Sida 130
FRISINNADE KLUBBEN I STOCKHOLM
FRISINNADE KLUBBEN: AFTONSAMKVAM. iWatnnen de fur tillfället närvarande medlemmarne äro frAn vänster räknadt: d:r Raphael (i gungstolen), Not. Publ. Furstenberg, d:r Hammar, häradshtifd. Huselius, pastor Björck, artisten Pauli, bokförl. C. O. ''Bonnier, d:r Laurin, artisten R. Bergh, professor Bendixon (i länstolen).
ilen inredts med en stilfull enkelhet, som skänker sinnet konstnärliga intryck. Det är den modärna, från de gamla stilarna så vidt möjligt frigjorda möbelarkitekturens och rumsutstyrselns sträfvan-
den, som här med arkitekterna E. C. Westmans och R. Östbergs goda smak fått uttryck i de i rödt och grönt hållna möblerna och väggarna.
»CITY VOLUNTEERS'» HEMKOMST TILL LONDON.
Korrespondens till HVAR 8 DAG.
Man har ganska allmänt den föreställningen, att engelsmännen, de stela, kalla engelsmännen, icke äro mäktiga af entusiasm, icke låta sig medryckas af känslorna.
Den som i London varit med om någonting sådant som drottning Viktorias regeringsjubileum, en jubeldag efter en Sydafrikaseger eller nu senast de från Afrika återvändande Cityfrivilliges intåg — hvarifrån bilden å andra sidan är tagen — han vet annat. Han vet att Londons folkmassor äro underkastade samma »massornas psykiska lagar» som folkmassor öfverallt annorstädes, han har sett hur en sporadiskt förekommande entusiasm bland massan genom reflex och suggestion växer och vidgar sig som på det lugna vattnet vågorna när ett föremål släppes ned deri, för att slutligen insvepa massornas hela oformliga varelse i ett jubelrus, som närmar sig vansinnets omedvetenhet. Då äro engelsmännen som alla andra, blott kanske något våldsammare i sina jubelyttringar än många andra folk.
Cityfrivilliges intåg var en första rangs fästdag i London. Skulle man icke liksom en gång Roms
befolkning mottaga segrarne, dessa bokhållare, kontorister och hvad allt de voro innan de i fjor, när det britiska jätteriket syntes darra för de små boerfolken, kastade penna och böcker och gingo till fosterlandets försvar!
Hela den långa vägen från Paddingtons station genom Londons förnämsta gator, som de frivillige framtågade, var så packad af folk, att ehuru en trupp poliser till häst, ordnade i svinfylking, på snöplogsvis plöjde väg för de frivilliga, måste dessa på sina ställen tränga sig fram i gåsmarsch och nyttja geväret för att komma igenom. Polisen och den till 20,000 uppgående milisen kunde icke behärska folkmassorna. Som vanligt vid dylika tillfällen i London, voro en mängd berusade personer med för att bidraga till oordningen. Ställningen belyses bäst däraf, att lordmayorn, som skulle mött »hjältarne» vid Citys gräns, vid triumfporten, och där hälsa dem med ett tal måste afstå härifrån — enär polisen icke kunde bana väg för honom dit.
1 det vilda fästjublets buller genomtonade nödropen från kvinnor och barn, som klämdes och nedtrampades i den med naturkrafternas hänsyns-
— 119 —
