Sida 574
ROSOR.
För HVAR 8 DAG af No Name.
»Hvad är klockan?» Modeföreståndarinnan såg upp. Hennes ögon voro svullna och rödkantade af de senaste veckornas nattvak, och hyn tedde sig flammigt röd mot lampskenet.
»Hon slog tolf nyss i Storkyrkan», svarade en annan röst, trött och klanglös.
»Ja, då hjälps det inte. Vi få sluta. Herre Gud, vi kan väl inte arbeta ihjäl oss för att folk ska’ få hattar heller!»
»Nej, vi kan inte det, men nog förefaller det annars som ingen skulle bry sig om det».
»Ja, kära Persson, sådana ha människor alltid varit, det tjänar ingenting till att gruffa öfver det. Konsulinnan Roths hatt blir för resten väldigt stilig! Men nu ska’ hon sluta, Persson, lägg in fröken Block till i morgon; den människan har då ett halft dussin hattar, så inte behöfver hon gå barhufvad.»
»Åh nej, det är väl inte för dem, som behöfva, vi arbeta, utan för dem, som ha öfverflöd på allting».
»Ä’ hon socialist, Persson, jag tycker det är konstiga ljud i skällan? Kära ni, alt fundera öfver världsordningen och så’nt där, blir man inte fet på. Så, nu släcker jag lampan».
Elsa Persson hade fort fått ytterkläderna på. Hennes smala, spensliga figur såg ut som ett darrhändt streck i den långa, raka rägnkappan. Den lilla matroshatten skuggade det unga, gråbleka ansiktet och kom de brunaktiga ringarna kring ögonen att framträda ännu tydligare. Utanför porten togo de begge flickorna godnatt af hvarandra. Fröken Andersson bodde på Söder och Elsa Persson uppe i Kungsbacken, i ett af de gamla husen, där portgången är en knagglig backe, och där det händer, att slasket från gårdens afloppsledning svämmar öfver, bildande en bred, illaluktande rännsten.
Elsa gick fort Vesterlånggatan fram och öfver Mynttorget. Icke för att hon var rädd, därtill hade hon gått samma väg för många gånger vid ungefär samma tid, men hon längtade att få komma i säng och sofva. Hon skulle somna genast det visste hon, och inte vakna, förrän frun, som hon bodde inne hos, bultat riktigt hårdt på dörren och sagt: »Nu är det tid!»
Hon tänkte knappt på något, medan hon gick; det var hon för trött till, skyndade endast framåt med litet slankig, lutande hållning och ena armen i slängande takt.
Hunnen till Gustaf Adolfs torg mötte hon tre studenter, hvilka gnolande och med mössorna på nacken samt osäkra steg närmade sig henne. De voro synbart »muntra bröder» och den mellersta bar högtidligt en bukett skära rosor, hvilka doftade svagt i den ljumma försommarnatten.
»Bringom kvinnan vår hyllning», skrek plötsligt en af dem och de andra skrattade.
Elsa såg inte upp, men hon rådde inte för att det ryckte litet i mungiporna. De sågo så godmodiga och oförargliga ut, de rödmosiga »gossarna».
»Vi låta ’idealisten’ öfverlämna blomsterskörden med några valda ord. Hvad f-n, ska vi bära rosor med oss längre. Ge dem åt tösen där, Dekis»!
Elsa förstod, att hon var »tösen» och gick åt sidan, men de tre kryssade sig gladeligen och äfventyrslystet efter. Dekis höll buketten utsträckt emot henne; han tyckte förstås inte att föremålet var värdigt, men han hade kommit öfverens med kamraterna, att den första kvinnsperson under trettio år, som de mötte den natten, skulle ha de rosor han i idealistiskt öfverdåd köpt i en blomsterhandel och för hvilkas skull han hela kvällen fått lida hån och spe. När han kom tätt intill Elsa, studsade han och den lyriska blomsterhälsning han och kamraterna under skallande skrattsalfvor författat under inmundigandet af punschen hos Blanchs, blef till en underlig torr massa på tungan.
»Nåå», uppmuntrade en af de andra, »raska på Dekis, annars afdunstar hon».
»Ja, haspla ur dig, du», rådde numro två. »Hulda tärna... och så vidare».
Elsa hade icke stannat, och under dessa förberedelser hade studenterna figurerat framför henne ända till hörnet af Fredsgatan. Här vid lyktskenet var det, som de tre fingo se hennes lilla bleka allvarliga ansikte, utan stämpel af glädje eller ungdom, ett trött, slutet ansikte med stora, djupa ögon.
Det blef så tyst. Och plötsligt, med den impuls, som lifvet förtorkar, men som är ung och varm i tjuguårsåldern, lät Dekis sina rosor falla ned tätt framför Elsas fötter, lyfte på mössan och tog ett par långa steg ifrån henne. Kamraterna följde hans exempel och försvunno raskt, men också de lyfte först aktningsfullt på mössorna. De visste, att de hade hyllat arbetet i denna lilla flickas späda gestalt, och trots att hjärnorna voro en smula omtöcknade, hade de ett tillräckligt tankeförråd kvar att inse, det »Dekis’» rosor kommit på rätt plats.
»Elsa såg skyggt efter de tre herrarne och sedan ånyo ned på rosorna. Hon tvekade en sekund, om hon skulle taga upp dem eller låta dem förvissna på trottoaren. Men så fattade hon ett raskt beslut och lutade sig ned efter blommorna. Varsamt skakade hon af dem några dammkorn och inandades begärligt deras fina honungsstarka doft.
Hon log blekt, när hon tänkte på hur främmande dessa rosor skulle taga sig ut i hennes lilla tarfliga kyffe, och hur klumpigt, fattigmansaktigt de skulle få bo i den oäkta vas hon kunde bjuda dem på.
Och hvad skulle hennes solida värdinna tänka? Troligen något fult och ringaktande, ty när ville ej människor smutsa allt, fördjupa och förstora, när det gällde att få ut ondt af något!
Elsa gick fortare och fortare. Hennes äfventyr hade i all sin obetydlighet väckt de domnade lifsandarna, och hon kom att drömma om sommaren, om en ljus och lycklig frisöndag ute på landet, medan hon lät fötterna ila öfver gatstenarna. Det var väl från rosorna dessa drömskuggor utan kraftig färg eller form kommo, från rosorna, hvilka på sina långa stjälkar vaggade i rytmisk takt till hennes gång.
Det var första gången i sitt lif Elsa ägt en blomsterskatt, och hon njöt af sitt ägande som af en rikedom. Troligen skulle det vara de enda rosor, som kommo i hennes väg, men det ville hon ej tänka på nu, bara vara glad och glömma, att de skulle vissna.
