Sida 46
ANTONETA.
EN GATUBILD FRÅN MADRID. Öfversättning för HVAR 8 DAG.
H n eftermiddag — det är en hel del år sedan
' — steg jag in i en estanco, d. v. s. en af de där små butikerna, där man säljer tobak och frimärken och där det äfven brukar finnas en breflåda. Under det att la estanquera räknade upp cigarrerna som jag rekvirerat, blef jag varse en liten flicka omkring 7 å 8 år gammal. Hon höll ett bref i handen och grät sakta för sig själf.
»Hvarför gråter du, lilla barn?» frågade jag.
»Jag räcker inte!»
Barnet kunde ej nå upp till lådan för att lägga i brefvet. Jag tog det från henne och stoppade ned det.
»Nu är det där. Vill du nu ge mig en liten kyss för besväret?»
Barnet reste sig på tåspetsarne och räckte fram sin kind. |ag gaf den lilla en kyss och hon gick sin väg af torkan de tårarne med afvigsidan af handen. Från butiksdörren såg jag, hur hon oupphörligt såg sig om efter mig med dessa stora ögon som barn göra när någon väcker deras intresse...
Ett par år därefter kom jag en afton vid midnattstid från telegrafstationen och skyndade fort utför gatan, då det började rägna. Plötsligt märkte jag framför en gammal, ännu med portklapp försedd dörr en flicka, som också stod och grät tyst.
»Märkvärdigt», sade jag för mig själf, »att jag alltid skall stöta på ledsna barn!» Och trots det rägnet blef allt starkare stannade jag och frågade:
»Hvarför gråter du, min flicka?»
"Jag räcker inte!»
Det var den samma lilla från estancon! Hon hade inte vuxit mycket, men tycktes dock vara sina elfva år gammal.
»Åhå», sade jag till henne, »du är den där flickan som inte kunde räcka upp till breflådan!»
»Ja — och det är herrn som gaf mig en kyss.»
»Just han. Och nu gråter du väl därför att du inte kan nå upp till portklappen, inte sannt?»
»Jo, för jag har så brådtom. Skulle herrn vilja vara så snäll och knacka tre gånger?»
Jag efterkom hennes önskan och frågade därpå:
»Men hvad skall du göra ute så sent i det här rägnvädret?»
»Jag skall hämta doktorn, för min mamma är mycket dålig.»
»Hvarför gör inte din far det, eller din bror eller er tjänstjungfru?»
»Jag har ingen far eller bror och vi ha visst inte någon tjänstjungfru!»
»Hvad gör din mor?»
»När hon är frisk, syr hon.»
»Och du?»
»Jag hjälper henne.»
»Hvad heter du då?»
»Antoneta.»
»Och du säger att din mor ligger sjuk?»
»Ja. Doktorn sa' i morse att om hon fick ett nytt anfall skulle jag genast gå efter honom. Där komma de redan.»
Ljus syntes också mycket riktigt genom dörr-
springan. Jag stack handen i fickan och gaf flickan några slantar. Därpå skyndade jag mig vidare, ty rägnet öste ned i strömmar----
Mer' än en gång tänkte jag på flickan, men jag återsåg henne först efter ungefär tre år, då slumpen, som synes styra världen, ånyo förde henne i min väg. Hon hade redan nästan mognat till jungfru och var klädd i långklädning. Icke desto mindre kände jag genast igen henne i den lilla Trefaldighetskyrkans halfdunkel, där jag esomoftast brukar gå in för att kasta en blick på den härliga altartaflan. Hon var klä-.ld i sorgdräkt och stod framför ett krucifix på tåspetsarne, precis som första gången när jag såg henne i estancon.
Tydligen ville hon kyssa den korsfästes fötter. Men hon kunde åter igen icke räcka upp. Då ingen var i närheten, smög jag mig sakta fram och lyfte plötsligt bakifrån upp henne med båda armarna, så att hon kunde utföra sin afsikt.
Genast vände hon sig naturligtvis högst häpen om och hon kände äfven igen mig. Vi gingo därifrån tillsammans och Antoneta sade till mig:
»Det tyckes vara Guds vilja att ni alltid skall vara tillhands, när jag vill komma åt något som jag inte kan nå.»
»Du är sorgklädd?»
»Ack ja! Jag är ensam i världen, fattig och utan arbete och ofta fara så onda tankar genom mitt hufvud, att jag måste skynda hit till kyrkan för att anropa himlen om skydd.»
I detta ögonblick mötte vi en storväxt, i vid slängkappa insvept yngling med bred torerohatt. Han stannade på något afstånd.
»Farväl!» ropade flickan med i ögonen fallande brådska... .
Här skulle historien om det tredubbla mötet med den obekanta ha varit slut, om icke för ej länge sedan en händelse tillstött, som inte är något vidare ovanligt i Madrid. Jag kom sent en afton från klubben, när jag midt i staden i hörnet af en trång gata träffade på en folksamling — nattsvärmare af båda könen, gatuförsäljare, polisbetjänter o. s. v. Skrik, eder och grofva tillmälen skuro genom luften. Midt i samlingen höllo två kvinnor på att slåss och en polisman skrek:
»Antoneta och den andra äro häktade!»
Antoneta! Som ett stygn gick det genom mitt hjärta. Jag bröt mig igenom folkmängden och såg efter. Ja, det var hon. Barnet som jag gifvit en kyss, flickan, hvilkens mor låg sjuk, jungfrun som jag träffade framför krucifixet i kapellet.
»Du ... är det du?»
När den olyckliga, på hvilken håret hängde i stripor ned öfver det blödande och blodröda ansiktet, fick se mig brast hon plötsligt ut i tårar. Med ett uttryck af smärta, som jag icke lätt skall glömma, ropade hon:
»Ack, käre herre, den här gången kommer ni för sent för att lyfta upp mig! Det finnes ögonblick i lifvet för oss fattiga, då vi till och med hinna dit hvarthän vi inte skulle vilja.. .»
Och jag såg henne försvinna mellan polis-konstaplarne, följd af massans skymford...
— 35 —
