Sida 537
»SJÖ BJÖRNAR.»
Af W. Jacobs, öfvers, för HVAR 8 DAG.
VIII. DET FÖRLORADE FARTYGET.
En vacker vårmorgon i början af nittonde
seklet hade Tetby, en liten hamnstad på Englands ostkust, en stor fridag. Köpmännen lämnade sina butiker och arbetarne sitt arbete för att flockvis förena sig med det maritima elementet, som var samladt vid kajen.
Tetb)' var i hvardagslag en liten lugn och tyst plats, som skockat sig i en liten bit stad på ena sidan af floden och bredde ut sig i små röda hus på klipporna på andra sidan.
Men nu stodo invånarne i grupp på stenkajen med dess glänsande fiskkorgar och segelbåtar, i ifrig förväntan, ty i dag skulle det största fartyg som någonsin blifvit byggdt i Tetby, af Tetby-folk, begifva sig ut på sin första resa.
Under det de stodo och väntade och pratade om de förra Tetby-fartygen och deras byggare, deras resor och öden, visade sig ett hvitt segel på det välformade barkskeppet frän hennes förtöjning ute på floden. Grupperna på kajen blefvo allt lifligare ju flera segel som sattes till och lång_ samt men ståtligt kom det nya fartyget allt närmare. Det for förbi på några famnars afstånd och männen hurrade och kvinnorna höllo upp sina barn för att vifta farväl, ty från kaptenen till skanspojken var hon bemannad med folk från Tetby och därtill destinerad till aflägsna sydliga farvatten.
Besättningen sprang upp i riggen och viftade med mössorna och kastade slängkyssar åt det kvarvarande Tetby. De blefvo besvarade med kraftiga hurrarop från stranden, hvilka kommo ur hesa karlstrupar och dränkte kvinnornas gråtblandade försök.
De sågo efter henne tills ögonen blefvo svaga och hon endast syntes som en hvit trekantig fläck vid horisonten. Därpå förvann hon i luften likt en smältande snöflinga och Tetbys invånare skingrade sig långsamt hemåt, några med afund pä cfe käcka sjömännen och andra tacksamma att deras lif voro anförtrodda åt den säkra och angenäma stranden.
Månader gingo och det lugna lifvet i Tetb}' stördes icke af något. Ett fartyg kom in i hamnen, lossade och lastade och for sin väg igen. Kölen sträcktes till ett annat fartyg på varfvet, och så småningom nalkades den tidpunkt, då man kunde vänta att »Tetbys stolthet» — ty så hette barkskeppet — skulle vara hemma igen.
Man fruktade att hon skulle komma om natten — den kalla och otrefliga natten, när hustru och barn voro i siing och tillochmed i fall de blefvo purrade för att gå ned till kajen inte skulle kunna se mer af fartyget än lanternorna och hennes mörka skrof som försiktigt smög sig upp ur vattnet. De ville att hon skulle komma på dagen. De ville först se henne vid den horisont, där hon hade försvunnit. De ville se henne komma närmare, den präktiga stora skutan, brynt af söderns haf och söderns sol, med besättningen samlad vid relingen för att nyfiket betrakta Tetby och se huru barnen vuxit.
Men hon kom inte. Dag efter dag väntade man förgäfves på henne. Till slut hviskades det att hon borde ha varit hemma för längesedan och längre fram — men det var endast de, som icke hade vän eller släkt ombord — att hon gått för-orad.
Långt efter sedan allt hopp var ute stodo hustrur och mödrar, som de alltid bruka, vaktande och väntande på den ödsliga kajen. Den ene efter den andre blef till slut borta och glömde de döda för att vårda de lefvande. Små barn växte upp till duktiga rödblommiga gossar och flickor, gossar och flickor till unga män och kvinnor, men inga nyheter från det saknade fartyget, ingen hälsning från de saknade männen. Langsamt följde år på år och det förlorade fartyget blef en legend.
En mörk, blåsig septemberafton satt en gammal gumma med sin stickning vid elden.
»Gud hjälpe dem som äro på hafvet i natt», sade den gamla fromt, när en mer än vanligt stark vindil skakade huset.
Hon lade stickningen i sitt knä och knäppte ihop händerna. 1 samma ögonblick öppnades dörren till stugan. Lampan flammade till och lågan rök upp i glaset i följd af draget, hvarpå den slocknade. När den gamla reste sig från sin plats, stängdes dörren.
»Hvem är det?» ropade hon nervöst.
Hennes ögon voro svaga och mörkret hade kommit så plötsligt, men hon tyckte sig se någonting vid dörren. Hon tog en sticka från spisen och tände lampan.
En man stod pä tröskeln, en man af medellängd med hvitt, utmärgladt ansigte och tofvigt skägg. Hans kläder voro i trasor, hans hår i oordning och hans grå ögon lågo trötta och insjunkna.j.
Den gamla säg på honom och väntade att han skulle tala. När han började tog han ett steg emot henne och sade: »Mor!»
Med ett högt skri kastade hon sig om hans hals och tryckte honom till sin vissnade barm och kysste honom. Hon kunde ej tro sina ögon, sina sinnen, men omfamnade honom konvulsiviskt och had honom tala igen och grät och tackade Gud och skrattade, allt i ett andetag.
Därpå kom hon till sig själf igen och ledde honom stapplande till länstolen, där hon tryckte ned honom. Darrande af rörelse tog hon fram mat och drvck ur skänken och satte fram för honom. Han åt glupskt, under det att den gamla säg på och stod vid hans sida för att hålla hans glas fylldt med det hembryggda ölet. Emellanåt ville han säga något, men hon tecknade at honom att tiga och bad honom äta, under det att tårarne strömmade ner för hennes åldriga kinder när hon såg pa hans hvita, af svält utmärglade ansikte.l
Till slut lade han ifrån sig knif och gaffel, drack ur ölet och antydde att han hade slutat.
»Min gosse, min gosse», sade den gamla med bruten stämma, »jag trodde att du gått till botten med »Tetbys stolthet» för länge, länge sedan».
Han skakade tungt på hufvudet.
»Kaptenen och besättningen och det präktiga fartyget», frågade modern. »Hvar äro de?»
»Kapten — och — besättning», sade sonen med sällsam tvekan i rösten, »det är en lång historia — ölet har gjort mig så tung i hufvudet. De äro —».
Han afbröt sig plötsligt och slöt ögonen.
»Hvar äro der1» frågade hans mor. »Hvad har händt?»
Han öppnade långsamt ögonen.
»Jag — är — trött — dödstrött. Jag har inte — sofvit. Jag skall tala om — i morgon.»
- 526 -
