Sida 83
»EN LYCKORIDDARE» OCH DESS FÖRFATTARE.
Det var länge sedan Harald Molander ägnade den dramatiska konsten någon annan odling än regissörens. Efter sin debut som dramatisk författare med komedin »Rococo» 1882 — han var då en 24-årig ung man, nyss kommen från universitetet — skref han följande år det dramatiskt verkningsfulla sorgespelet »Furstinnan Gogol», som 1884 följdes af komedin »Vårflod». Efter en treårig författarehvila skref han 1887 skådespelet »Beatrice», som först 1893 följdes af lustspelet »Flirtation». Sen dess har hans författareskap inskränkt sig till det 1896 utgifna mästerstycket i arkaiseringens konst »En lyckoriddare».
HARALD MOLANDER. Foto. Jonason, Göteborg.
Det är ett parti ur denna roman om äfventyraren Lars Wivallius’ kärlekssaga på Björkeberga, som han nu dramatiserat och scensatt med sin öfverlägsna talang.
Själf har han kallat stycket ett »äfventyr», en beteckning som möjligen torde innebära, att han själf varit medveten om att det icke riktigt håller måttet inför dramatikens stränga lagar.
I alla fall är det genom sitt lif, sin effektstyrka och framförallt sin tidsfärg ett stycke verklig konst.
Att iscensättningen skulle vara ypperlig, var ju gifvet, då den ledts af författaren själf, den bepröfvade mästaren i regiens konst, hvars verksamhet både på svenska och finska scener gifvit mången föreställning dess enda konstnärliga raison d’être.
DANSSCENEN HOS WULFF GRIJP. Foto. Rydin, Stockholm.
