Sida 606
MUSIKKONSERVATORIETS NYE DIREKTÖR.
I ill direktör för Musikaliska akademiens musik-■»- konser\ratorium liar efter aflidne Albert Rubenson utnämnts konservatoriets hittillsvarande sekreterare, filosofie doktorn Vilhelm Svedbont, hvilken intill den i september kommer att uppehålla äfven sekreterarebefattningen.
Per Jonas Fredrik Vilhelm Svedbom är född i Stockholm och son till docenten i statistik, rektorn vid Nya Elementarskolan sedermera Aftonbladsredaktören P. E. Svedbom.
Vilhelm Svedbom blef student i Uppsala 1861, filosofie doktor och docent i litteraturhistoria därsammastädes 1872, sekreterare vid Musikaliska akademien 1876 och lärare vid konservatoriet i musikhistoria och estetik 1877.
Svedboms musikhistoriska föreläsningar äro synnerligen intressanta samt utmärka sig såväl genom grundlighet och sakkännedom som genom en fördomsfri och säker uppfattning. Den nye kon-servatoriedirektören har äfven gjort sig känd som en lycklig och begåfvad tonsättare, bland hvilkens alster kunna nämnas kantatverken »Fyris» och »1 rosengården» för solo, kör och orkester, en mängd vackra sånger med piano, dito för blandad kör och manskör, m. m. Det går genom Svedboms kompositioner en varm, äkta svensk, lyrisk folkviseton, som är synnerligen tilltalande, och hans alster äro, liksom hans tillgängliga, sympatiska personlighet, totalt fria från allt slags affektation eller pose 1
Med den ingående kännedom, som direktör Svedbom genom sitt mångåriga sekreterareskap har om konservatoriets angelägenhteer, och i betraktande af det intresse, hvarmed han städse ägnat sig åt skötandet af denna sin förra pröfvande befattning, torde man här gifvetvis kunna säga, att den rätte mannen kommit på rätta platsen.
T. v. T.
roto. Jotauon, tivtrborg.
VILHELM SVEDBOM.
EN FEMTIÖRING.
Bagatell för HVAR 8 DAG af Harold Härje.
Under mina studieår bodde jag en vinter långt ute vid Vallhallavägen i Stockholm, där denna gata gränsar till den stadsdel, som i dagligt tal kallas »Sibirien». Afståndet från teknologiska institutet, där jag studerade, gaf mig motion och hyran var billig — två goda förmåner, som följdes af en tredje: närheten af skogen med dess friska luft ocli skidbackar.
Huset beboddes nästan uteslutande af arbetare-faniiljer; bland dessa var äfven mitt värdfolk, som, för att erhålla ett välbehöfligt bidrag till hyran, åt mig afstod ett rum, hvilket jämte tamburen, som, jag också disponerade, utgjorde nära nog hälften af deras lägenhet, den de för öfrigt mycket väl kunnat behöfva för egen del.
I trappan och på gården till detta hus mötte jag ofta en ung flicka, hvilkens skygga utseende kom mig att uppmärksamma henne inera, än jag kanske eljes skulle ha gjort. Hon kunde vara en 15—16 år gammal. Gestalten var späd och fin, ansiktet var alltid allvarligt, och ögonen — de stora blå ögonen — hade ett uttryck, som man finner hos en människa, hvilken håller på att lugna sig från en svår förskräckelse, men ännu ej riktigt kunnat blifva herre öfver sig själf. Det hände ett par gånger, då jag kom hem och efter min vana stormade uppför trappan tagande två, tre trappsteg i sänder, att jag var nära att springa midt i
famnen på henne. Jag ursäktade mig, hon log och rodnade. Kanske rodnade jag själf också — ty det har man ej så svårt för, då man är nitton år. Från denna dag brukade jag nicka åt henne, då vi möttes. Det roade mig att se rodnandet och leendet upprepas, och det lyckades ibland, men långt ifrån alltid.
Jag frågade henne, ej, hvem hon var, liksom jag tör öfrigt aldrig tog notis om någon af husets folk, som jag mötte i trapporna. Men en söndagsmorgon, då min värdinna kom in för att elda, började hon berätta den stackars flickans historia, och därtill hade hon, såsom jag samtidigt fick veta, en för dagen alldeles särskild orsak.
Hennes mor var död och fadem på — Långholmen. Se där den tragiska orsaken till hennes sorgbundenhet! Själf var hon nu i tjänst hos en arbetarefamilj, och hennes enda glädje var att en gång i månaden få besöka fadern i fängelset.
I dag var det en sådan söndag, då hon hade tillåtelse att få tala vid fadem. Men hon kunde ej gå den milslånga vägen till fots, och äfven om hon kunnat det, skulle hennes matmoder ej gifvit henne så lång fritid, som en sådan promenad fordrade. Hon måste därför använda spårvagnarne eller ångslupen från Riddarholmen. Föregående afton hade hon för min värdinna, som hon var litet bekant med, under tårar förklarat, att hon ej
— 595 -
