Sida 590
EN ROPANDES RÖST.
För HVAR 8 DAG af Elbe.
M n ruskig decemberafton sågs en ung man, hvars gång och hela hållning utvisade sjömannen, träda in i en festligt upplyst, större byggnad i närheten af hamnen. Endast att komma under tak efter att ha inandats den råa, fuktiga luften från sjön kunde vara mera än behagligt, om man möttes af värme, ljus och allehanda bekvämligheter. Mannen tycktes emellertid föga lägga märke till omgifningen, utan steg likgiltigt trappan uppför och hängde sin mössa på en lirok i tamburen med denna ogenerade trygghet, som kännetecknar en med förhållandena pä stället väl förtrogen per* son. Han befann sig i ett sjömanshem, långt borta från sitt fosterland, det enda slags hem han numera var i besittning af.
Efter en hastig justering af sin yttre människa steg han in i salen, hvarifrån ett sorl af glada röster kom honom tillmötes. Han slog sig ned och såg sig omkring. Vid de långa borden sutto sjömännen lifligt samspråkande, de flesta med sin lilla snugga i mungipan, och längst in i rummet utgjorde en liten julgran med tindrande ljus medelpunkten för ett haft tjog skandinaver.
»Hitåt, Wilson!» ropade en af dem bort mot den nykomne. »Slå dig ned hos oss!»
Den som kallats Wilson gick med dröjande steg fram och intog den erbjudna platsen efter att ha utbytt handslag med sina landsmän. Samtalet rörde sig här kring förhållandena i hemlandet. De flesta hade föräldrar eller familj, och det var för sjömännen ett smärtsamt nöje att föresrälla sig, hur deras kära tillbrakte denna högtidskväll. Det kändes äfven ljuft att veta sig vara saknad af en mor, en hustru, ett klarögdt barn. Några hade skickat hem pengar och och gladde sig ät att de därmed kunnat bidraga till de sinas fröjd. Alla hade något att fästa sina tankar vid, något att sakna, något att minnas, alla utom Wilson. Han ville ej tänka, ville ej tvingas att i minnet återkalla bilder, som för längesedan utplånats, och när kamraterna syntes vilja försjunka i en viss vemodig stämning ryckte han upp dem med en försiktigt börjad och mera lifligt fortsatt äfventyrshistoria, hvilken han föredrog som om den upplefvats af honom själf, men som i själfva verket var för tillfället improviserad. Stämningen var redan ganska liflig, då föreståndarinnan för hemmet gjorde en rond kring salen och utdelade små julgafvor, en för hvar gäst. De blefvo mottagna med jublande utrop, isynnerhet de som på omslaget voro försedda med verser eller minnesspråk, hvilka upplästes högt.
Wilson öppnade mekaniskt det yttre omslaget på sitt omsorgsfullt lackade och med ett blågult snöre omvirade paket och fann öfverst ett pappersblad med några skrifna ord, ord, som kommo hans öga att stelt riktas på papperet och färgen att långsamt försvinna fran hans ansikte.
»Mottag denna enkla gåfva väfd med moders suckar, vätt af moders tårar, följd af moders böner för en älskad son», stod där.
Då Wilson hämtat sig så mycket, att han kunde företaga sig något, rullade han hastigt samman paketet, och då de öfriga voro alltför upptagna af att granska och pröfva sina egna gåfvor för att
fästa sig vid hans görande och låtande, stoppade han skyndsamt ner det i en af rockens innerfickor. Men han kunde ej lika lätt skjuta å sido den storm af tankar och minnen, som med våldsamheten af en tillbakaträngd och åter lössläppt hafsvåg störtade sig öfver honom. Omgifningen försvann för hans syn, sorlet af röster uppfattades af hans öra blott som ett aflägset brus, och ur ett virrvarr af dunkla taflor framträdde slutligen en bild, som småningom antog allt skarpare konturer — bilden af ett komfortabelt hem, där hvarje möbel, hvarje vrå var honom välbekant och kär. Och där ser han en i förtid grånad kvinna med ögon, hvarur tårar förtagit glansen och med af sorg blekta kinder. Han ser där äfven bilden af en manlig gestalt med stel hållning och hårda, kärfva drag.
Hur hade sonen kunnat öfvergifva denna goda mor och lämna henne att ensam kämpa sin dagliga och stundliga kamp mot tyranni och fördom?
Hvarför hade han ej böjt sig för faderns bestämda vilja i stället för att rent af på trots och för att ej behöfva lyda något maktspråk fly från alltsammans för att kastas omkring från kust till kust utan något fäste?
Och hvarför hade han velat så fullständigt sönderslita hvarje länk, som band honom vid det förflutna, att han »af princip» — principer, som han dock alltifrån barndomen lärt sig afsky! — ej skrifvit ens en rad till sin mor?
Wilson tänkte på sig själf som på en helt och hållet främmande person och kunde ej finna något giltigt motiv för denne persons handlingssätt. Han var en dålig, en usel son, som af ungdomligt öfvermod och lättsinne måhända ödelagt sin mors lif. Hvem visste om hon ännu lefde! Nu var det i hvarje fall för sent att ångra, det onda kunde ej mer godtgöras, följderna af öfverilningen ej utplånas.
Under bördan af dessa tankar kunde han ej längre återhålla sin våldsamma rörelse utan sjönk med ett högt, kvalfullt stönande ned mot bordet med hufvudet lutadt mot de korsade armarna. Hans kropp skakades då och då af en djup snyftning, men ingen tår fuktade ännu hans öga. Då nåddes hans öron af en sång, som föredrogs med svensk täxt. Tonerna grepo honom med sällsam makt, och vid upprepandet af ordet moder gaf spänningen vika. Smärtan tog sig utlopp i en tåreflod först häftig och sedan lugnare och skänkande en ljuf lisa at det kvalda sinnet.
Då Wilson kommit till klart medvetande om verkligheten, började en känsla af blygsel smyga sig öfver honom, och han kastade skygga blickar omkring sig. Men öfverallt mötte han tårade ögon, och då sången i detsamma slutade, ropades ett kraftigt da capo.
Då sången åter tystnat, uppsökte den unge mannen sitt rum. Men någon hvila finner han ej från sina tankar. Hur skall han göra? Finnes väl något hopp, att han i någon mån kunde godt-göra sin skuld? Kanske modern är död, eller tror hon sonen vara borta för alltid och måhända sorgen häröfver redan är stillad.
Fram och tillbaka arbeta tankarna, men han kan ej komma till något beslut. Så tar han fram paketet, som han ännu ej vet, hvad det innehåller, och vecklar upp därur en enkel yllehalsduk, sådan
- 579 -
