Sida 799
NÄR HERRSKAPET KOM.
När Fiskar-Lars gifte sig, hade hans stuga lyst nytimrad som det grannast.- solsken, hvilken skulle hälsa Fager-Anna välkommen till skäret, och han hade bykt fiskarbåtens segel i eklut, för att det skulle skin i riktigt rödt och grannt i ögonen på ungmor.
Nu hade stugan hunnit bli grå af sol och vind och ålder med för resten, och af seglet fanns icke ens en flik kvar, trots den stärkande ekluten. Fager-Anna hette numera endast mor Anna eller bara mora», och Fiskar-Lars kallades »far» af befolkningen rundtomkring.
De hade ett enda barn, en dotter, och hon kunde godt ha ärft moderns »Fager-» före sitt namn, ty vacker och ståtlig var Karin, glad som böljesång om våren och frisk som lekande vind.
Så en sommar kördes det virke upp till björkdungen på fastlandet midt emot skäret. Det ena lasset hvita, finhyflade bräder efter det andra och smala, ranka stockar, och bäst det var, reste sig en modern villa däruppe bland de smärta, hvit-stammiga träden. Solen lekte nyfiket titt-ut genom de blanka fönsterrutorna och den muntra vinden slog upp dörren på vid gafvel för att se, hur rummen kunde taga sig ut i det där dockhuset, som hade torn som ett slott, men för resten knappt var större än Fiskar-Lars' stuga.
Nästa sommar, när juni kom med ljusa nätter och doftande fruktblom, hissades en präktig blågul flagga på villans torn: hvita markiser svällde bländande nya och förnäma framför den grannt sirade verandan, och stora packlårar tömde sitt skiftande innehåll i de ljusa rummen.
Karin stod ute på skäret; hennes bara fötter syntes starka och välformade under den korta kjolen, och det var med en brun, kraftig hand hon skuggade för ögonen, medan hon såg mot villan.
»Nu är herrskapet där», sade hon, »och så fint de ha det! Hvit duk på bordet och en hel korg med kakor.»
»Hjälp far att vittja strömmingen, Karin, så kan du sedan fara ditöfver till villan och bjuda -ut den till herrskapet!»
Det lät Karin icke säga sig två gånger. Hon var alltid rask i vändningarna, men nu gjorde den kvinnliga nyfikenheten henne nästan flygfärdig.
Herrskapet, isynnerhet frun, beundrade de blanka styfva, glittrande fiskarne i Karins korg. Se, det kunde man då se var äkta saltsjöströmming!
Är fröken med ute och fiskar?» frågade hon med sin ohjälpliga titulär-stockholmska.
»Inte är jag någon fröken. Jag är Fiskar-Lars' Karin, jag.»
Ett gladt, käckt leende upplyste det solbrända ansikte, som den spensliga, bleka Stockholmsfrun beundrande såg upp i.
Hon och Karin blefvo snart bekanta. De rodde ut tillsammans; de plockade bär, och Karin tog hurtigt hand om herrskapets tvätt, och ingen dag förgick utan att man hörde hennes klingande skratt däruppe vid villan eller hennes klara sång under arbetet.
Frun var ung och kände sig rätt ensam härute
Eå landet, sedan mannens semester slutat; barnen lefvo i längden ett ganska tröttsamt sällskap, och hon fäste sig därför vid Karin, så att hon ständigt ville ha henne hos sig. Jungfru Lina knyckte på nacken åt »fiskartösen» och menade tro på, att hon blefve väl så lagom rar, när hon fått vara med en tid.
Och att hon skulle med, var just fruns dröm. Hon tänkte sig med barnslig förtjusning, hur bra en liten kokett serveringsmössa skulle ta sig ut på
Karins ljusa, krusiga hår, och det förgick inge» dag, utan att hon i lifliga färger beskref Stockholms alla härligheter för Karin, hvilken lyssnade som till en vacker saga.
Slulligen kom förslaget:
»Vill du följa med till Stockholm, Karin, och själf titta på allt det jag berättat om?»
»Jag kan inte lämna far och mor ensamma på skäret. Hvem skall då hjälpa far med strömmingfisket?»
»Det är förstås rätt, att du vill vara en god dotter, Karin, men det är också synd, att du ingenting skall få se af världen, medan du är ung och kan njuta af det. Du kunde taga tjänst ett par år och komma hem igen sedan».
Karin lät öfvertala sig, men frun finge själf styra med det hos far och mor; och frun for öfver till den lilla gråa stugan, hvars inredning var lika nött och lika anspråkslös som dess yttre, och framställde här i väl valda ord sitt ärende.
Mor tyckte att »barnet» kanske kunde ha godt af det; men far satte sig på tvären. Det skulle bara fördärfva tösen, och han sade rent ut, att han vånne herrskapet aldrig kommit.
Till sist dref dock den kvinnliga energien sin vilja igenom, och en kväll i augusti, när solen stod röd bakom tallarne, och hafvet låg blankt som fejadt stål, reste Karin från den lilla fiskarstugan ute på skäret, därifrån det sista hon såg, var mors blårandiga förkläde.
Karin var icke länge jungfru; hon blef hastigt nog en af Stockholms mest bekanta schweitzeri-fröknar, och den lilla frun, som dragit henne upp ur dunklet, kunde ej nog beskärma sig öfver »sådant där folks otacksamhet».
En gång hade Karin varit och hälsat på hemma hos de gamla, men besöket blef helt kort och upprepades sedan aldrig.
Hon hvirflade längre och längre ut i malströmmens lockande hvita skum —--
Men därute på skäret gingo dagarna tysta och tunga, antingen det var höst eller vår. Deras solsken var borta; mor Annas kinder hade djupa fåror af de många tårar, som tillråt utför dem, och Lars hade blifvit bitter och ordkarg.
När i fagra juni den blågula flaggan hissades på villans torn till tecken, att ett nytt herrskap kommit — det var sällan detsamma år från år — for Fiskar-Lars ditöfver och bjöd ut sina präktiga strömmingar, men kärf var rösten och hvass blicken, när ban frågade om herrskapet skulle ha någon fisk.
En och annan liten vänlig fru försökte tina upp gubben, och naturligtvis valde hon kvinnligt det, som mest värmde hennes hjärta.
»Har ni inga barn?»
»Nej inte numera.»
»Ha de dött?»
»Nej, vi hade en flicka; henne tog herrskapet, och jag är gla', vi bara hade en te mista. Ajöss.-»
Mera ordade icke Lars om den sorg, som bodde inom honom, men af befolkningen omkring kunde man få hela den enkla historien. Och herrskapet såg deltagande öfvc r till skäret, och tyckte så synd om de båda gamla, som icke hade någon glädje i lifvet.
Den skröpliga stugan på det skrofliga skäret, omkring hvilket vågorna slogo i klingande rytm, blef för de fina stadsmänniskorna i villan till ett tungsint poem, och de sutto i stilla kvällar och sågo ditöfver med undran och sympati i blicken.
No Name.
— 788 —
