Sida 760
FRANCESCO CRISPI †. PRINS HENRY AF ORLEANS. †
i-ozo. Nadar. Paris.
Dödsbudet kom ej oväntadt: redan länge hade den gamle statsmannen varit sjuklig, och söndagen den II d:s afled han i sitt kära Neapel, där han alltsen frihetskrigets dagar var mest populär och afhållen.
Crispi är otvifvelaktigt Italiens främste statsman sedan Cavours dagar, ocn nekas kan icke, att han både var en genial man, en kraftig man och en statsman. Hvad han saknade, och som gjorde, att han detta till trots för sitt land ej blef, hvad han kunde och borde ha blifvit, var främst helgjutenheten i karaktären, hvarjämte hans privatlif var så långt ifrån oantastligt, att man flere gånger — t. ex. vid den skandalösa tvegiftesprocessen och den ej mindre upprörande, ehuru fortfarande i mystiskt dunkel höljda »Banca-romana-affären» — väntade, att han skulle vara en politiskt död man. Och han skulle måhända varit det i ett annat land än Italien, som otvifvelaktigt i mångt och mycket behöfde hans hänsynslösa kraft och energi.
Hans främsta verk var genomförandet af Italiens anslutning till trippelalliansen: han var, som bekant, stor beundrare af Bismarck, för hvilkens världshistoriska betydelse han hade blicken öppen. Huruvida emellertid denna allians öfvervägande varit till Italiens nytta, torde ännu vara svårt att säga: den förde emellertid till en brytning med Frankrike äfven i handelspolitiskt afseende, och att Italien ekonomiskt lidit svårt härunder, är nogsamt bekant. Följde så det olyckliga och skandalösa abessiniska fälttåget, som var afsedt att utgöra en afledare för det inre eländet. Det misslyckades, och Crispi måste gå.
Men trots allt detta var gamle Crispi' nog i grund och botten populär i Italien: de, som hatade honom värst, voro de katolska, papistiska svartrockarne, och han själf ångrade nog bittert, att han ej haft mod nog att i tid med rötterna bortskära denna Italiens svåraste — och som det tyckes — obotliga kräftskada.
— r—r.
Prins Henry af Orleans afled den 9 dennes i Saigon i Cochin-kina. Hans bela lif har varit en ständig kedja af äfventyrliga resor, än 1 Asien, än i Afrika. En obetvinglig lust efter ombyte, efter äfventyr, hade gjort honom till en outtrött-lig globetrotter, och om detta sitt skiftesrika lif har han författat ganska värdelulla böcker, icke mindre än sju stycken.
Äldste son till hertigen af Chartres föddes prinsen 1 Haui i England 1*67 och kom vid 4 års ålder till Frankrike, då republiken 1871 öppnade landets portar för de under Napoleon III landsflyktiga orlèanska prinsarne. Vid 20 års ålder hade han redan rest jorden rundt, jagat tigrar med de indiska rajahs och bufflar på de amerikanska pampas. Med hela sin unga, sjudande lifslust kastade han sig nu in i Parislifvet, där den elegante, till utseendet något kylige och reserverade fursten snart väckte uppseende genom sina äfventyr i och utom. salongerna. Familjen blef orolig och beslöt att ånyo sända honom ut på resor. 1 sällskap med upptäcktsresanden Bou- ' valot gjorde han sin första stora upptäcktsfärd genom Tibets då ännu outforskade bergsplatåer. De vetenskapliga resultat,, som härvid uppnåddes, inbragte prinsen och hans följeslagare 1890 Geografiska sällskapets i Paris stora guldmedalj. Två år senare genomreste han Abyssinien ocli sökte uppnä de stora sjöarne i Centralafrika, hvilket dock misslyckades.
Hans förnämsta vetenskapliga bedrift blef emellertid utforskandet af den hemlighetsfulla floden Iravaddi och dess bifloders rätta lopp. Då prinsen återkom, i8g6, fick han af franska regeringen hederslegionen som ett tecken till erkännande. Han hade heller aldrig tagit någon del i politiken och visade städse ganska liberala åsikter. Allmänna opinionen i Frankrike, eljest föga vänlig mot den familj, prinsen tillhörde, följde med växande intresse och sympati hans öden, och det kan tryggt sägas, att prins Henry varit den populäraste medlemmen af den opopuUirÄste familj i Frankrike.
Sedan italienarne fått sin förskräckliga läia i Abyssinien och sett sina bästa generaler skymfligt slagna på flykten af Etiopiens krigiska söner, återvände prins Henry till Abyssinien, där han jämte grefve Leontiew bidrog att befästa det rysk-franska inflytandets öfvervikt hos käjsar Menelik. Härifrån sände han en serie bref till Le Figaro, l hvilka italienska armén just icke smickrades. Detta föranledde hans duell med grefven af Turin, hvarvid han blef sårad, men hans käcka hållning ökade ytterligare hans popularitet 1 Frankrike.
Då prinsen insjuknade för knappast 1 veckor sedan, var han stadd på en forskningsfärd i norra delen af franska Indokina. Opererad för en sjukdom i lefvern, tog klimatfebern bort återstoden af hans krafter, och då dysenteri tillstötte, dukade prinsen under. Han var 34 år gammal, men hade hunnit uträtta mer än de flesta unga män vid hans ålder. Forskningsresande, geograf, naturforskare, författare var han lika mångsidig som vidtberest.
Underrättelsen om prins Henrys döu-Väckte förstämning ! Frankrike, där man vant sig glömma, att han var prins för-att endast minnas, att han var en fransman med hjärtat på. rätta stället. Ralàh.
Foto. Giacomo Rrogl. Firenze.
