Hvar 8 dag – Årg. 2 (1900/1901)

MISS CATHERWAIGHT'S SAMLAREVURM.

Af RICHARD HARD1NG DAVIS. Förf. till »Framgång:. Öfversättning för HVAR 8 DAG.

A/| iss Catherwaight's samling af ordnar, de--i-Y-L korationer och medaljer var hennes största fel i de af hennes kära vänners ögon, hvilka ansågo henne begåfvad men hjärtlös. Alla voro villiga att erkänna hennes begåfning, men några sade att denna endast bestode i att vara elak.

Unge van Bibber hade sagt att om miss Catherwaight inte tyckte om dans och tépartier, så kunde hon bara låta bli att bevista dem i stället för att göra obehagliga anmärkningar om dem som gjorde det. Så många personer upprepade detta, att unge van Bibber till slut trodde sig ha sagt någonting kvickt, hvaröfver han kände sig helt belåten, eftersom sådant inte i allmänhet låg för honom. .

Mrs Catherwaight hade i lifstiden uteslutande lefvat för sällskapslifvet, och efter hvad somliga sade icke blott lefvat utan äfven dött för det. Hon var för visso i farten i hög grad och hon brukade släpa sin man från hans bibliotek hvarenda afton och ställa honom på tröskeln till salongerna, till utseendet uppmärksam och distinguerad men invärtes sömnig och olycklig. Hon var född och uppfostrad till ledareplats i societeten och att få sin dotter ut i densamma hade varit föremålet för hennes lifs största ansträngning. Hon ansåg det för den viktigaste händelsen i det kära barnets lif näst hennes födelse, endast jämförlig med ett blifvande äktenskap och af vida större intresse än hennes eventuella död. Men den stora ansträngningen blef för mycket för modern, och bon dog, lämnande efter sig ett kärt minne hos sina pärer och högljudt sörjd af en mängd personer, som icke ens kunde visa ett inbjudningskort till hennes torsdagar. Hennes man och dotter visade sig naturligtvis icke ute under sorgeåret och därefter kände de ingen lust att börja omigen, utan lefde mycket för sig själfva samt syntes endast tillfälligtvis ute.

Men de hade dock en del bjudningar i form af middagar, och en inbjudning till en af dessa blef snart ett diplom på mycket höga såväl intellektuella som sociala kvalifikationer. Man var alltid säker om att träffa någon framstående person där, hvilket ju dels var angenämt i och för sig dels gjorde det lätt att låta ens vänner veta hvar man ätit middag. Det lät så platt att plötsligt skryta »jag åt middag hos Cather\vaight's i går», under det att det kom helt naturligt när man anmärkte: »det där erinrar mig om en historia, som den där författaren, hvad han nu heter, talade om hos mr Catherwaight's» eller »den där unge engelsmannen som varit i Afrika, var hos Catherwaight^ härom aftonen och berättade —».

Efter en sådan middag brukade gästerna alltid be att få lof att se miss Catherwaight's samling, om hvilken nästan alla hört talas. Den bestod af öfver ett hundratal medaljer och dekorationer, som miss Catherwaight köpt under de långväga resor hon gjort med sin far i alla delar af världen. De hade alla blifvit tilldelade sin ursprungliga ägare som erkänsla för något stordåd — för personlig tapperhet, för statsmannasnille, för något konstverk — och alla hade blifvit pantsatta eller sålda. Miss Catherwaight kallade dem för sin samling af vanhedrade hedersbetygelser eller riddaretecken af den allsmäktige kung Dollars-orden.

Det var hennes speciella vurm att komma öfver så många sådana hon kunde och lära känna hvar och ens histora. Ju mindre vacker denna var, desto högre värde satte hon på medaljen. Folk brukade ju tycka att det inte var någon vacker samlaievurm tör en ung flicka, men de kunde inte lata bli att le at historierna och den förtrytelse med hvilken hon omtalade dem.

»Dessa», brukade hon säga, »äro hederslegionens kors, lägsta graden, riddarne. Jag har dem i den här cigarrlådan för att visa hur billigt jag kom öfver dem och hur föga väjde jag sätter pä dem. Jag tror att ni kan la dem här i New-York för tio dollars, men i Paris kosta de mera — omkring hundra francs. 1 andra hand, förstås. I Frankrike dömes man, som ni vet till fängelse, i tio år, om man bär en hederslegion utan att ha rätt därtill, men de ha inte något straff för dem som göra sig af med dem för en grynvälling.

»Alla dessa», brukade hon fortsätta, »äro engelska krigsmedaljer. Se här, på den läser ni 'Alma', 'Balaclava' och 'Sebastopol'. Det var en riktig veteran, inte sannt? Well, han sålde den här till en handlande på Wardour Street i London för fem shillings och sex pence. Här kan ni få hur många som hälst af dem för deras vikt i silfver. Jag försökte på allt sätt att skaffa mig ett Victoriakors när jag var i England, och jag lyckades verkligen få fatt i det här efter mycket besvär. Victoriakorset står så högt i värde, som ni vet, att det är den enda dekoration som är jämngod med Strumpebandsorden i juvelrummet i Towern. Det är gjordt af koppar, så att dess metallvärde är ingenting för den som får det, men jag fick betala detta med fem pund. Den soldat som det tillhört hade laddat och affyrat en kanon alldeles ensam, när de andra gossarne i batteriet sprungit sin väg. Han blef tillfångatagen af fienden, men återtogs genast efteråt vid förnyadt anfall af hans egna, och kommenderande generalen rekommenderade honom till drottningen för belöning. Han sålde sitt kors till ägaren af en kuriositetsaffär och drack ihjäl sig. Jag gjorde mig verkligen samvete af att behålla det och uppsökte hans änka för att lämna det tillbaka, men hon sade att jag kunde behålla det mot kontant erkänsla.

»Den här guldmedaljen tilldelades, som ni ser, 'Hiram J. Stillman på slupen Annie Barker, för det han räddat besättningen på ångaren Olivia den iS juni 1888 af Förenta Staternas president och kongressen.' Jag hittade den i en pantlånealfär på Baxter Street. Den tappre Hiram J. hade pantsatt den för sexton dollars och kom aldrig för att lösa ut den.»

»Men, miss Catherwaight», brukade någon optimist invända, »dessa människor gjorde utan tvifvel en gång en tapper och högsinnad handling. Ni kan inte komma ifrån det. Och de gjorde det icke häller för en medalj, utan emedan det var deras piil t. Och därför betydde medaljen icke någonting för dem: deras samvete sade dem att de handlat rätt och det behöfves inte ett prägladt mynt för att erinra dem därom eller om deras sår.»

»Mycket rätt. Det är fullkomligt sannt», brukade miss Catherwaight svara. »Men hvad säger ni om

— 109 —