Sida 583
HVAR & DAG
f» X bntt.
GAMLA UPPSALA HÖGAR.
EN MODER.
För HVAR 8 DAG af Helfrid Linde.
I egelbruksgatan 67 — ja, det var långt bort i stadens utkant,
just där landsbygden började.
Det var en liten ensam och eländig kåk, af hvars forna landtliga röd målning numera ej syntes ens ett spår. Den låg så tätt tryckt till marken, att man till dömes af dess låga väggar kunde tro den hafva sjunkit ned i jorden ett godt stycke. Den långsida, som var vänd åt gatan, hade ett fyrkantigt fönster med små trasiga rutor och en glugg, som genom sin enda ruta insläppte ett svagt ljus i den skrubb, hvilken af olika hyresgäster begagnats ömsom till kök och garderob.
Denna timrade vägg fortsattes åt båda håll längs gatan af ett manshögt tätt plank, mossbelupet och lutande än in, än ut Närmast stugans ena gafvel var en port, hvars dörr till följd af sin snedhet icke gick att stänga och som därför lämnade en liten inblick på »gården».
Några träd och buskar samt däremellan ett trädgårdsland utfyllde detta lilla område, som borta i ena hörnet hade en tillstymmelse till en liten syrénberså med ett murket bord och ännu murknare bänkar omkring.
På en af dessa bänkar satt i den ljusa, men kalla och fuktiga våraftonen en ung kvinna.
Redan första anblicken torde hafva sagt en iakttagare, att det var en ovanligt vacker kvinna. Det fina ansiktet,om-ramadt af rika svarta lockar, hade emellertid denna dödens hemska blekhet och genomskinlighet, som gör intryck af något öfverjordiskt.
Det oafbrutna tunga rosslandet från det infallna bröstet gaf också oförtydbart vid handen, att den armas dagar, kanske timmar, voro räknade.
Hon stödde hufvudet mot den utmagrade handen och satt så tyst, så tyst. Hon lyssnade.
För sista gången hade den i världen obarmhärtigt utkastade, ensamma sjuklingen velat se solen, som aldrig hittade in genom de söndrlga rutorna till hennes bädd därinne i kojan, se våren, som nu skulle knoppas därute och därhemma...
Det kom en så underlig längtan efter detta öfver henne, att hon måste samla alla sina krafter, stiga upp och kläda sig, hvilket endast med yttersta ansträngning lyckades henne. Hennes lilla flicka sof så lugnt och tyst. Som en ande stapplade hon ut och släpade sig hit till bersån, där hon sedan ljudlöst sjunkit ned
Minnena trängde sig på henne. Hon kom ihåg sitt hem därborta I skogsbrynet; föräldrarna hade dött och så hade hon mest för sitt vackra lilla ansiktes skull fått plats som kammarjungfru på herrgården.
Unge sonen där var en vindböjtel, men vacker och glad och han hade alldeles bedårat henne med sitt tal och sina löften. Så kom det oundvikliga: deras förhållande kunde ej längre döljas och hon vardt bortkörd.
Gamle brukspatronen gaf henne en gång för alla ett par hundra kronor och skaffade henne in på barnbördshuset. När hon kom ut därifrån, hyrde hon af ägaren, en gammal girig-buk, som bodde i ett stort hus inne i staden, den usla kåken här för att få vara ensam och hyran hade hon betalt kvartalsvis i förskott.
I morgon skulle han komma igen och kräfva för nytt kvartal och nu voro hennes tillgångar slut.
Hennes krafter också. Denna vinter i den dåliga bostaden hade fullständigt brutit ned henne. Frän hembygden hördes ej vidare något af, löftena måste uppskjutas på framtiden, det i hemlighet aftalade understödet från sonen kunde deune nog ej utbetala utan fadrens vetskap ... Hon ville tro detta, ville ännu tro.
Ljudet af sakta samtalande röster från den stora trädgården på andra sidan det höga planket nådde hennes öron.
— Ja, mor, sade den ena; — nu ha vi sänkt vår glädje i Jorden. Jag hade snart kunnat ha hjälp af honom vid mitt myckna arbete här i trädgården.
— Det var säkert, svarade den andra rösten, — en nåd af Gud, far, att Han ,tog honom till sig så ung. Hvem vet hvad det kunnat bli? Världen är så svår. Kanske vi fått större sorg framdeles ....
— Men det käns så tomt.
— Vi skola ta oss ett fosterbarn, far, till glädje då vi nu börja bli ganla. Så göra vi med detsamma en god gärning och vi ha gudskelof råd. En flicka skola vi ta.
— Du har rätt, mor. Bed Gud om välsignelse öfver det beslutet!
Lyssnerskan knäppte ljudlöst Ihop sina smala ingrar och en brinnande bön med lof och tack höjde sig ur hennes kvalda hjärta. Hon tyckte sig i ett slag ha blifvit fri från det sista band, som ännu fäste henne vid jorden. Nu kunde hon när som hälst lugnt skiljas hädan.
Hon satt länge med händerna sammanknäppta öfver det rankiga bordet i ber&ån, hufvudet sjönk ned mot händerna och hon had varmt och innerligt för sig själf, sin unga kärlek, alla som gjort henne ondt och godt, för sitt barn och dess framtid . . .
Natten hade fallit på med rå kyla och duggande slask. Hon märkte det först då en isande rysning skakade hennes späda kropp och liksom förstelnade alla lemmar.
Med yttersta nöd kunde hon åter släpa sig in i kojan.
Hon sjönk ned på en stol för att hämta sig något. Det gjorde så dödande ondt i bröstet, de nästan förtärda lungorna tycktes ha fått för mycket luft och hon hade så svårt att andas.
Men hon kände sig så lugn som aldrig förr.
Efter en stund tände hon en ljusstump och skref på en bit papper: »Lilla Vivi Heinertson, utan far, beder vänliga människor om ett hem genom sin döende moder Thekla M.»
Hon stafvade noga igenom de med möda präntade bokstäfverna och en tår föll på det kära lilla namnet. Så erinrade hon sig något och tillade data för födelse och dop.
— Måtte lifvet bli dig lätt och ljust, älskling! hviskade hon, böjde sig öfver den lilla och kysste henne.
Hon tog ljusbiten och lyste på den lillas ansikte, som hon med tårad blick länge betraktade, liksom för att för alltid bränna in de kära dragen i sin själ.
Därpå samlade hon all sin energi, svepte försiktigt in barnet i en sjal, sedan hon lagt den sammanvikta skrifvelsen på dess bröst, och lämnade med det tyst rummet.
Tätt tryckt mot modrens häftigt arbetande bröst bars den lugnt sofvande lilla öfver gatan omkring hörnet och bort till ett litet snyggt hus, på hvars trappa hon sakta nedlades.
Så knackade modren hårdt på dörren och ilade bort till hörnet igen. Här stannade hon och spejade försiktigt fram. Snögloppet slog henne i ansiktet och hon måste stödja sig mot trädgårdsplanket för att ej sjunka till marken.
Hon såg dörren öppnas och den gamle trädgårdsmästaren förundrad titta utåt gatan, där han icke kunde skönja något. Så blef lian varse det lilla byltet på trappan och lutade sig ned för att se hvad det var.
— Kom, mor, skall du få se! ropade han därpå jublande. — Gud har redan hört din bön.
Spejerskan borta vid hörnet hade sett och hört nog. Hon vacklade fram till sin koja och in genom dess låga dörr; sà sjönk hon afsvimmad ned på den torftiga bädden.
När värden nästa förmiddag kom bort till sin kåk för att utkräfva sin hyra, fann han där endast ett lik. Döden hade under natten gästat där.
