Sida 25
GALLEGHER SOM REPORTER.
EN TIDNINGSHISTORIA. Af RICHARViiHARDING DAVIS. 'Förf. till -Framgångs. Öfversättning för HVAR 8 DAG.
Vi hade haft så många pojkar på byrån, innan Gallegher kom till oss, att de alldeles börjat förlora individuella kännetecken och gingo upp i ett sammansatt porträtt af småpojkar, hvilket tilltalades med den gemensamma benämningen »Hör, du!» eller »Hallå, pojk!»
Vi hade haft sömniga pojkar och lata pojkar och pigga »smarta» pojkar, som efter helt kort bekantskap blefvo så familjära, att vi voro tvungna skicka dem iväg af respekt för oss själlva.
Men Gallegber var någonting alldeles olika dem vi förut haft att göra med. Gallegher var liten och undersätsig, kraftigt byggd och muskulös, inte fet och klumpig. Han visade alltid ett lyckligt och förstående leende, som om vi och världen i allmänhet inte alls gjorde det allvarsamma intryck på honom som vi trodde och hans mörka pigga ögon spelade som en intelligent tax'.
Allt hvad Gallegher kunde hade han lärt äig på gatan — den är i och för sig ingen god skola, men den skickar ut nog så kunniga lärjungar. Och Gallegher hade inte försummat några lektioner. Han visste inte namnet på de tietton första staterna i unionen, men han kände alla konstap-larne i tjugoandra distriktet och ban kunde skilja mellan brandkårens gongong och polis- eller am-foulansvagnens på mer än två kvarters afstånd.
Kanske Gallegher i betraktande af dessa fäkta inte var någon oklanderlig karaktär, men han var så ung och så gammal för sina år att vi ej kunde låta bli att tycka om honom. Han bodde längst upp i norra delen af Philadelphia, och hur ban någonsin kom hem när han gått ifrån The Press klockan två på morgonen, var en af byråns gåtor. Ibland hann han fatt en nattspårvagn och ibland gick han bela vägen och kom hem till det lilla huset, där hans mor och han bodde ensamma, vid fyratiden. Någon gång hände det att han fick friskjuts på en tidig mjölkkärra eller någon tidnings expeditionsvagn, som rullade fram med en hop fuktiga tidningar nyss komna ur pressen. Han kände till åtskilliga »nattskäktare» — droskor som krypa genom gatorna på jagt efter försenade passagerare — och när det var mycket kallt brukade han inte gå hem alls, utan krypa upp i en droska och sofva till dager.
Glad och munter som han därtill var, ägde Gallegher en förmåga att roa de unga männen i »The Press», hvilken en vanlig dödlig sällan är i besittning af. Hans negerdans på lokalredaktörens bord, när denne herre var nere i sätteriet för att söka skaffa utrymme för ännu två spalter, var alltid en källa till oskyldig glädje för oss och hans imitation af varitékomikerna gjorde till och med ordinarie recensenten glad, hvilken artisterna själfva förgäfves sökte aflocka ett leende.
Men Galleghers främsta karaktärsdrag var hans kärlek för den sorts nyheter som går under rubriken rättegångssaker. Själf gjorde han sig aldrig skyldig till något brottsligt. Tvärtom var han kriminalspecialist, och hans intresse för alla mystiska karaktärers göranden och låtanden samt lians kännedom om deras metoder, deras uppehållsorter och deras antecedentia gjorde honom ofta till en värdefull bundsförvant för vår polisreporter, hvilkens dagliga artiklar voro den enda
del af tidningen som Gallegher aktade för godt att läsa.
Hos Gallegher var detektivsinnet abnormt utveckladt. En gång hade tidningen skickat honom till ett barnhem, hvilket misstänktes för att skötas illa, och Gallegher spelade föräldralöst barnhiisbarn så väl samt hade ögonen så öppna för allt som försiggick rundt omkring honom, att den historia han berättade om behandlingen af barnen var tillräcklig att rädda de stackars små från föreståndaren och få denne i fängelse.
Vid tiden för vår berättelse fanns det endast två nyheter i tidningarne. Den minst viktiga af de båda var den stora brottningen mellan Förenta staternas dåvarande och blifvande champion; den skulle äga rum i närheten af Philadelphia. Den andra saken var Burbankmordet, hvilket fyllde alla tidningar i världen frän Newyork till Bombay.
Richard F. Burbank var en af Newyorks mest framstående järnvägsjurister. Han var naturligtvis ägare af en mängd järnvägsaktier och en mycket rik karl. Man hade ock talat om honom som politisk aspirant till många höga ämbeten. Klockan sex en morgon anträffades han af sin betjänt vid trappan i sin tambur med två pistolsår strax ofvan hjärtat. Han var stendöd. Hans kassaskåp, till hvilket endast ban och hans sekreterare hade nycklarne, var öppnadt och 200,000 dollars i obligationer, aktier och pänningar voro borta. Äfven sekreteraren saknades. Hans namn var Stephen S. Hade, detta och hans signalement hade telegraferats öfver hela världen. Det fanns tillräckligt med indicier, för att utan någon möjlighet af misstag bevisa att han var mördaren.
Mordet gaf anledning till ofantligt mycket diskussion och en mängd stackare arresterades öfver hela landet och sändes till Newyork för att identifieras. Tre personer hade häktats i Liverpool och en just när ban landsteg i Sidney. Men mördaren var fortfarande på fri fot.
Vi talade en afton, liksom alla andra, på redaktionen om mordet, och lokaldirektören yttrade att den som lyckades träffa på Hade och öfverlämna honom i polisen kunde vara säker om en förmögenhet. Några af oss trodde, att Hade hade lämnat landet från någon mindre hamn och andra voro af den åsikten att han gräft ned sig på något billigt logihus i Newyork eller i någon liten stad i New-Jersey.
iDet s&ulle inte förvåna mig», sade en af redaktionen >om jag mötte honom här midt i Philadelphia. Naturligtvis är han förklädd, men man känner alltid igen honom därpå att pekfingret är borta på högra handen. Det fick han af-skjutet när han var gosse.»
Man får titta efter en karl som är klädd som en slusk», sade lokaldirektören, »ty han försöker utan tvifvel uppträda så litet gentlemannalikt som möjligt.»
»Nej, visst inte», inföll Gallegher med denna lugna oförskämdhet, som gjorde honom så dyrbar för oss. »Sluskar gå inte klädda i handskar och ni förstår väl att han måste använda sådana. Det första han tänkte på, efter att ha expedierat Burbank, var det förlorade fingret och hur han skulle dölja det. Han stoppade upp det fingret i handsken med bomull så att det skulle se ut som ett
— 14 —
