Sida 174
EN KVINNOKARAKTÄR.
UR LIFVET. För HVAR 8 DAG.
» I ag skulle bedja frun att få flytta i höst.» .J Hon stod framför sin matmor lång, stel, utan något som hälst uttryck i det bleka ansiktet, som vanligt. Hennes ålder kunde vara 20 år, och den kunde vara 40. För öfrigt var allt hos henne färglöst — från det ljusa, blacka håret och det lilla bleka fräkniga ansiktet, till de vattenblå ögonen med sina hvita ögonhår, hvilka ej tycktes observera något som hälst.
Majorskan rätade upp sin lilla fina, prydliga gestalt, lade ifrån sig sitt tapisseri, och betraktade henne med förvånade blickar.
■ Hvad nu — hvarför vill Karin lämna mig i höst, efter så många år?»
»Jo, jag skulle gifta mig med Erik Andersson i Eke torpet.»
»Jaså — —! Nå, det var ju riktigt präktigt. Då får jag önska Karin all lycka — den duktigaste karlen i socknen, på det största torpet. Det blir ju ståtligt att blifva Eketorpsmor.»
Och majorskan räckte vänligt handen åt sin tjänarinna. Denna fattade med försiktig vördnad sin matmors fina fingrar, och neg tafatt under det aningen om en rodnad uppsteg på hennes färglösa kinder.
»Bröllopet gör naturligtvis jag», fortsatte majorskan vänligt. »Och hvad Karin kan behöfva till sin utstyrsel, skola vi väl få ihop.»
Karin stod ett ögonblick stilla, betraktande majorskan liksom sökte hon uppfatta hennes mening, ett sätt hon alltid hade; så äter en tafatt nigning, och hon gick ut med sin vanliga, säfliga, något framåtlutande gång och de långa armarna sträckta framåt.
Sedan sin första ungdom hade hon tjänat hos majorskan, tyst, stilla, långsam, trogen och ordentlig. Oaktadt den bristande intelligensen i uttrycket, hade hon godt förstånd, och fattade klart hvad man önskade af henne. »Fästmän» och nöjen hade aldrig legat för henne. Vänner hade hon ej häller haft. Majorskans barn kallade henne »Moltke», »den store tigaren», som handlade utan att tala.
Och nu skulle denna, till det yttre så föga anslående person göra ett, efter sitt stånd »briljant parti». Det hedrade fästmannens omdöme; och man började rusta till bröllop medan de ljusa, långa
sommardagarne blefvo allt kortare.
» *
*
»Jag får säga frun att jag stannar allt kvar. och något bröllop blir ej af-.
Det var dagen innan brudparet skulle till pastorn för att taga ut lysning. Karin hade med sin vanliga lugna omsorg sytt och lagat i ordning sin lilla utstyrsel, och hela husbondefamiljen hade dragit sitt strå till stacken, så att den var ganska präktig i linne, sängkläder, husgeråd m. m. Om tre veckor, på sista lysningsdagen, skulle bröllopet gå af stapeln — och nu stod hon där framför sin matmor stel och lugn, med sin vanliga uttryckslösa blick, och afgaf denna öfverraskande underrättelse.
»Men min bästa Karin, hvad vill detta säga?» Majorskan släppte af lutter förvåning hela patience-leken i golfvet. »Ni skola ju taga ut lysning i morgon? Hvad har nu händt?»
Och hon blickade halft förskräckt upp i det bleka, lugna ansiktet.
»Jo — det är på det viset, att Tok-Fia kom hit i går kväll, och så — så — blir det inte af för mig.»
»Karin vill väl inte säga att Erik Andersson, som är en så hederlig och präktig karl — — —.»
»Ja, om han är sa hederlig vet jag inte mera
— och inte bryr jag mig om det häller» — härvid darrade Karins röst en smula — »men jag har frågat honom, och ban har icke nekat — och den som inte aktar en svagsint flickstackare — den kan jag aldrig taga till man — aldrig!»
Karins bleka ansikte blef ännu blekare, och ögonen med de hvita ögonhåren tycktes krypa in i sina hålor Det lag något stenhardt öfver henne.
En stunds tystnad radde, hvarunder majorskan sökte hämta sig efter sin öfverraskning, och finna ord för att, om möjligt, urskulda fästmannen och beveka fästmön till att åtminstone tänka på saken litet mera. Denna senare stod framför henne, tyst och sluten som vanligt. Den flyktiga sinnesrörelsen tycktes åter försvunnen. Slutligen sade hon med sin vanliga, lugna, något hesa röst:
>Får jag stanna i höst?»
»Detta är ju förfärligt alltsammans, kära Karin
— det är alltför sorgligt. Och jag kan intet göra för att hjälpa. Men tycker ändå att om Erik ångrar sitt felsteg, om han hjälper Tok-Fia, och uppför sig väl härefter, så kunde väl Karin förlåta honom, och taga honom till nåder igen.»
»Aldrig!*
■ Men kära Karin, han är ej den förste som felat så.»
»Aldrig! o
»Nåja, — vi skola ej tala om saken mera nu, Hvad höstflyttningen angår, har jag redan antagit en annan, sä det kan inte ändras.»
»Ja, då får jag söka på annat håll, och tacka för allt besvär majorskan gjort sig för min skull.»
Och Karin gick ut, säfiigt och framåtlutad som vanligt.
*
* *
Många, många höstflyttningar kommo och gingo efter den dagen. Majorskan satt vid sin aftonbrasa i kabinettet och väntade på att lampan skulle tändas, för att kunna lägga sin patience. Hon hade åldrats betydligt, den fina, spänstiga gestalten var böjd, och mycket hade förändrats omkring henne. Men då dörren öppnades och hennes tjänarinna kom in med lampan, var det som om tiden stått stilla -— ty, det var ju samma Karin med det färglösa ansiktet och den platta, något framåtlutande figuren — hon hade ej åldrats. »Moltke» var densamma hon alltid varit.
Efter ett års tjänande på ett annat ställe, hade hon återkommit till sin gamla matmor, och lugnt och stilla återupptagit sina plikter — tyst, trogen, ordentlig och pålitlig som förut.
Tre gånger under de gångna åren hade Erik Andersson i Eketorpet kommit åter med böner om glömska och förlåtelse, och tre gånger hade hon stött honom tillbaka med samma obevekliga: Aldrig som första gången. I största hemlighet hade hon skickat sin linneutstyrsel till Tok-Fia.
Och hvad som under allt detta försiggick i den tysta, slutna kvinnans hjärta — det har ingen annan än hon själf någonsin vetat!
C. C.
- 163 -
