Sida 173
HVAR 8 DAG
gjort på Stockholms observatorium under ledning af astronomerna Gyldén och Backlund och under de följande åren hade han fortsatt sina studier dels där och dels senare vid Pulkova (i Ryssland). Men de allmänna kulturella intressen, som alltid upptagit honom vid sidan af de vetenskapliga, fingo så småningom väldet öfver de senare. 1884 ingick han i den af K. P. Arnoldson uppsatta tidningen »Tiden», som till stor del genom hans äfven ekonomiska bestånd hölls uppe ett par år. Men »Tiden gick in i evigheten», och Branting flyttade sin verksamhet öfver till den nyuppsatta arbetartidningen »Socialdemokraten», hvars redaktör han sedan med ett kortare afbrott varit och fortfarande är. »Socialdemokraten» var från början en liten veckotidning, uppsatt och spridd af arbetarne själfva så godt som utan något kapital. Snart nog utvecklade den sig emellertid till daglig och efter att ha sysselsatt sig företrädesvis med den socialistiska framtidsstaten och den genaste vägen dit tog den fatt på de aktuella frågorna och började säga sin mening i de små och stora spörsmål som syssel-
sätta äfven den öfriga prässen. Dess utveckling återspeglar sålunda både i det ena och det andra hänseendet arbetarerörelsens egen. Och det har varit Hjalmar Brantings styrka, att hans egen utveckling så troget stämt öfverens med denna. Rörelsen har satt sitt märke på honom, och han sitt på rörelsen. De kulturella och ideella synpunkterna har det varit han och hans kamrater, som angifvit, och uppåt och utåt har det varit han, som säkrast behållit kontakten.
Det är ju möjligt att den svenska arbetarerörelsen utan Hjalmar Branting skulle ha haft samma styrka och samma fysionomi som den har. Men det är troligare, att den icke haft det. Och alldeles säkert är, att den varit sämre förstådd utom arbetarekretsarne än den nu är. Man må om socialismen ha hvilken mening som hälst — räkna den som en välsignelse eller förbannelse — så bör man dock hålla dem räkning, som öppnat ens ögon för dess innebörd och hängifvet oftrat sin lifsgärning i dess tjänst.
EN HUNDRAÅRIG KLUBB.
»s^tora Sällskapet» i Stockholm har i dagarne kunnat fira sitt 100-årsjubileum. Den 2 december år 1800 — det var tämligen bistra tider då i vår hufvudstad, liksom i hela landet —sammanslöto sig åtskilliga af Stockholms mest ansedda borgare till en klubb, där man kunde få tillgång till litet af hvarje utöfver »lifvets nödtorft» samt i lugn och ro diskutera dagens händelser, hvilka ju mestadels ej
voro af allra trefligaste slag. Bland dessa stiftare af sällskapet finner man sådana namn som Aspelin, Zethelius, Zethræus, Weylandt, Wahrendorff, Schwan, Scharp, Westman m. fi.
Stora Sällskapet, hvars fåtaliga medlemstal växlat mellan 400 och omkring 700, har visserligen under de hundra åren undergått en del förändringar, men det har kvar sin karaktär af sällskaplig inrättning med ett »program så vidsträckt att det inte blir något program alls». Dess politiska anstrykning har alldeles gått bort och likaså den i början
FutO. EUqnlNl.
STORA SALLSKAPETS HUS.
utpräglade köpmansprägeln. Sällskapet är nu till sammansättningen nog så blandadt — men samtidigt mycket valdt, ty vid [-inballotterin-gen-] {+inballotterin- gen+} utöfvas en ganska stor stränghet.
»Säkerligen skall Sällskapet — skrifver en minnestecknare — få
mottaga många lyckönskningar med anledning af sin för den respektabla åldern briljanta vi-gör och för sina insatser i hufvudstadens sociala lif. Vi veta
ju, att det skänkt trefnad åt gångna generationer, att vid sidan af stela köpmansfurstar och torra byråkrater skämtet, t. ex. i Svante Hedins person, därinom haft ett högkvarter. Vi glömma gärna, att skvallret tisslat och intrigerna tasslat i dess rum och korridorer. Sällskapet har i alla fall något storstads. mässigt öfver sig; med erfarenheterna från sin etthundraåriga tillvaro kan det äfven gagna, när Stockholm möter det I9:de århundradet och dess sannolika kraf på flera klubbar och klubbar af modernare art och lynne.»
— 162 -
