Sida 297
HVAR S DAG
UR NYÅRSREVYN Å STORA TEATERN 1 GÖTEBORG.
(Andra aktens sluttablå, med handling i Paris. Till höger synes svenska villan. 1 midten står »Den sköna synderskan» — (fröken Helma Nelson) omgifven af nationerna och aktens öfriga personager) — som afslutat tablån med Marseljäsen.
EN SYN.
Af R. E. VERNEDE. öfversättning för HVAR 8 DAG.
» I Jet blir nog för er att säga 'Jag var med i -L-7 slaget vid Austerlitz' för att få till svar 'Se där en tapper man'!» Så sade Napoleon till sina trupper i den bekanta proklamationen efter tre-käjsarslagft. Men emedan Stepan Dolmatoff hade slagits i detsamma, skulle man haft rätt att säga: »Se där en pultron!» Ingen som såg denne skäggige och morske man med de vilda ögonen och den gamle soldatens bistra drag skulle hafva trott honom vara rädd och icke skulle heller någon af dem som drucko vodka med honom i det stora rummet i Nikolais izba ha vågat säga det. Ty Stepan var soldat och fast han blott ridit öfver från lägerbarackerna för att deltaga i byfästen hos Nikolais, hade han sin stora sabel med sig och äfven tillräckligt med rublar som kommo de andra att gapa af förvåning. För resten, om Stepan var en pultron, hvilken af dem var icke det? Var det någon skam att han, som varit bland de tjugu-tusen ryssar, hvilka kastades i sjön i Austerlitz vid kyrassierernas oemotståndliga schock, icke utan en rysning kunde erinra sig vattnet, i hvilket männen kämpade som råttor i en balja, de outsägliga ederna och ångestropen, de kväfdas sista gurglande ljud och så hela tiden musköternas smällande och haubitzernas explodering samt solnedgångens blods-rodnad öfver ryttarne, som redo till knäet ned i vattnet för att hugga ned dem som sökte komma sig upp?
Nikolais hustru, som framhöll Stepans, hennes
fäst, förtjänster, förklarade för en nykommen att et icke var någon skam: »Heliga Guds moder, nej visst inte!» sade hon. »Hvem skulle ej rysa via blotta tanken därpå? Han kom undan — ia visst; men bara för att slåss igen — för att striaa alltjämt — vid Ulm, vid Jena; förfärliga ställen, kan jag försäkra er. Och vid Borodino — i skogarne, där han såg — hvad tror ni väl att Stepan såg?»
Den judiske månglaren, till hvilken denna fråga ställdes med en af skräck sänkt stämma, kundt inte gissa det. Kvinnan som samtidigt fruktad» för och var nyfiken att få höra historien omigen ropade tvärs öfver rummet till soldaten: »Hör. Stepan, hvad var det du såg i skogen tillsamman* med Karlitch när de andra voro på marsch mol Moskwa?»
Liksom en rysning gick genom rummet och Stepan såg upp från sin nägare med osäker min Det var alltia med en blandning af stolthet och skräck som han berättade det förfärliga han då upplefvat — och med samma känslor lyssnade åhörarne till berättelsen.
Ehuru den judiske månglaren icke mycket trodde på alla de där napoleonska legenderna, låtsade han sig angelägen att få höra hvad Stepan hade att förtälja. Denne började mycket långsamt och högtidligt:
»Hela dagen höllo de på att anfalla oss och vi höllo dem tillbaka ehuru blydrufvorna haglade i svärmar, och så gaf Kutuzon order om reträtt Det behöfves ingen order om återtåg. Hade vi icke lärt oss det vid Austerlitz, vid Ulm, vid Smo lensk? Därför flydde vi, Karlitch och jag och er tredje man, tillsammans in i skogen, där vi blefve jagade af deras tiraljörer och beskjutna mellan träden ända till solnedfgången. Karlitch släpade sig fram endast med stor svårighet, ty han hade fått en kula i benet, men vi lade oss ned och inväntade natten. En gång reste den tredje sig upp för att rekognoscera, men ett skott träffade honom i magen och han slungades stönande till marken. Han var en af italienarne. Vi höllo oss stilla i väntan och månen steg fram. En hvit måne. så skarp och klar att den gjorde ondt i ögonen --».
- 286 —
Amatörfoto: Dalman.
