Sida 219
HVAR 8 DAG
schera fram och tillbaka på varfvet i Brooklyn och polera mässing Det finns människor, som äro skapade att polera mässing och marschera fram och tillbaka framför en arsenal af sten och hvilka inte passa för någonting annat. Men hos hvarje människa är nedlagdt något som borde säga henne att hon har kommit till för att göra det bästa möjliga af sig själf.
»Hvarje människa har detta något, tillochmed de karlar som endast passa för att polera mässingsstänger. Men några personer döda det eller försöka döda det på olika sätt, i allmänhet genom sprit. Staten, för hvilken jag är en mycket ringa representant, glädes alltid att få godt folk i sin tjänst, men det tyckes mig — kanhända jag har orätt och alldeles säkert talar jag i strid med Reglementet — att några af dess män skulle kunna vara den till mera nytta på annat sätt än genom att skura däck. Ja, ni vet ju bäst själf. Det kan hända att ni just är rätta personen att göra ställning och hälsa damerna när de komma ombord för att bese fartyget och göra sällskap när de gå omkring med officern. Men ni får inte tilltala dem. Ni blir nummer 328 eller 329 och hvad godt en god kvinna kan bibringa en man blir ni mer eller mindre utestängd ifrån i tre års tid.
»Och, å andra sidan, kanske det finnes några goda kvinnor som skulle vilja hålla er kvar i land och hjälpa er att göra något mera af er än att bära ett gevär. Inte vet jag. Men om jag inte vore officer i Förenta Staternas flotta, så skulle jag råda er att inte underteckna det här, utan gå hem och rycka upp er och låta whiskyn vara i fred.
»Nå, hur ska' vi göra nu?» frågade till slut den unge löjtnanten med ett leende. »Skola vi rifva sönder det här eller skall ni skrifva under?»
I den sökandes läppar ryckte det nu lika häftigt som i hans fingrar, han tog sig öfver ansiktet och försökte le.
»Jag är er mycket tacksam», sade ban. »Jag har burit mig åt som ett fördömdt nöt i den här sta'n, men ingenting vidare. Och jag hade att välja på att gå till flottan, där man skulle hålla ordning på mig, eller gå under min egen väg. Tack vare er skall jag nu inte gå denna. Jag förstår inte att ni så fort såg hur det stod till. Ser ni, jag har ett hem uppe i Connecticut och där finns kvinnor som kunna hjälpa mig och jag skall fara tillbaka till dem och be dem att jag får börja mitt lif om igen, där jag var när jag for min väg.»
»Det är bra», sade officern muntert. »Så skall man tala. Säg mig hvar ni bor i Connecticut så skall jag låna er pengar till biljett dit. Jag väntar dem tillbaka med ränta, förstår ni», tillade han med ett skratt.
»Tack», sade den refuserade applikanten. »Det är inte längre dit än jag kan gå till fots, och jag vet inte om ni skulle tro på mig, ifall jag toge pengarne.»
»Jo, det skulle jag», sade löjtnanten. »Hur mycket vill ni ha?»
»Tack så mycket, men jag går hellre», sade den andre. »Jag kan vara framme i morgon. Jag blir en treflig julklapp, eller hur?» tillade han sorglustigt.
»En bra julklapp», svarade officern. »Jag tror att ni blir den mäst välkomna de få.» Han räckte fram sin hand och den andre tryckte den varmt. Så gick han ut med en hållning som korpral Goddard.
Därpå kom han tillbaka och tittade blygt in i rummet. »Säg!» sade han tvekande. Löjtnanten stack handen ned i fickan. »Ni har ändrat er?» frågade han. »Godt, hur mycket vill ni ha?»
Den refuserade applikanten rodnade. »Nej, inte det», sade han, »jag kom bara tillbaka för att säga — för att önska er En god jul.»
E. P. ZETTERGREN.
J. E. LUNDGREN.
VECKANS PORTRÄTT-GALLERI.
DÖDSFALL.
Den 23 nov. afled i Östersund vid 71 är en af Jämtlands största affärsmän, Nils Olof Näs.
En märklig lefnadsbana slötshärmed. Han hade börjatsom skogsarbetare, fick snart blicken öppen för skogens värde, massa och tillväxt och gjorde den ena lysande affären efter den andra,sä att vid midten af 70-talet hans skogstillgångar värderades till närmare 3 millioner. Men hans verksamme ande nöjde sig ej med slika affärer.Öfverallt bröt han mark och byggde hus och skaffade, främst i Östersund, arbete och bröd åt hundratal. Samhällen.
skolor och inrättningar fingo ock af honom vackra gåfvor. •
F. d. öfverstelöjtnanten fortifikationsbefälhafvaren å Karlsborg Edvard Philibert Zettergrén afled i Stockholm den 30 nov., 74 år gammal. Z. blef 186g major vid nämnda kår, samt utnämndes 1876 till öfverstelöjtnant i armén. Efter sitt afskedstagande 1881 — i följd af en svårare ögonsjukdom — bosatte han sig i hufvudstaden och verkade under sin krafts dagar för Sabbatsbergs Ålderdomshem. Z egnade en stor del af sin tid åt dem, hvilka liksom han voro beröfvade synförmågan, som verksam medlem af »De blindas förening». Som en duglig officer, en varm fosterlandsvän och en hedersman i ordets
egentliga bemärkelse sörjes och saknas han af en stor vänkrets. »
Den 28 nov. afled i sitt hem i Jonstorp, Skåne, en öfver hela Kullen och långt omkring mycket känd raan Johannes Magnus Nord/eldt i den höga åldern af 84 år. Den aflidne var en af Kullens förste och på sin tid mäst framstående skeppsredare. Sedan egnaae han sig med stor framgång åt jordbruk. #
85 år gammal afled den 2 d:s å Skansen i Ousby socken i .Skåne bruksägaren Johan Efraim Lundgren. Med honom bortgick en man som en gång spelat en betydande roll i mellersta Sveriges ekonomiska lif. Han var på 1850-talet ägare af Ammebergs zinkgrufvor, hvilka han sedan för 2x/i mill. francs försålde till det bekanta belgiska bolaget »La Vieille Montagne». Därefter var han flera år ägare af det vid Stora Björkfjärden af Mälaren vackert belägna godset Kaggeholm.
Energisk och företagsam,var han sedermera, efter åtskilliga lifvets växlingar, skapare af Ousby kimröksfabrik i Skåne.
N. O. NÄS.
J. M. NORDFELDT.
