Sida 557
HANS HILDEBRAND.
» |H ädrens minne» vårdas icke blott i tal och sång vid högtidstillfällen af olika slag. Det gäller äfven att med pietet vaka öfver de mer eller mindre dyrbara minnesmärken, hvilka upptäckts och upptäckas från förgångna tider, bärande vittnesbörd om svunna släkters kultur.
Högsta vården öfver dessa minnesmärken är, som bekant, i vårt land anförtrodd åt riksantikvarien, hvars åliggande är dels att ha omsorg om statens samlingar af fornsaker (statens historiska museum'» och K. Myntkabinettet, dels att, dä han finner K. Förordningen af 29 nov. 1867 ang. forntida minnesmärkens fredande och bevarande i någon måtto öfverträdd, anmäla sådant till åtal.
Sedan ar 1879 innehafves detta ämbete af d:r Hans Olof Hildebrand Hildebrand, som nämnda år i denna egenskap efterträdde sin fader, Bror Emil Hildebrand. Hans Hildebrand är född i Stockholm 1842, blef 1860 student i Uppsala och 1865 fil. kand. samt var 1866 primus bland promovendi.
Efter att som Letterstedtsk stipendiat hafva företagit arkeologiska studier i utlandet blef H. år 1871 förste amanuens vid Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien. Som ombud för denna deltog han sedan i de arkeologiska kongresserna i Bologna (1871), Brüssel (1872), Budapest (1876), Lissabon (1880).] Han var generalsekreterare vid 1874 års kongress i Stockholm och svensk kom-
missarie vid Geografiska utställningen i Venedig 1881.
Riksantikvarien Hildebrand har utvecklat en synnerligen omfattande litterär verksamhet å de arkeologiska och kulturhistoriska områdena, hvarvid han med sträng vetenskaplighet förenat ett populärt framställningssätt. Hans första vetenskapliga arbete, »Svenska folket under hednatiden», belönades med filos, fakultetens i Uppsala större pris och Geijerska priset.
År 1879 började H. utgifva en utförlig kulturhistorisk skildring öfver Sveriges medeltid, ett stort arbete, omfattande flere band. Det vore för långt att här uppräkna alla alstren af denna flitiga penna, som äfven i in- och utländska tidskrifter strött omkring sig en mängd uppsatser i arkeologi, historia, kultur- och konsthistoria samt numismatik.
Riksantikvarien H. är naturligtvis medlem af många in- och utländska akademier och lärda samfund — han var bl. a. en af stiftarne af Antropologiska sällskapet i Stockholm. Ar 1895 blef han medlem af Svenska Akademien (efter F. A. Dahlgren) och följande år af Vetenskapsakademien.
Bland den mängd yttre utmärkelser som kommit den framstående vetenskapsmannen till del, märkes den honom nyligen tilldelade kommendörskraschanen med stora korset af Nordstjärneorden.
LUDVIG HEDIN — SVEN HEDIN.
Det har tyckts oss intressant att i samband med återgifvandet af f. stadsarkitekten Ludvig Hedins porträtt —se nästa sida! — visa bilden af hans son, den ryktbare forskningsresanden Sven Hedin.
Han är född i Stockholm den 19 febr. 1865, blef vid 20 års ålder student i Upsala, aflade därstädes 1888 fil. kandidatexamen och blef 4 år senare fil. d:r i Halle. Men redan ären 1885-86 företog H. en resa från Baku genom Persien öfver Teheran, lspahan, Sjiras och Busjir till Bosra, Bagdad, Hama-dan och åter till Teheran och Kaspiska hafvet. Det var i beväringsuniform, som den unge, djärfve och sedan mycket skicklige upptäcktsresanden vid sin hemkomst läste korrelctur på sin bok öfver denna färd, »Genom Persien, Mesopotamien och Kaukasien» 11887).
Sven Hedin deltog 1890 i Konung Oscar U:s till schahen sända beskickning, hvilken resa han skildrat i »Kung Oscars beskickning till schahen af Persien» (1891). I konung Oscar har Hedin alltid haft en nådig beskyddare, hvilken i hög grad intresserat sig för sin undersåtes upptäcktsfärder.
Hedin fortsatte 1890—91 sin färd fran Teheran genom Khorasan öfver Mesjed till Askabad i Transkaspien och vidare till Bukhara, Samarkand, Tasjkent, Kokan och Margelan samt öfver Terek-davan-passet till Kasjgar, hvarifrån han öfver Przjevalsk återvände till Tasjkent och hem genom Kaukasien och Ryssland. Hans bok »Genom Khorasan och
Turkestan» (1892) handlar härom. D:r Hedins resebeskrifningar äro äfven särskildt intressanta därigenom, att illustrationerna i dem ofta äro efter af honom själf utförda teckningar, ty hr Hedin är nog lycklig att äfven med ritstiftet kunna ge form åt hvad han sett.
Sven Hedins tredje resa, som började den 16 okt. 1893, är dock den hittills märkligaste. Genom den har han kommit i bredd med de största upptäcktsresande och blifvit verldsberömd. Resan företogs från Orenburg genom Kirgissteppen till Tasjkent och Margelan, der Hedin utrustade en karavan för att vintertiden rida öfver Pamir, Stora Kara-kul, Murgab, Mustagata till Kasjgar. Sommaren och hösten 1894 genomkorsade han östra och mellersta Pamir och sökte fyra gånger bestiga Mustagata, hvarvid han uppnådde 6,000 m. höjd. Sedan han öfvervintrat i Kasjgar, begaf han sig i febr. 1895 upp derifrån österut för att färdas genom den ohyggliga sandöknen Taklamakan. Under 13 dagar fann han intet vatten, två af hans fyra tjänare och sju af atta medförda kameler gingo under. Spillrorna af karavanen nådde floden Khotan-darja. Det var på denna episod — en af de många, då Sven Hedin vågat sitt lif — som konung Oscar syftade i det tal, han höll i Stockholms slott vid en fest, då den berömde resenären hyllades på ett alldeles särskildt sätt.
Efter ankomsten till Khotandarja återvände
— 546 —
