Sida 311
HVAR S DAG
ENGLANDS KRONPRINSESSA.
ENGLANDS KRONPRINS, härtig af Cornwall och York.
EN SYN.
Af R. E. VERNEDE. öfversättning för HVAR 8 DAG.
A lldeles mot Stepans vilja döko de gamla min-nena och farhågorr.a åter upp i hans sinne. Han talade till sin häst och sökte muntra honom till ett gladt gnäggande, men ingen munter stämning kom. Solen höll på att gå ned, och det spöKlika ljus, som sprider sig från vester mellan solnedgången och jkymningen, gåfvo träden hemska former och kapade fasansfulla skuggor. I Stepans inbillning började skogarne åter fyllas af den gamle fienden. Ån en gång hag ade blydrufvorna om öronen och ryssarne voro i upplösning. Kutuzon — generalernas general — hade befallt reträtt, och Stepan flydde med Karlitch och italienaren just bland dessa träd. Han tyckte sig åter höra italienarens hosta och kväfr.ingsanfall, orsakade af kulan i magen. Snart skulle månen komma upp, och då...
Så ti il vida visste han, att han var offer lör inbillning och fantasi. Men vid hågkomsten af hvad som itom ridande öfver trädtopparne i mån juset, blef han så fylld af skräck, att han ej längre visste till sig. Han väntade för hvarje ögonblick att få se de hvita vampyrerna öfver sitt hufvud. Den Oemotståndlige hade svurit att komma igen — så sade juden: säkert skulle han komma.
Plötsligt, vid en krök af vägen, fnyste Stepans häst häftigt till i det 1 an fick syn på någonting. Ryttaren såg det också och gaf till ett rop. Därpå öfverfölls hm af en darrning och föll ur sadeln. Han hörde hästen uppgifva en stark gnäggning och därpå galoppera tillbaka utför vägen. Han låg ensam på marken och väntade på döden. Han hade icke dött genast, som han väntat. Det var det besynnerliga i saken. Han lefde, och hans fruktan hade efterträdts af ett vildt raseri och en stor p'an, som v«knat i hans inre. Ärkefienden hade kommit igen, men han, Stepan, skul e s'å ihjäl honom. Han skulle själf sätta s:g till motvärn mot dessa vampyrer, han skulle rädda den hvite czaren och Moskwa.
Han rusade upp och drog sin s?
Ryssen skulle förmodligen dö af skräck. I annat fall skulle Isaac slå in hjärnan på honom, när han låg där i vanmakt, ty åtminstone skulle karlen svimma. Eller också kunde han, månglaren, lämna honom att lefva upp, i fall kölden tillät det, och berätta en historia, om hur den Oemotståndlige hade slagit ihjäl honom och rånat honom på hans pängar. Den historien skulle gå i de dumma bönderna som mjölk. Kanske det vore säkrast att lämna honom åt hans öde.
Månglaren väntade mycket stilla. Han hörde hästhofvarnes dån och Sttpans skri af fasa vid synen, r.är han kastades af hästen. Kännande på sig att tiden var inne, fattade Isaac med ett fast grepp sin klubba och gick fram om kröken. I detta ögonblick kom en man rusande på honom, en rasande människa, som svängde en blänkande sabel öfver hufvudet. Månglaren stannade plötsligt och försöite vika undan. Men klingan var redan öfver honom, den slog ned som en blixt, och juden låg där i sitt blod. Öfver hans lik for den rasande mannen i väg öfver snön och försvann djupt i skogen ....
Det var synd, att Stepan Dolmatoff — hvilken några vedtjufvar funno död med sabel i banden inne i skogen — hade så liflig inbillnirg. Ty några veckor senare gaf sig plöt.-ligt på Belgiens rägnd änkta slätter — där fanns ej någon Auster-litz-sol — det gamla gardtt, och den Oemotståndlige flydde — första steget till S:t Helena.....
- 300 —
