Sida 239
KAMRATER.
EN ÄKTENSKAPSHISTORIA AF EMIL LINDERS. För HVAR B DAC.
I.
I—'ersonerna i berättelsen äro två, han och hon.
Han är drömmaren med de stora tankarna, skalden, som tror på sin kallelse. Och hon är en liten vacker, begåfvad kvinna med ett präktigt hjärta och en praktisk uppfattning af tingen.
Hvad som fört dem tillsammans var mäktig kärlek. Hon hade i honom funnit diktaren, hon hade sett gnistor af hans ritsa själ glimta fram bakom all denna otymplighet och försagdhet, som tillhörde hans natur. Och hon hade lärt sig älska på detta halft moderliga sätt, som en del kvinnor anta gent emot männen. Snart hade hon sett sin känsla besvarad med en kärlek, hvars glöd ingen reflektion, ingen eftertanke kylde.
Så blefvo de gifta. Och så kommo dagarne, då de på allvar skulle börja lifvets färd tillsammans.
Han såg i fantasien, hur allt det vackra hon kände, allt det ädla han tänkte, formade sig till ord och rim under hägnet af den lycka han njöt.
Den första tiden han hade känt henne, hade han skrifvit rätt litet. Då hade det varit oron, som frånröfvat honom arbetsförmågan. Sedan när de lyckliga dagarna kommo, då han visste att hans kärlek var besvarad, hade diktaren fått vika för älskaren. Nu när lifvet låg för honom lugnt och solljust som en högsommardag, skulle det fruktbärande arbetet börja.
Men Apollo, skaldernas gud, är en nyckfull härskare! En gång hade diktaren haft sorgen till vän, det hade varit en trist kamrat, men han hade dock gifvit honom gåfvan att kunna tolka sina känslor.
Nu var lyckan herre i hans hem i skepnad af den han älskade, men inga arbetsdar tycktes vilja gry för honom, blott smekets, njutningens — och rädslans. Det var ej diktartankarna han saknade, det var förmågan att kunna återgifva, hvad som rörde sig i hans själ.
Mången gång, då han suttit sysslolös vid skrif-bordet i flera timmars tid utan förmåga att kunna reda sina tankar, gjorde han sig själf" den frågan, om man måste afstå från all jordisk glädje, all glimmande lycka för att få vara diktare.
IL
Tvenne månader voro gångna sedan bröllopet.
En dag kom hans hustru in till honom med en min, som uttryckte både blyghet och segerviss stolthet. Med en kattunges mjukhet i rörelserna slog hon sin arm om hans hals och höll framför hans ögon en liten tidning.
Så fick han veta den stora hemligheten! Hans fru hade för länge sedan skrifvit èn kort skiss, som nu stod tryckt i tidningen.
Med en förklarlig ifver och en viss farhåga, sådan som det obekanta alltid ingifver, tog han tidningen och läste. Det var en lifsepisod, hvarken vidare märklig eller helt betydelselös, berättad på ett ledigt sätt. Hvad som mest gaf den värde, var att författarinnan tydligen känt hvad hon skildrade.
Småleende vände han sig till sin hustru med några skämtsamma ord om att nu var ju föTfattare-bolaget färdigt.
Men innerst i sitt sinne kände han en obestämd känsla af ovilja, som han ej kunde göra sig reda för. Kanske var det en aning om stundande ofrid, kanske var det blott missnöje öfver att han mistat sin position såsom den som ensam ägde ett visst slags förmåga.
Med en bestämdhet, som föreföll misstänkt, därför, att den kom opåkallad, förklarade hans hustru, att detta var första och enda försöket i litterär väg.
Tyst kysste han henne, som ville han förekomma vidare löften, dem hon kanske ej skulle kunna hålla.
Några månader därefter visade hon honom manus-riptet till en ny berättelse, hvilken hon hade tänkt sända in till den tidning, som tryckt den första. Denna gång hade hon ej haft egna lifser-farenheter att röra sig med, berättelsen hade därför förlorat en stor del af den ursprunglighet, som förlänat den andra ett visst värde. Men formen var mera konstnärlig, utan att dock gå öfver dilettanter.
Den gången höll han ett helt litet föredrag för sin hustru om diktaruppgift och gaf uttryck åt sin afsky för allt detta lätta värdelösa gods, som så fördärfvar de läsande människornas smak. Och han fick förstås till svar ett sötsurt leende och den upplysningen, att han ej behöfde vara orolig för att lion skulle komma att bli någon »blåstrumpa».
När han hörde henne tala så var det, som han lvssnat till det första hugget, som riktas mot ett skönt lifskraftigt träd. Blott med den skillnaden att det här gällde den kärlek, på hvilken han byggt sitt lifs lycka.
Hennes berättelse sändes in till tidningen, den blef också tryckt och följdes af en tredje och flera, alla väl skrifna, men så tomma på allt, som kunde ge dem berättigande att finnas till.
Friden i hemmet var nu för längesedan borta. Hon såg med en tydlig förståelse, huru hennes skriftställeri ej hade någon värre motståndare än den, af hvilken hon väntat sig de mesta loforden. Hon förstod honom ej längre, hon anade ej, huru litet själfvisk hans ovilja mot hennes literära arbete i själfva verket var.
Hos honom hopade sig bitterhet, när han såg huru hon kunde känna sig tillfredsställd öfver dessa bagateller, medan han förgäfves sökte och förkastade, då det dock gällde saker, som han visste vara framsprungna ur en människosjäl. Och fåfängt sökte han blunda för den omständigheten att under det att hvad han skref, blott med möda sökte sig väg till offentligheten, tycktes stå henne till buds alla tillfällen. Kanske var det afund, kanske var det endast rättvis h_rm.
Deras känslor? Ack, kärleken är på samma gång det oförgängligaste jorden har och det ömtåligaste!
Dessa två arma människobarn hade kommit bort från hvarandra. I kärlekens ställe hade kommit strid; mellan de båda makarna fördes en tyst kamp, i hvilken den ädlaste hade all utsikt att bli besegrad.
