Sida 559
TRIKOLOREN.
Novell för HVAR 8 DA' f af Jakob Ångerman.
1 etta är icke någon historia om det franska re-volutionsbanéret, den handlar bara om en stackars halfgalen målare i den lilla sjöstaden vid Bottenhafvet, där min barndom förflöt. Men dessa två saker, trikoloren och målaren, för andra utan allt sammanhang, äro i min inbillning oupplösligt förenade, jag kan ej tänka på den ena, utan att också genast tänka på den andra. Sådana idéförbindelser ha vi alla.
Som alla andra svenska småstäder före järnvägarnes tid lefde den lilla sjöstaden ett egendomligt isoleradt lif, sig själf och nöjd med sig själf. Blott under den vackra årstidens fyra korta månader, då hamnen var isfri, utvecklade den en intensiv, feberaktig liflighet, för att sedan liksom uttröttad af ansträngningarne, under den långa, mörka vintern ligga i djup dvala. Människorna i ett sådant samhälle äro af ett särskildt slag. Den korta rika sommaren med dess brusande lif, då luften är liksom mättad af mäktiga, starka lukter från alla håll, och portarne till den öfriga världen äro uppslagna på vid gafvel, verkar på dem som ett rus. Men efter ruset kommer hufvudvärk och bondånger. Då häcklas den dryck, hvaraf man druckit sig sjuk. Den öfriga världen är bara elände i jämförelse med ens egen fullkomlighet, och under vinterns långa månader, då den egna storheten blott kan mätas med sig själf, fastslås denna sats till en dogm.
Förirrar sig en tanke med högre syftning eller ideellare läggning till ett sådant instängdt hal, löper han fara att förkrympas och vissna, och så tillskapas dessa mer eller mindre tragiska original, hvarpa våra småstäder åtminstone förr voro så rika.
Hvilken underlig främmande fågel han var bland stadens inhemska domherrar och talgoxar! Huru han kommit att hamna där visste ingen. Öfverhufvud kände man ingenting om hans lefnadsomständigheter. »Galne Barken» kallade folk honom, men begärde man närmare besked, svarades blott: »Jaså den stollen!» Så var den frågan affärdad. Han hade legat vid Fria konsternas akademi någon gång i tiden, skulle bli målare. Sedan hade han flackat omkring i hela Europa och norra Afrika och Orienten också i många herrans år. I Algier fick han en gång solsting, var nära att stryka med, men räddades — till hälften. Ty hjärnan repade sig aldrig efter denna stöt. Somliga vilda folk anse de sinnesrubbade för tabu och af andarne särskildt ingifne. Äfven han var tabu, ty vansinnets ängel hade kysst honom på pannan — ängel säger jag, ty han var den lyckligaste människa jag känt, och han hade gärna ett fint, alls icke vansinnigt leende för människornas medömkan och beklagande ord.
Han hyrde i flera år en frontespisvaning i min fars hus och lefde där ett stilla indraget lif, utan att umgås med någon människa.
Pangar ägde han förmodligen, eftersom han icke hade någon inbringande befattning och ändå kunde föra ett bekymmerfritt lif. Hans sätt att vara var en gentlemans, fast mycket tillbakadraget, och dräkten alltid utsökt fin och vårdad om också en smula excentrisk. Han älskade svart och framför allt rödt i alla nyanser — han hade alltid halsdukar och västar af denna färg —, hvitt kunde han däremot icke tåla och var därför klädd i kulörta skjortor och kragar. Af hans utseende minnes jag framför allt ett par milda, sällsamt melankoliska ögon i ett smalt, blekt ansikte. Hela hans väsen präglades af lugn tankfullhet och vemodig lycka. Det
var hvad världen kallar ett stilla vansinne. Mot oss, barn, var han alltid särskildt snäll, mest tyckte han om de friska och rödkindade. Ibland när jag mötte honom i trappan, brukade han klappa mig på hufvudet och mumla: röde gosse, röde gosse. Hvad han menade därmed förstod jag ej. Därefter gaf han mig en näfve pepparmyntkakor, hvaraf han alltid hade fickorna fulla, och det be-grep jag bättre. Vintertiden höll han sig gärna inom hus för den afskydda hvita snöns skull, men om somrarne gjorde han långa promenader i stadens omgifningar, solnedgångar voro hans passion, och man såg honom ofta om sommarkvällen sitta orörlig på någon enslig plats på den högt belägna kyrkogården och stirra mot väster. Om vintrarne satt han i timmar och skref — hvad visste ingen — eller också målade han underliga taflor i svart och rödt och äfven någon gång hvitt, de enda färger, som existerade för honom. När jag vid något sällsynt tillfälle fick komma in i hans »atelier», var det kostligt att se, med hvilken försiktighet han uppfångade den hvita färgen på en pensel med ofantligt iångt skaft och sedan liksom i vredesmod klatschade fast klicken vid duken.
»För helhetsverkans skull», sade han — han tilltalade mig gärna, som om jag varit en fullvuxen person —, »man kan icke utrota den otäcka färgen ur världen, den fins där tyvärr. Och jag är realist i min konst, ser du».
Annars använde han mera sällan hvitt. Hans »taflor» voro utan all teckning, ja de bestodo bara af med svart eller röd färg öfversmetad väf. Särskildt rödt älskade han med passion, han kunde gång på gång måla öfver en tafla med denna färg i alla möjliga nyanser, men fick den aldrig röa nog.
En dag såg jag på hans skrifbord en stor packe papper ritadt med tusentals alldeles lika spiraler i långa raka rader.
»Hvad är det här, farbror i, frågade jag.
»Det är ett vetenskapligt verk i konstteori», svarade han högtidligt och såg allvarligt på mig. »När jag en gång ger ut det, kommer det att väcka revolution på detta område», tillade han stolt, »men du kan icke läsa det, det är skrifvet med ett särskildt slags skrift, som jag uppfunnit. Hvad människorna ändå äro dumma! Där envisas de med att använda sina många bokstäfver, då man kan reda sig lika bra med ett enda tecken. När andra måste skrifva långa rader af ord, uttrycker jag en hel mening bara med en enda så'n här spiral. Så enkel är den saken. Att ingen tänkt därpå förr! Hvad människorna ändå äro dumma», upprepade han åter och smålog förnöjdt. Han var tydligen ytterst stolt och förtjust öfver sin inbillade stora uppfinning, och jag där säker på, att han i dessa underliga krummelurer lagt ner en rikedom af tanke och känsla, som begrafven i denna sällsamma »skrift» gått förlorad för mänskligheten.
»Men detta är icke mitt mest betydelsefulla verk, jag skall visa dig ett annat, där jag utvecklat mitt filosofiska system, som är höjdpunkten och slutstenen af allt mänskligt tänkande».
Han öppnade ett skåp, tog fram ur en af dess lönlådor ett digert manuskript och bar det till skrifbordet försiktigt och med öm omsorg, som om det varit en verklig skatt. Och det var det nog också i hans ögon.
»Det här har jag skrifvit med vanliga bokstäfver för att icke all dess visdom skall ga förlo-
- 548 -
