Sida 463
SNÖDROPPAR.
För HVAR 8 DAG af .\Ö NAME.
» |—?ara du hade låtit hli att ge mig blommor!
'' Kransar och blommor undanbedjas enligt den dödas önskan», sade hon med ett sorgset leende och lät de små skälfvande snödropparna falla ned pa mattan.
Han stod underligt stel framför henne, och hans mörka ögon flackade omkring, skyende den brännande glansen i hennes grönaktigt skiftande.
»Du har en gång sagt mig, att du tyckte om snödroppar», svarade han matt, »jag trodde, att jag skulle göra dig en glädje med dem.»
»Du visste så väl, att jag inte blir glad mer. Det är, som du skulle vilja säga, att några afskurna blommor kunde växa, lefvande och kraftiga. Nej, min vän!»
»Bli nu inte oresonlig igen! Du har ju själf begärt skilsmässa, och nu när allting är ordnadt, papperen i laga form uppsatta och mitt och ditt deladt, tjänar det ju ingenting till med scener; dem ha vi haft nog af.»
»la, jag vet. Hur mycket är klockan?»
»Half tolf.»
»Tolf skulle vagnen komma, inte sant?»
»Jo.»
»jag undrar, om barnen äro i ordning.»
»Det blir tomt efter dem.»
»De få naturligtvis hälsa på dig.»
»Tack!»
Nu först såg han på henne, som i åtta är varit hans hustru, och som han en gång älskat med all den heta längtan den första kärleken är mäktig utaf. Så småningom hade han tröttnat, fått nya intressen och left sitt lif långt skild från henne; hon hade ej kunnat nöja sig med smulor, och efter ett är af strider, af vingstäckta försök till ny lyckoflykt och af tusen små pinande nålstygn blef skilsmässa besluten; hon skulle behålla de båda barnen.
Vacker var hon väl egentligen ej denna unga kvinna med sitt kopparröda, tunga har och sin underligt hvita hy, men hon hade en egendomlig, mjuk charme i alla sina något lata rörelser, och i den veka stämning afskedet försatte honom, kunde han ha fallit på knä och kysst dessa hvita händer, hviskat smekord från förr, sagt henne, att hon varit honom den första och enda så som ingen hädanefter skulle bli det. Men han visste, att det var en flyktig stämning, och han teg.
Hon var ärligare och varmare. Långsamt, med en mjuk rörelse böjde hon sig ned och tog upp snödropparna, och med en stämma, hvars smekande tonfall han kände från tusen, tusen ljusa ögonblick, sade hon:
»Det var en gång en dejlig vår i två människors lif, en april med växlingarnas underbara lyckoskimmer öfver länga dagar och korta nätter, då lärde jag mig hålla af snödropparna. Det var fult och otacksamt af mig att nu vilja kasta dem: de ha inte gjort något ondt, och nu som då kommo de budsända af goda tankar.»
Sakta kysste hon en efter en af de gulhvita, svagt mandeldoftande små klockorna, lade dem sedan mot sin heta kind och slöt hastigt ögonen öfver ett par tårar, hvilka ej fingo falla. Drömmande tillade hon:
»Snödroppar! De äro så rena och så kyska: de inleda lifvets blomstersaga, och de kunna afsluta den — det, som varit bäst i den. Tack!»
»Ella», hans röst darrade lindrigt, »om vi kunde göra detta ogjordt igen, om vi vågade låta alltsammans gå tillbaka; om du kunde slå af på dina fordringar, om . . .»
»Nej, nej», afbröt hon, »det tjänar ingenting till att kitta ihop hjärtan, det låter sig naturligtvis
göra, men de fungera inte som förr, de stelna efter operationen. — Hvad är klockan?»
»Det frågade du nyss — tio minuter öfver half tolf.»
»Då är det tid att Alva och Ernst klädas.»
»Skall jag ringa?»
»Ja tack.»
Han tryckte på den elektriska knappen. Jungfrun kom in och fick sina order, och sa voro de ensamma igen.
Hon gick fram och åter, den nervösa oron tvang henne till det. Han stod stilla och undrade, hvad ögonblicket egentligen kräfde af honom, att han skulle säga. Plötsligt stannade hon framför honom och sade med en stämma, som sa koncentrerat alla känslor, att den blef hes och tung:
»Farväl, Gunnar — du käre!»
Han brast i gråt och lade händerna för ansiktet. Att hon ändå gick! 1 detta ögonblick genomkämpade han hela den sorg, som under veckor och månader gradvis växt sig in i hela hennes väsen och tvungit henne bort fran hem och socialt anseende. Nu kom ångern till honom som en hastigt mognande abcess; ett sting med lancetten, ett par dagars läketid, och allt skulle vara öfver.
Hon vände sig ifrån honom, men hennes tonfall smekte igen, när hon bad: »Grat inte!»
Snart satt hon i vagnen och de två barnen midt emot. Alva, den äldsta, hade faderns mörka, djupa ögon, dessa ögon, som glittrade i sol och blefvo underligt dunkla, liksom dimhöljda i tungt allvar. Hon säg nu på Ella undrande och tvst. Slutligen sade hon: »Hvart skola vi fara?»
»Till mormor.»
»Kommer pappa efter?»
»Nej.»
»Du har fått de där snödropparna af honom, mamma?»
»]a.»
»Hvarför haller du sä hårdt i dem? Dä vissna de.i
»Tror du?>
»]a, det är säkert, mamma, titta själf!»
»Du lilla kloka barn, eller rättare du lilla ofrivilliga domare», tänkte Ella. Hon hade tagit för ovarsamt hårdt om sina fagraste drömblommor, hade trott, att ingenting i världen skulle ha förstörande makt öfver dem — och nu! Nu lågo de alla vissna. Den, som komme efter henne, skulle gå varligt, skulle bära sin blomsterskatt i utsträckta, darrande händer och knappt våga andas på den, och detta tama, kontemplativa ägande skulle hon kalla lycka.
»Mamma!» Ernsts lilla mjuka, knubbiga hand lades i hennes. »Du skall inte vara ledsen för att Alva säger sa där. Jag vet, att det finns ett helt land med väldigt bussiga snödroppar hos mormor, och jag skall plocka at dig en stor bukett, du.»
»Tack, min pys!»
Ella kramade" den lilla varma handen, och en innerlig tacksamhet steg som en flodvåg upp inom henne. Hon hade mistat det största och bästa, inen hon var dock ej ensam, lifvet gaf henne rätt och plikt att lefva. Barnen skulle ge henne styrka att hålla hufvudet högt, att tro på nya varar. Barnen, det, att hon ägde dem, det var det stora, det minne af lyckan, hvilket omöjliggjorde all bitterhet, hon kunde icke kyssa hans barn med agg till honom, det var samma känsla i detta, fast ännu mycket, mycket större, som i det, att hon måste taga emot' hans blommor, därför att de trofast doftade: »Det var en gäng . . .»
— 45-2
