Sida 142
EN BIKT.
För HVAR 8 DAG af NIEMAND
Jet var nästan alldeles mörkt i rummet. Bra-
san hade brunnit ut och öfver de röda kolen fladdrade endast en och annan liten blå låga som en lysande eldfluga och ampeln i taket förmådde ej med sitt matta sken genomtränga skymningen. Luften därinne var tjock och kvaf, nästan mättad med en underlig sötaktig doft, hvilken lade sig hämmande kring puls och hjärta.
Dörrdraperiet lyftes åt sidan och en man visade sig på tröskeln. Han skuggade med handen för ögonen och sökte med blicken genomtränga skymningen därinne.
»Är du där, Elicia?»
Hans röst skar skarp och hård genom rummet och liksom satte den tunga luften i dallring. Ett svagt utrop ljöd från andra ändan af rummet och något hvitt rörde sig därborta.
Han gick med ljudlösa steg öfver golfvet och stannade vid den lilla soffan, där hon låg.
»Är det du, Henry? Jag har väntat dig mod oro.»
Han stod och betraktade henne ungefär med blicken hos ett rofdjur, då det ser sitt arma offer oåterkalleligt dömdt till döden — blickar halft af medlidande, halft af förakt.
Hon låg med ansiktet bortvändt, sä att han blott kunde se den bleka profilen och däröfver det rika, guldbruna håret, hvilket till hälften upplöst strömmade ut öfver den högblå riddräkten.
Bröstet häfdes tungt och oregelbundet och det rosslade hemskt vid hvarje andetag.
Plötsligt vände hon på hufvudet och såg upp på honom med en het, feberglänsande blick.
»Det var hög tid du kom, Henry, jag har inte långt kvar. Kanske öfverlefver jag inte ens natten — bröstkorgen och lungorna skadade. Doktorn gaf mig morfin, men det hjälper inte.»
Hon bet hårdt tillsammans tänderna för att ej skrika högt af smärta.
»Hur gick det till Elicia?»
»Ah »Etoile» blef skrämd — ett papper, som flög Öfver vägen — jag blef afkastad — mer vet jag inte. Sedan förde man mig hit — till markisinnan Leblois, tror jag?»
Han böjde på hufvudet, »ja, till markisinnan Leblois». Det blef tyst i rummet — så tyst att klockans pickande borta på kaminfrisen nästan ljöd störande.
Åter var det hon som talade först.
»Du står där så lugn och oberörd som om det inte bekom dig det ringaste.»
Hon försökte att le, ett blekt, sarkastiskt löje, hvilket liksom stelnade till kring de skälfvande läpparne.
»Men du har aldrig varit mästare i förställningskonsten, du!»
Hon for med handen öfver pannan, där kallsvetten pärlade som stora, klara tårar och hennes röst hade en underlig, vek klang, då hon fortsatte:
»Det är snart sagdt, det jag har att säga dig, Henry. Det är ingen hemlighet jag nu går att afslöja " för dig. Mitt lif har varit lika blottadt på hemligheter som på kärlek.»
Hon gjorde ett litet uppehåll och tillslöt ögonen. Han hade flyttat fram en liten pall till soffan och satt nu och lyssnade med nedböjdt hufvud.
»Det är en afbön jag har att göra, Henry», återtog hon efter några ögonblicks tystnad och fortsatte därefter i en låg brådskande ton, som om det varit henne obeskrifligt svårt att få fram det:
»Då jag gifte mig med dig för fem år sedan var det inte kärleken, som dref mig därtill. Det
vet du nog för öfrigt. Jag har aldrig hycklat kärlek, eller hur? Men jag var icke heller falsk nog att träda inför altaret och lofva dig tro och lydnad med en annans bild i hjärtat. Det svär jag dig, Henry. Jag har aldrig älskat, det är som om denna känsla aldrig haft rum i mitt hjärta. Nej, det var detta olycksaliga begär efter att få komma ut i lifvet — att få lefva och njuta — och det har varit mitt lifs mara! Jag höll på att kväfvas däruppe i den lilla nordiska småstaden med dess krokiga gator och snörräta människor. Ännu när jag tänker därpå ryser jag af fasa, och jag skulle i denna stund vara färdig göra om detsamma som då. Hur jag våndades, hur jag längtade! Dä kom du i min väg eller jag i din. Du friade, hvarför vet jag inte. Jag reflekterade icke ett ögonblick öfver hvad jag gjorde. Jag skulle få komma ut, bort från den lilla hålan — till Rom, Paris, Wien — jag skulle få lefva — få andas! Och jag har lefvat som kanske få. Jag har kännt hjärtat slå af sprittande lifs-lust och blodet brusa i mina ådror —»
Hon gjorde åter ett uppehåll och ett leende gled öfver hennes ansikte vid minnet af det lif hon fört.
> Detta slags lif är likt en bägare fylld med härlig skummande champagne, men på botten gömmer sig kanske likväl malörten. Jag har endast smakat champagnen, så lång^ som till malörten hann jag aldrig, och jag är nästan nöjd att dö innan jag hunnit dit.»
Nedifrån gatan ljöd buller af vagnshjul och som af människoröster — det var en sista hälsning från världen därute, denna värld med sitt oroliga brusande lif som varit henne så kärt. Månne någon därute nu skulle sakna henne?
»Nu har jag sagt dig allt, Henry.» Hon sträckte ut handen mot honom. »Vill du förlåta mig, säg? Det var ju på sätt och vis en synd jag begick, men jag har alltid försökt vara om inte en älskande så likväl en trogen maka. Och du var den bäste make, man kunde önska sig. |ag skulle riktigt vilja rekommendera dig. Hur vild och uppsluppen jag än var, kom aldrig en förebråelse öfver dina läppar. Att jag aldrig älskat dig är egentligen en gåta, men det heror väl på min stora brist på sentimentalitet. Men goda kamrater ha vi alltid varit och aldrig kifvats eller hur?»
Hon gjorde åter ett svagt försök till att le, men hans ansikte förblef stelt och orörligt.
»Men hvarför svarar du mig inte, Henry? Vill du ej förlåta mig, säg?»
Hans röst ljöd underligt tjock och otydlig alldeles som om något fastnat honom i halsen, då han svarade:
»Jag har intet att förlåta dig, Elicia. Vi äro kvitt! Du var icke falsk nog att träda inför altaret med en annans bild i hjärtat, men jag var det. Jag gifte mig med dig af hämd — af hämd på en annan. Jag hade rest dit upp till det lilla B. halft vansinnig af förtviflan -och fast besluten att hämnas på henne, den trolösa. Då träffade jag dig. Du passade mig och ej en sekund betänkte jag mig. När gör man väl någonsin det vid utförandet af sina själfviska planer. Vi hafva båda syndat, Elicia, båda leddes vi af usla, egoistiska motiv. Vi äro kvitt.»
Hon hade trots smärtorna rest sig upp och satt nu och stirrade på honom med vidöppna flammande ögon:
»Och denna andra var......?»
»Markisinnan Leblois!»
- 131 ~
