Sida 586
I PARIS.
Resebref till HVAR 8 DAG af Annie Wall
Trots all vårens hedarande härlighet, grönskande härlighet, grönskande träd, blommande doftande syrener och en molnfri himmel är Paris i är icke samma glada lifliga stad som annars — förmodligen reaktionen efter utställningen! Skandinaverna befolka dock Paris lika mycket som vanligt, tvckes det.
I Ca fr de la Higence, skandinavernas stamkafé i Paris, hör man nästan icke annat än de tre tungomålen, mest dock norska. Och det var där som jag härom aftonen träffade Christian Sinding, den norske kompositören, med sin fru. De ha nu bott här nära ett halfår. På min fråga, om de trifdes, svarade fru Sinding raskt: »Sinding trifves hvar som hel*t, bara han har penna och bläck.» Och nu kan jag äfven berätta en liten nyhet: Sinding har just i dessa dagar fullbordat en violinkonsert för orkester i D dur, hvilken kommer ut i höst. Alltså ett évenemang inom musikverlden.
Händelsevis kastad t jag en söndag helt nyligen en blick på en annonspelare och såg att en fest till Jeanne dArcs ära skulle firas i Nötre Dame. Kar-dinal-ärkebiskopen af Paris skulle äfven paradera i
Efter Jeanne d'Arc-festen i Nötre Dame-Kyrkan i Paris.
processionen och det kunde ju vara af intresse att se denne man.
Kyrkan var tätt fyld af skådeslystne och jag förmodar äfven af andäktige, men jag och några andra skandinaver erhöllo dock alldeles utmärkta platser närmast hufvudingången, hvarest processionen skulle draga fram. Ärkebiskopen i sin röda kardinalsdräkt och åtföljd och uppvaktad af en hel stab af högre prester i violetta och hvita soutaner, inträdde i kyrkan och tog plats ungefär midt i densamma.
Kardinalen är en mycket gammal, lutande gubbe, som säkert är jämnårig med påfven. För resten var det något i hans utseende, den ska-rpa-biijda-näsan och det smala, fårade ansiktet, som påminde om Leo XIII. Nu hade vi beräknat, att den högtidliga processionen skulle taga sin början med detsamma, men däruti blefvo vi grundligt besvikna. En domini'tanermunk besteg predikstolen midt emot ärkebiskopen och begynte en conférence om Jeanne d'Arc, så lång och så tröttande att jag trots min beundran för hjältinnan och martyren var färdig att önska henne och allt sammans långt bort. Alla sågo otåliga ut, alla vredo på sig och togo fram uren. Och den stackars gamle kardinalens hufvud sjönk allt djupare ned mot bröstet — kyrkans furste
måtte väl aldrig taga sig en lur? Ah nej, men att det är pröfvande för honom, det kan man godt se. Munken fortsätter dock utan tvekan, och med en kol-lossal tungfärdighet — det är artigare, om jag säger vältalighet. Han talar om Jeanne d'Arcs lifsgärning, och så länge är allting godt och väl, men så börjar han att orda vidt och bredt om armén — med ett väldigt spräng in i nutiden — han predikar om den franska arméns ära och härlighet, och slutligen hör jag intet annat än f armée och la qloire och det börjar surra rundt i mitt hufvud, ty det är så varmt i kyrkan.
»Bom! bom!» Gud vare lofvad, nu börjar saluten för Jeanne d'Arc och nu slutar äfven munken. Hela församlingen andas lättare och kardinalen höjer sitt hufvud med ett mildt uttryck. Hade processionen ägt rum före talet, skulle ingen människa ha stannat kvar till det senare.
Bom! bom! Det skjutes oafbrutet och klockorna falla in och ackompagnera kanonskotten. Presterna med ärkebiskopen ha försvunnit någonstädes uppe vid högaltaret, hvarest processionen ordnas. Nu komma brusande ackorder från orgeln, tonerna svälla, höjas och sänkas under Nötre Dames mäktiga, sekelgamla hvalf, och nu skrider ett färgrikt tåg genom kyrkan, präster och korgossar, bärande krucifixer och ljus samt Jeanne d'Arcs banér. Sist stapplar den åldrige prelaten, hvilken nu utbytt sin skarlakansröda dräkt mot den praktfulla, guldbroderade ärkebiskopsskruden med den höga mössan. Den gamle håller hufvudet på sned och lutar den hopsjunkna kroppen starkt framåt. Alla falla på knä vid hans annalkande, vi protestanter böja blott på våra styfva nackar. Gubben ser skarpt på oss, men sträcker icke destomindre tvänne fingrar välsignande ut mot oss kättare.
Så är kyrkofesten slut och alla skynda mot dörrarne för att komma fort ut och andas frisk luft efter all den kväfvande rökelsen inne i templet. Och ute är det vår och solglans och svala fläktar från Seinen.
Jag gör min kamera i ordning och tågeten ögonblicksbild af den utströmmande mängden. Hunnen ett stycke från Nötre Daine, vänder jag mig om och märker tvänne karmeliternun-nor i sina vackra dräkter—en sekund och jag har äfven fästat dem på plåten. De se missnöjda ut, nunnor och munkar tycka icke om att förevigas i den bemärkelsen, men det kan ej hjälpas, de få finna sig i sitt öde. 'An revoir!
Karmeliternunnor 1 Paris.
— 575 —
