Sida 205
BEETHOVEN.
För HVAR 8 DAG af KARL VALENTIN.
JTtthundratrettio år hafva förflutit sedan Ludvig van Beethoven den 17 december 1770 föddes till världen. I vår tid hafva hans tonsättningar allt mer blifvit spridda, kända och älskade och äfven i Sverige har det liksom i Tyskland och Österrike börjit blifva sed att högtidlighåUa minnet af hans födelse- och dödsdag genom uppförandet af hans verk.
HVAR 8 DAG har äfven, genom införandet af en afbildning af Beethoven, velat framkalla mästarens bild inför sina läsare. De idealiserade afbildningar af Beet-hoven, som utgöra flertalet af de i vår tid gängse, stämma mindre noggrannt öfverens med de bildliga framställningar och skildringar, som härstamma från hans samtida. De följande raderna afse endast att gifva några antydningar om skildringarne af hans yttre samt om hans personlighet.
Den tidigaste afbildning af Beethoven som finnes i behåll är en silhouett, återgifven i Wegeler och Ries' biografiska notiser och framställande Beethoven vid omkring nitton års ålder med stångpiska och med jabot i bröstet. Vid denna tid bar han, när han var i tjänstgöring, det kurfurstliga kapellets röda, rikt guldbroderade uniform, och det berättas att han, när han som hcf-musiker var fästklädd, tog sig särdeles prydlig ut i sin gröna frack, i gröna korta benkläder, svarta eller hvita silkestrumpor, skor med rosetter och blommig sidenväst, därtill omsorgsfullt friserad med stångpiska i nacken samt med värja vid sidan och hatten under armen. Men redan från denna tid förekomma skildringar som därjämte framhålla hans mörka ansiktsfärg — hvilken gaf anledning till att han fick öknamnet »spanjoren» — hans framåtlutande gång, hans stora hufvud och korta hals, hans breda, kraftiga men undersätsiga figur.
(Efter tana af L. Vogel). LUDVIG van BEETHOVEN.
Ty Beethoven var liten till växten liksom så många af de tyska musikerna: Mozart, Weber, Wagner eller Billow.
När han närmade sig trettiotalet blef hans utseende mera mörkt och vildt, hans hår mera oord-nadt, hans dräkt mera vårdslösad, och när han visade sig i furst Lichnowski's hus, lär han hafva biliat en sällsam kontrast mot sina båda kolleger Haydn och Silieri, hvilka, redan till åren komna, sutto i soffan prydliga och sirliga, båda klädda efter sista modet.
Men ännu hade han kvar all sin spänstighet och kraftfullhet, och det finnes ett vittnesbörd härom äfven af en framstående svensk man, nämligen skalden Atterbom, som år 1819 såg honom dirigera i Wien. Han skildrar till att börja med Beethovens yttre. »Mannen är kort till växten», säger han, »men starkt byggd; djupsinniga, melankoliska ögon; en hög, väldig panna; ett ansikte, i hvilket numera inga spår kunna läsas af lef-nadsglädje». Han omnämner därefter Beethovens döfhet, som gör att han helst lefver i den strängaste enslighet och säger sällan ett ord» och berättar att »man säger, hvad jag gärna tror, att han i sinnelag och karaktär är hjärtlig, redlig, oegennyttlig och kraftfull». Och Atterbom fortsätter: »Han dirigerade själf den
konsert, där jag såg honom. —--Han stod
liksom på en isolerad ö och dirigerade med sällsamma åtbörder — så till exempel kommenderade han pianissimo därmed att han sänkte sig med böjda knän och nedåt sträckta armar mot golfvet, och vid fortissimo åter flög han som en afskjuten elastisk båge upp i höjden, blef en half gång längre och slog ut armarne ifrån sig; mellan båda dessa extremer bibehöll han en ömsom uppåt ömsom nedåt sväfvande ställning — sina dunkla dämoniska harmoniers utflykt i de öfriga människornas värld.»
— '94 —
