Sida 383
HVAR S DAG
fram vid särskildt högtidliga tillfällen, ifylld husets bästa vin, kredensadt af äldsta dottern, gjorde nu sin rond kring hela laget, på det att gästvänligheten skulle få ett uttryck af mera allmänt och gemensamt deltagande.
Greiff, uppvärmd och upplifvad af vinet, slog upp språklådan pà vid gafvel. Hans stämma och tal hade något brutalt och bullrande, hans sätt något burdust och själfkärt, hvilket bjärt skilde sig från ryttmästaren lugna och måttfullt afvägda.
Den långväga gästen orerade först vidt och bredt om sin resa, dess många besvärligheter och vedermödor och slog därefter med ens in på politiken.
»Hvad är din mening om de sista pjlitiska händelserna, min kära Ros?»
»Ja, i den saken kan jag i sanning ej ha någon mening, då — beklaghgt nog — den sparsamma och oregelbundna postgången här ute på Värmlandsnäs genom de sista envisa snöstormarne varit mer än vanligt miserabla. Du kan själf tänka tjugo fiirska tidningar.»
»Åh, kors för f-n», skrockade Greiff för full hals, »mycket har sedan dess inträffat, som skall slå er med häpnad.»
»Ja, jag afvaktar verkligen, som du nog kan förstå, med spändt intresse och liflig nyfikenhet dina meddelanden från hufvudstaden», yttrade Ros; >alltså, låt höra!»
»Då skola ni till att börja med få en tidning, men en, som är lika god som tjugo*, gentog Greiff i det han förde vinbägaren till sina läppar och tog en försvarlig klunk. Därefter med vidt uppspärrade ögon riktade mot Ros:
»Konung Gustaf IV Adolf finns ej mer.»
»Hvad i Guds namn säger du! Ar kungen död? Och det kallar du en god tidning! Är du från dina sinnen, karl?» utbrast Ros med upprörd och skälfvande stämma.
»Som jag säger, kungen är död, men människan, den fördömda åsnan, lefver, gu'nå's så visst, ännu.»
Det lugna och behärskade hos Ros var nu borta. Det heta Roska blodet kokade. Han grep med händerna ett så fast tag i stolkarmarne, att det knakade i hela den gamla stolen.
»Greiff, vågar du häda kungen! Svara mig rent ut och tala ej i gåtor, är kungen afsatt ?»
»Alldeles! Och den som varit en bland de mest verksamme att bringa det därhän, det är just jag, det!»
Greiff häfde sig bakåt och vred själfbelåtet sina stora mustascher.
Ryttmästaren Ros sprang häftigt upp med ungdomlig spänstighet och blef därefter stående stei och kapprak som om han varit gjuten i brons. Dödsblekheten kom och gick öfver hans ansikte, bröstet häfdes af återhållen, häftig sinnesrörelse, och öfver den höga pannan lade sig ådrorna i tjocka knutar. Så bröt det loss med förfärande stentorsröst, beledsagad af en betecknande, otvetydig fingervisning:
»Ut, herre! Där är dörr'n.»
Greiff trodde hvarken sina ögon eller öron. Hans brutala, bornerande inskränkthet kunde ej fatta djupet af den andres nobla känslighet.
»Ut, förrädare, eller, så sant mig Gud hjelpe, skjuter jag er ej en kula för pannan i mitt eget hus.»
Nu förstod Greiff. Automatiskt reste han sig, gjorde en stel bugning, tog sina ytterplagg under armen och försvann.
Men ned i sin stol sjönk åter Ros, tyst, och orörlig, med djupt mot bröstet nedböjdt'hufvud och hopknäppta händer. Tysta och orörliga af respektfull hänsyn sutto äfven de andra, väl vetande, att de i detta ögonblick voro lika vanmäktiga att stilla den storm som kämpade i hans inre som den, hvilken rasade därute. Så obemärkt som möjligt aflägsnade de sig, den ene efter den andre, och så blef han lämnad ensam. Elden förkolnade och dess dunkla, rödmatta belysning nådde slutligen knappt utom spiselhärden. Men emellan den gamle, lojale krigarens tungt hafvande stönande andetag och vindens, hördes åter bjällerklang, men den fjärmade sig nu, fjärmade sig allt mer och dog bort till sist i natt och mörker.
K. OPERANS SENASTE GÄST.
KURT SOMMER som Raoul i »Hugenotterna».
Arvid ödmann, som en tid mist sköln sin hulan A Voxenkollen, har under nåtfra veckor blifvit ersatt vid K. teatern af en tenor från Berlins opera. Kurt Sommen Han har uppträdt 1 flere partier och vunnit allmänt erkännande. Detta är Ju ulltid glädjande för opera-direktionen.
- 372 -
