Sida 735
FREDRIKA BREMER.
Ett hundraårsminne tecknadt för HVAR 8 DAG.
Det är den 17 augusti jämnt hundra år sedan en af Sveriges största och märkligaste kvinnliga personligheter föddes, nämligen författarinnan Fredrika Bremer.
Hennes böcker läsas numera väl icke i någon högre grad. Vår tid finner stilen och uttryckssättet föråldrade och kompositionen alltför uttänjd. Medan t. ex en August Blanches kvicka, men ba-gatellartade småhistorier på grund af den lediga och spirituella form, hvari de äro framställda, sent eller aldrig tyckas skola falla i glömska hos den svenska allmänheten, äro Fredrika Bremers verk, som dock en gång voro världsberömda, numera till största delen redan förgätna. Och likväl lefva de långt mera och ha långt större betydelse för oss än många af de alster, som tidt och ofta gå ut i nya upplagor för att slukas af en okritisk publik. Ty innehållet och andan i Fredrika Bremers böcker, har trängt ut i lifvet och har där verkat befruktande allt från hennes egen tid och till våra dagar. Och den svenska förening som den 3 dec. 1884 bildades i Stockholm, och som vill verka för »en sund och lugn utveckling af arbetet för kvinnans höjande i sedligt och intellektuellt såväl som i socialt ocli ekonomiskt hänseende», tog sig med allt skäl namnet Fredrika Bremer-förbundet. Ty det är Fredrika Bremers höga och ädla tankar, sotn här gå igen, och som förbundet satt som sitt mål.
Fredrika Bremer var banbryterskan för kvinnoemancipationen i vårt land. Men man må därför icke föreställa sig henne som någon stridslysten djärf natur, som ville blåsa upp till storm, revo-
lutionera. Man ser 'också detta redan af hennes uttryckssätt och hennes ämnesval: hvad hon åsyftade var att åstadkomma rättvisa, frid och harmoni, och det var i hvardagsskildringen, i skildringen af hemlifvet, som hon framlade sina idéer.
Fredrika Bremer kan egentligen blott älska och tro», säger Hellen Lindgren träffande i en essay öfver henne; Men därför att hon älskade alla människor så högt — hon var som bekant, djupt religiös — och därför att hon trodde sa djupt och innerligt på släktets framåtskridande, lyckades hon trots sin mildhet och blidhet åstadkomma så mycket
Om man vill se skillnaden mellan Fredrika Bremer och många af hennes efterföljerskor, hvilka tagit kvinnoemancipationen så att säga på entreprenad och ofta drifvit den än la till osmaklighet, skall man främst minnas, att hvad Fredrika Bremer framför allt framhåller, och det hvarom hennes tankar och skildringar främst röra sig, är hemmet. Samme essayist, som vi nyss citerade, säger också med rätta om henne:
»Ingen har bättre än hon framställt hvad hemmet är för barnen, den säkra hamnen, värnet emot lifvets frestelser. Det svenska i hennes författarskap ligger framför allt i hennes tro på hemmets makt, i hennes på erfarenhet hvilande öfvertygelse om den underbara uppfostrande verkan af det gemensamhetens lif, som föres i ett svenskt hem. Härigenom gaf hon för hela den bildade världen ett godt, på samma gång som ett sant vittnesbörd om en af våra största nationella helgedomar, hemlifvet som en förädlande medelpunkt i vårt lif. Dess vänliga brasa, dess aftoncirklar, dess skämtsamma syskongnabb är något, som bennes pänna icke tröttnar att skildra. Också ligger väl obestridligen Fredrika Biemers största betydelse i den potsi, som breder sig öfver hennes hemlifstaflor, och hennes moraliska mission var i främsta rummet att predika hemmets evangelium.»
Det står ju i godt samband härmed, att Fredrika Bremer inträngde i de högsta lifsfrågorna genom gemenskapen med en man, rektorn i Kristianstad, den djupt bildade lilosofen P. Böklin, med hvilken en lifslång vänskap förenade henne. Kvinnoemancipationens banbrytande förkämpe sympatiserade på det innerligaste med en man och lät sig:
upplysas af honom! . . .
* *
*
Fredrika Bremer föddes i Tuorla gard, nära Abo i Finland, samt kom redan vid tre års ålder med sina föräldrar öfver till Sverige. Hennes hein var dystert, och barnen höllos strängt afstängdt från yttervärlden samt fingo genom läsning sin mesta kunskap om densamma. Men Fredrikas hjärna fylldes härigenom också af allehanda vilda idéer — och såsom fallet ofta är med begåfvade barn och ungdomar, hvilka vilja söka en afledning; för allt detta, som stormar och rasar inom dem — började hon att skrifva.
Fredrika Bremers djupt anlagda natur led svårt, af att hon i sin egenskap af kvinna skulle vara i så hög grad afstängd från världen samt hindras-från att verkligen lära känna den, och hon kämpade äfven vid denna tid ined svåra religiösa tvifvel. Allt detta går igen i det år 1828 utsända första häftet af »Teckningar ur hvardagslifvet», som rönte lifligt bifall och föranledde henne att fortsätta med sitt skriftställarskap. Ett par år senare gjorde hon bekantskap med Böklin, genom hvilken hon lärde sig uppfatta religionen i sammanhang med kulturutvecklingen. Glädjen öfver att ha kommit till större klarhet märker man tyd-
- 724 —
Efter en litografi.
