Sida 69
HVAR 8 DAT,
Det är inte stort mer än ett par år, sedan hr Ödmann senast hade anledning att jubilera. Den 14 februari 1898 hade ett kvarts sekel gått, sedan han gjorde sitt inträde på den scen, där han sedan dess firat så många och så glänsande triumfer. Wijkander hade fått fatt i honom några år förut, då han som deltagare i Jahnkeska sångarturnéen till Amerika passerade Stockholm och öfvertalat honom att stanna 05I1 ingå vid k. operan, där han 1871 antogs till elev. Efter sångstudier för Arlberg debuterade han 1873 som Tamino i »Trollflöjten». Framgången var pataglig och en tidning skref om hans debut, att den »berättigade till de allra största förhoppningar».
»Jag mins ditt första steg på scenens bräder, Det togs vid Mozarts härliga musik i sagoprinsens i Taminos kläder med stämma, som, fast rädd, klang full och rik.
Den kvällens eldprof manliszt genomgick du, och vishetslönen blef ett nytt kontrakt. Om rätt jag mine, tolfhundra kronor fick du — Ett ny ti, ett lysande bevis på sångens makt»
Orden äro Frans Hedbergs, hans gamle lärares. De fälldes i en hyllningsdikt vid det ofvannämda jubiléet. 1 samma kväde hette det:
»Det kan ej nekas, att i unga dagar en smula bredt det var ditt Vermlandsmål, men snart det mildrades af vanans lagar, fastän det aldrig mistade sitt stål —
Den klangen tog du med från hembygdsbergen
på botten af din ärliga natur,
och ännu har den ej fötlorat färgen,
den friska med sin doft af skogeus gran och fur.»
Efter sitt engagemang vid operan fortsatte Ö. sina sångstudier hos Günther och Ivar Hallström samt Masset i Paris. Efter återkomsten därifrån 1876 har han med ett par års afbrott 1887—89, dä han var engagerad i Köpenhamn, tillhört Stockholmsoperan, hvars publik räknat honom som sin alldeles särskilde gunstling. Att nämna
hela den långa serie af operor, i hvilka han under dessa år uppträdt, skulle vara att redogöra för större delen af vår operas repertoar, hvilket blefve ett onödigt vidlyftigt arbete. Det fanns nämligen en tid, när nya operor förekommo till uppförande äfven på den svenska sångscenen. Vi skola inskränka oss till att nämna några af de roller, som utgöra själfva pelarna under hans konstnärsnamn. Dit hör främst hans Fernando i »Leonora», där han 1878 uppträdde vid Trebellis sida. Hans populäraste parti är kanske Zephoris i »Konung för en dag». Efter Arnoldssons död 1881 har han öfvertagit alla slags tenorpartier. Som Faust har han gjort storartad lycka och detsamma gäller om hans framställning af Romeo. Hans förnämsta roll är emellertid Othellos, om hvilken en bekant musikkritiker yttrat, att han där »lyckats mer än vanligt förena skådespelarens konst, som annars ej är honom i högre grad beskärd, med sångarens samt åstadkommit en sällsynt fulländad vokal, plastisk och mimisk helhet».
* *
Vid den förut nämda hyllningsfästen för Ödmann vid hans 25-årsjubileum som artist uttalade han ett tack till sin chef, sina kamrater, sina kapellmästare och regissörer, till recensenterna och till sist, »men varmast till damerna, hvilka strött endast törnfria rosor på hans stig».
Det var vackert sagdt af honom, och om det icke är bokstafligt sannt, så är skulden icke damernas — ty sannerligen de skulle nännas med flit lämna någon tagg vid de rosor, de i så rika fång strött på den »gudomliges» väg. Det sägs till och med, att den varma omtanke om hans hvila, som stänger alla besvärande uppvaktningar ute, icke alls utgår från honom själf, utan från det kvinliga väsen, som närmast har honom i sin vård.
FÖRSÖKET MED AMERIKANSKA STENKOL I SVERIGE.
Under det engelsmännen nog icke »brännt sina kol förgäfves» i Afrika och Kina, har priset på denna nödvändighetsvara stegrats i och med allt knappare tillgäng. De engelska kolgrufsträj-kerna ha bidragit att göra situationen så allvarsam, att hela Europa råkat i bekymmer för detta bränsle. Hvad Sverige beträffar hålla vi som bäst på att komma underfund med våra tor/mossars slumrande millionvärde, men tills dato har man nästan endast hunnit »experimentera».
I dagarne har för Statens järnvägars räkning till Göteborg ankommit den andra laddningen amerikanska stenkol. Den har hitförts med engelska ångaren »Laureldene», ett 5000-tons-fartyg af en mycket egendomlig konstruktion, s. k. turret-typ. Ångaren torde vara den första i sitt slag
som besökt svensk hamn och följaktligen af nog stort intresse att här försvara sin plats!
PÅ DÄCKET.
Man observere de stora utbyggningarna å ångarens sidor, hvilka lämna rikligt lastutrymme.
»LAURELDENE».
