Sida 398
HVAR S DAG
styrelsen. 1876 återförvärfvade han familjens gamla egendom Nolhaga, som han försatte i det mest blomstrande skick. I riksdagens Första kammare gjorde major Adelsköld sig bemärkt ären 1876— 93. Han tillhörde den frihandelsvänliga och liberala sidan. Bland de af honom väckta motionerna godkände kamrarne dem om nationalbelöning ät Vega-expeditionens medlemmar, om förbättrad pensionering åt tåg- och bevakningspersonalen vid statens järnvägar, om sammanslagning af post- och telegrafverken, o. s. v. Är 1870 invaldes A. i Vetenskapsakademien, där han 1891 blef præses, och 1879 i Vet.- och Vitt.-samhället i Göteborg.
Humani nil a mc alienum puto -— kan major Adelsköld säga. Hvad allt nyttigt och ädelt har han icke intresserat sig för! Han har bl. a. författat en Lefnadsteckning öfver Jolin Ericsson och
varit ifrigt sysselsatt med insamlandet af medel till statyn öfver denne banbrytare. Han har vidare författat flere underhållande reseskildringar och de ofvan nämnda memoirerna, som ha ett stort kulturhistoriskt värde och innehålla ett skiftande galleri af tilldragelser och typer. Han har målat, komponerat visor och är, som bekant, en af våra förnämsta amatörfotografer. Med ett ord, rikt begåfvad, har major Adelsköld väl förvaltat sina pund.
Den fotografi vi här återgifva kommer måhända att förvana en del af major Adelskölds otaliga vänner och bekanta. Men major A. har numera icke blott mustascher, utan äfven helskägg, i det att en sjukdom hindrade honom frän att låta raka sig. Denna fotografi har aldrig förut blifvit reproducerad.
NÄR FRÖKEN GRETA GICK PÅ JAKT.
(UR LIFVET). TECKNING FÖR HVAR 8 DAG.
»la, det säger jag dig bara, min käre Heimer, att vill du jaga i morgon också, fàr Greta vara hund, ty nu äro såväl skogvaktaren som hundarna sä utschasade, att de måste få sig ett par dagars hvila.»
Och den gamle öfversten satte åter cigarren i munnen, tog upp sina virakort och började ordna dem, under det kapten Heimer skrattande blinkade åt unga Greta, hvilken ej tycktes hafva hört på hvad fadren sade. Ingen yttrade ett ord under det gifningen afspe-lades. Dubbellampan med sina gröna skärmar spridde ett behag5 ligt sken öfver det stora rummet med de många familjeporträtten, bokskåpen, gamla kuriosa och antika länstolar. En halft nedbrunnen brasa glödde i den stora, mörka kakelugnen, bredvid hvilken spelbordet stod, upplyst af tvenne ljus i gammalmodiga silf-verstakar. I soffan satt öfversten; midt emot honom sjökapten Heimer, hans gamle vän, båda med cigarrerna i munnen och hufvudena något på sned, för att bakom den utpuffade tobaksröken kunna se i korten. Mellan dem unga fröken Greta — en täck, blomstrande, ungdomsfrisk aderton-åring, hvars smidiga, välväxta gestalt aldrig kännt trycket af något snörlif, liksom hennes själ ej heller kännt trycket af några andra band än dem, hvilka kunna åläggas ett uppväxande människobarn af en öm rättänkande moder.
Under det kaptenen blandade och gaf ut korten till nästa spel. sade han skrattande:
»Nå, Greta, hvad säger du om att vara hund åt mig?»
t/nnan den stackars jösse hinner sansa sig, träffas han af de dödande haglen.»
- 387 ~
