Sida 89
UR VAN BIBBERS LIF.*
At RICHARD HARDING DAVIS. Förf. till .Framgång». Öfversättning för HVAR 8 DAG.
Van Bibber som vigselarrangör.
Unge van Bibber kom till staden från Newport en dag i juni för att träffa sin jurist, som behöfde hans namn på några papper. Han fann staden mycket het och kvaf och tom som ett hus, hvars innevånare flyttat till landet.
Eftersom han hade att vänta på tåget, beslöt han äta lunch på en fransk restaurant i närheten af Washington Square, där någon omtalat för honom att man kunde få vissa saker särdeles väl tillagade. Borden voro placerade på en terrass och omgifna af växter och blommor samt skyddade af en trikolorfärgad markis. Inga spårvagnsklockor störde trefnaden och nästan alla de andra borden voro lediga. En sval bris fläktade genom växterna och bragte svalka, och van Bibber var på det hela mycket glad att han kommit hit.
Utom honom fanns där en äldre fransman, som var missnöjd med sin sena frukost; två unga Van Dyke-skäggiga artister, hvilka beställde de besynnerligaste saker på samma »slang» som kyparne talade; samt en ung dam och en ung herre vid bordet näst intill. Den unge mannen vände ryggen åt van Bibber och han kunde endast se flickan när han vände sig åt sidan. Hon var mycket ung och mycket vacker. Hon var tydligen af mycket fin familj, och van Bibber undrade bur det kom sig att hon åt middag ensam med en så ung man.
»Det var inte mitt fel», hörde han den unge mannen säga i allvarsam ton. »Hur kunde jag veta att han inte var i sta'n — och för resten betyder det ingenting. Din kusin är inte den ende prästen i Newyork».
»Naturligtvis inte», sade flickan med gråten i halsen, »men de andra äro inte mina kusiner och det är han och det skulle ha gjort saken så mycket lättare. Jag är förfärligt rädd!»
>En enlevering», sade van Bibber för sig. »Högst intressant. Ofta läst om sådant, men aldrig sett något par. Högst intressant.»
Han böjde sig ned öfver en entrée, men kunde ej undgå att höra fortsättningen, ty de båda rymlingarne voro likgiltiga för alla omkring och sänkte icke alls rösterna.
»Well, hvad ämnar du göra?» sade flickan i bestämd men icke ovänlig ton. »Det förefaller n.ig, som om du icke riktigt vore inne i situationen.»
sJai jaS vet inte», svarade den unge mannen sorglöst. »Vi äro i säkerhet här i alla fall. Ingen som vi känna brukar gå hit och förresten äro alla på landet. Ät du någonting, så skall jag skaffa en adresskalender och göra upp en förteckning på en del präster och så taga vi en droska och köra rundt tills vi finna en som inte är borta på semester. Vi borde kunna hinna till Fall River-baten klockan fem, se'n kunna vi fortsätta till Boston i morgon bittida och fara ned till Narragansett under dagen.
»De förlåta oss aldrig», sade flickan.
»Äh, det blir nog bra», utropade den unge mannen i munter ton. »Du är verkligen den otrefligaste människa jag någonsin rymt med. Man skulle kunna tro, att du vore på väg till en begrafning. Du var nog så ifrig för två dagar sedan och nu vill du inte hjälpa mig alls. Är du ledsen»? frågade han och tillade: »men för Guds skull säg inte ja, äfven om du är det!»
»Nej, inte precis ledsen», sade flickan, »men vet du, Ted, det kommer verkligen att bli så mycket prat. Om jag bara hade en god vän med mig
* Van Hibber är typen för en ung, fashinnabel- newyorkaie. - En serie af dessa välskrifna små berättelser började redan i Hvar 8 Dags första årgång.
eller om du hade en marskalk eller om vi hade vittnen, som man brukar i England, och en kyrkobok att antecknas i eller någonting liknande! Eller om kusin Harald bara varit hemma och kunnat viga oss,»
Den unge mannen som kallats för Ted tycktes icke, att döma af rörelsen på hans skuldror, finna situationen vidare angenäm.
Han plockade dystert bland matbitarne på sin tallrik och flickan tog upp sin näsduk — men stoppade resolut ned den igen och log åt honom. Den unge mannen kallade på kyparen och bad honom skaffa en adresskalender. När han vände sig, kände van Bibber igen honom och ban van Bibber. Van Bibber visste att det var en präktig pojke af mycket god familj i Boston vid namn Standish och den yngre af två söner. Den äldre var van Bibbers synnerligen gode vän. Flickan observerade ej det ömsesidiga igenkännandet, ty hon betraktade med förskräckta ögon en droska som kommit framrullande till restauranten.
»Ted, o Ted!» hviskade hon utom sig af ängslan. »Det är din bror. Där! I den där droskan! Jag såg honom alldeles tydligt. O, hur kunde han finna oss? Hvad skola vi göra?»
Ted blef först mycket röd och sedan mycket blek.
»Standish», sade van Bibber, i det han sprang upp från sin stol och tog sin hatt, »betala det här, är du snäll, så skall jag göra dig kvitt bror din.»
Van Bibber gick ned för terrassens trappsteg, tändande en cigarr, just som den äldre Standish skyndade uppför dem.
»Hallå, Standish!» ropade newyorkaren. »Vänta en minut. Hvart skall du hän? Jag tror minsann det rägnar pojkar Standish idag. Först träffar jag din bror och sedan dig. Hvad står på?»
»Har du sett honom?» utropade mannen från Boston ifrigt. »Hvar är han? Var hon med honom? Äro de gifta? Eller kommer jag inte för sent?»
Van Bibber besvarade dessa olika frågor med uppgiften att han sett den yngre Standish och hans fru knappt en halftimma förut och att de just tagit en droska till Jersey City, hvarifrån de ämnade afresa till Chicago.
»Droskkusken, som körde dem hit och som talade om för mig hvar de voro, sade att de inte kunde ha gifvit sig af härifrån, innan jag hunnit hit», sade den äldre brodern tankfullt.
>Ne-hej!» sade droskkusken, som nyfiket stått och lyssnat, »jag körde hit dem för lite' mer än en halftimme sedan. De kunna inte ha hunnit långt».
»Jo, det är just hvad de ha», sade van Bibber. »Men ändå, om du hinner öfver till Jersey City till 2,8o-tåget, så kan du vara i Chicago nästan lika fort som de. De ämnade taga in på Palmer House, sade de.»
»Tack, gamle vän!» utropade" Standish i det
- 78 -
DEN POPULÄRE CLOWN TANT1. †
