Sida 777
ETT ÖGONBLICK.
Af Wladimir Korotenko. öfversättning för HVAR 8 DAG
(Forts. o. slut fr. n:r 46.)
IV.
Så förgingo flera år, hvilka tycktes honom som dagar. Sömnens tid existerade icke för honom: hela hans lif var en tung, långsam, dödande sömn.
Men sedan någon tid tillbaka började dock underliga gestalter att störa honom i denna sömn. 1 fortet var en egendomlig rörelse rådande: spaniorerna började förbättra de gamla murarne, och alla bristfälligheter, som under de lugna åren uppkommit, reparerades skyndsamt. Oftare än förut såg man kuttrar med den spanska örlogsflaggan röra sig mellan ön och kusten.
Och en gång föreföll det honom, som om såge han i de välbekanta dalarne och bärgen små rökmoln som efter afskjutna skott; helt ljusa, små rökmolm stego plötsligen upp mot den mörka fonden och försvunno långsamt i den blå luften. En gång drog en stor, svart monitor så nära förbi hans fönster, att de af densamma upprörda vågorna slogo mot hans fönster . . .
Han grep med båda händer tag i gallret och skakade det... Det knakade och lossnade allt mera ... Från de håligheter, i hvilka järnstängerna sutto, ramlade stenflisor och sand ned...
Denna dag gjorde honom hafvet åter orolig och nervös. Somliga vågor började redan att sia in öfver vågbrytaren, som var anbragt vid inloppet till viken, och på bränningens djupa toner svarade stenarne vid stranden med stönande och rasslande ...
Diaz ryckte blott på axlarne och beslöt att gå till sängs litet tidigare än vanligt. Han lade sig på sin madrass, och då den gamle spanioren, hans vaktare, vid vanlig tid ställde lyktorna i dess öppning i dörren, föll skenet från densamma på hans sofvande gestalt med det bleka ansiktet och de slutna ögonen. Det såg ut, som om Diaz sof lugnt; endast ibland drogo sig hans ögonbryn ihop, och hans ansikte antog ett uttryck af smärta.
Plötr'igen vaknade han. Det var, som om någon kallat honom vid namn. Ett vindkast jagade en våg öfver vågbrytaren och den slog med full kraft mot cellens murar.
Diaz reste sig hastigt. Det föreföll honom, som om han blott sofvit några minuter, och han såg ut genom fönstret i hopp att se båtens segel. Men därute var blott svart natt, och det dämoniskt brusande hafvet. Han kände till allt detta — detta brusande, pipande och hvisslande och darrandet af klippan under honom; äfven om det icke ofta varit sådana stormar. Men denna gång föreföll det honom, som om hörde han genom de rasande elementens larm nya, lugnande, smekande melodier ljuda ...
Han grep tag i gallret och sag ut genom fönstret i natten. Den aflägsna kusten var höljd i djupt mörker, endast någon gång syntes en skymt af månen mellan de mörka, drifvande molnen. Men ur allt det vilda larmet, tyckte han sig fortfarande höra iipplifvantle, glädtigt manande rop...
Ghuan-Maria Miguel-Chose-Diaz kände sin själ bäfva, som om han vaknat ur en lång sömn. Han mindes tydligt, hvad han sett för några dagar sedan. Detta var dock ingen dröm! Hur kunde han anse det för en dröm! Det var rörelse, det var skott, det var uppror!...
En ny vindstöt kom, och spetsarne af vågorna lyste. Och med en sällsam entusiasm började han af alla krafter skaka gallret.
Stenar och murbruk ramlade ned på golfvet, och slutligen följde gallret efter med ett doft, klingande ljud ...
Men där nedanför i viken gnisslade och skrek båtens förtöjningskedja.
Samtidigt ägde aflösning rum på muren.
• Helige Josef — Maria santa...!» mumlade den nye soldaten. Han drog kapuschongen öfver hufvudet och drog sig in under krönet på muren.
Vågorna vräkte nu våldsamt öfver hela hafvets bredd, deras spetsar skimrade i mörkret, och stormen ökades alltjämt.
I detta ögonblick hoppade Diaz ut genom fönstret. Vågorna slogo öfver honom, bedöfvade honom, kastade honom till marken ... Han låg en ■ stund utan att röra sig, förfrusen och jämmerlig, och hans själ betogs af fasa. Omkring sig såg han, då han ändtligen slog upp ögonen, blott de svarta hafsvågorna.
Endast fortets stenmurar stodo orörliga i detta naturens uppror. Från kasärnen hörde han trummonia helt dämpadt slå taptot, och han såg det svaga ljuset skimra från sitt cellfönster.
Diaz reste sig mödosamt, och som en hund. som fått stryk, smög han sig tillbaka till detta ljus. Nej — hafvet är mordiskt och mörkt... Han skall återvända till sin cell, skall återinsätta gallret, lägga sig på sin bädd och sofva, skyddad för vågorna och stormen ...
Men så måste han laga gallret, så att vakten ingenting märker. De skola tro, att han velat fly — men nej ... det ville han icke ... Ty hafvet är ju den säkra undergången ... Och han svängde sirater upp ^fönstret.
; * Men han tvärstannade helt förfärad; han såg en sällsam vision: det föreföll honom, som om såge han sig själf utsträckt på sin bädd. Någon låg där och sof en tung sömn med ett dystert, resigneradt uttryck i ansiktet... Är väl detta han själf, Chuan-Maria-Miguel-Chose-Diaz, som kom lut in så full af kraft och längtan till det stora, sköna lifvet? ...
Och den lugna cellen föreföll honom i detta ögonblick, då han såg den med sig själf liggande där, hjälplös och eländig, vida hemskare än hafvet och alla dess fasor. Han släppte taget och hoppade åter ned på stranden.
V.
Soldaten på muren vände ryggen mot vinden samt grep med båda händerna tag i geväret — det kändes nästan, som om vinden ämnade slita det ifrån honom. Han bad tyst för sig själf, under det hafvet och stormen rasade och under det himlen mörknade allt mer, så att det såg ut, som om det djupa, fallande mörkret slukade allt — både himmel och haf. Endast de skummande vågornas toppar lyste emellanåt.
Sedan ban bedt alla sina böner, vände sig soldaten om och stod med ens stilla af häpnad.
Längs stranden af viken, där det ännu var jämförelsevis lugnt, rörde sig, knappast märkbar i mörkret, en båt mot den plats, som mynnade ut i fria hafvet.
- 766 -
