Sybil.»
»Hm», sade den gamle mannen.
n.
När Clement Googe dog, befanns det att han lämnat allt åt sin älskade nevö, Harry Forester. »Ett mycket vackert testamente», sade alla — tills man fann att allt var lika med ingenting. Huset och jordegendomen voro intecknade till hela värdet och på lösöret fanns ett försäljningskontrakt. Båda transaktionerna hade företagits efter Harrys förlofning med Sybil Lancaster.
Det obehagliga i saken, det mest obehagliga
- 590 —
