Sida 607
HVAR S DAG
denna gång skulle kunna få råka sin far, då hennes piingar voro alldeles slut.
— Nå, det kan väl ej vara så mycket som behöfs ! sade jag.
— Bara en femtiöring . . .
— Nå, det kan hon ju få af mig! sade jag genast.
— Sade jag inte det, — fortsatte värdinnan vid kakelugnen. — För se ingeniören är ju alltid så snäll!... Men flickan ville inte alls, att jag skulle tala vid herrn om det. Själf har jag, gunås, för tillfället ej mer än jag behöfver, och dessutom har jag hjälpt henne en gång förut.
— Men folket, som hen tjänar hos då? undrade jag.
— De se nog helst, att hon stannar hemma.
Jag tog fram en krona och lämnade för vidare befordran till flickan.
— Nej en femtiöring är nog. Hon tar aldrig emot mer, än hvad hon behöfver för tillfället.
— Det ät väl bäst, att hon tror, att hon får slanten af er? sade jag.
— Kommer aldrig ifråga, sade hon. Och så försvann hon hastigt, i det hon lämnade åt mig att tyda den sista repliken, bäst jag kunde. Emellertid fick jag ännu samma dag veta, att flickan lått gåfvan med uttrycklig tillsägelse att tacka mig för densamma. Aldrig hade jag känt mig så besvärad af att gifva en allmosa. Jag skulle möta den barnsliga, skygga blicken någonstädes i trappan på gården eller på gatan, och denna stackars blyga flickunge skulle nödgas tacka mig för den usla femtiönngen.
Detta skedde också, jag minnes nu ej rätt huru, men jag mins väl, huru hon rodnade, då hon, djupt nigande ville fatta min hand, som jag med ett kort tack drog undan.
Sedan såg jag henne ofta som förr, och alltid log hon mot mig. För hennes egen skull vågade jag ej sysselsätta mig med henne eller ens visa, att jag hälsade förtroligare på henne än på andra.
Jag hade genom min pratsamma värdinna fått er-ara, att det fanns onda tungor i huset, och flickan var på väg att utveckla sig till ung kvinna. Jag minns särskildt, att jag tänkte på detta, och det förvånar mig nu, ty det var mycket både hos henne själf och i hennes historia, som lockade till
ett närmande. Kanske var det dock just tanken på hennes olycka, som dikterade min grannlagenhet.
Min värdinna berättade också om fadern, så att jag fick klart för mig, att han var en viljesvag lättnarrad stackare, som låtit förleda sig att vittna falskt till förmån för en kamrat, och nu afljänade straffet för detta brott. <
Våren kom. Jag flyttade från trakten och tänkte ej mera på hela historien. Därför blef jag högst förvånad, då jag flera är därefter erinrades om densamma.
1 närheten af det hus, där jag numera bodde, höll man på med något gatuarbete, och olta, då jag gick där förbi, märkte jag hur en äldre arbetskarl vördnadsfullt hälsade pä mig. lag letade förgäfves t mitt minne, efter hvem han kunde vara, och en dag, då han stod ensam helt nära trottoaren, och som vanligt tog af sig hatten, då han fick se mig, frågade jag honom:
— Känner ni mig?
Jo, nog kände han mig, fast jag ej>kände honom. Se det var egentligen hans flicka, som kände mig. För jag varit så snäll mot henne en gång, och det kunde han aldrig glömma.
— Det mätte bestämdt vara något misstag?
Nej, se det var det inte. För han var alldeles
säker på, att jag var den, som hans flicka visat honom på . . . Den herrn, som gifvit hans flicka spårvagnspängar, då han satt inne, och då hon annars inte kunnat komma ut till honom en söndag.
— Så-å .. . jaha, nu mins jag.
— Ja, se om jag så lefde i hundra år, skulle jag ändå känna igen herrn, som var så snäll mot min stackars flicka, då hon hade svårt och var ensam . . . Tårarne hindrade honom för en stund att fortsätta.
— Nå, hur har hon det nu? frågade jag.
— Jo, hon har det riktigt bra. Hon har fått tjänst hos ett fint herrskap och snäll och omtyckt är hon. Och en gång i veckan kommer jag och hälsar på henne.
— Nå, det var roligt att höra.
Då jag gick, kramade han min hand, så att det nästan gjorde ondt, men jag tänkte alls icke på att hindra honom från att göra det. Jag tänkte istället på det märkvärdiga faktum, att man stundom kan få rätt god utdelning på ett kapital af —- en femtiöring.
»STUDENTHISSNING».
foto Ax. Llndahh Fotogr. affär. Sthlm.
STUDENTERNA HISSAS UTANFÖR PALMGRENSKA SAMSKDLAN I STOCKHOLM. - 596 -
I dessa dagar, då studentexamina pågå som bäst land och rike omkring, är ju en bild som denna mycket aktuell. Den framställer hissningen af en manlig »nybakad» utanför Palmgrenska samskolan i Stockholm
