Sida 634
ONKEL CLEMENTS ARF.
Af ß. Nesbit, öfversättning för HVAR 8 DAG.
(Forts, och slut från föreg, nummer.)
»Ni ämnar väl skämta med mig, miss Sybil, eller hur? Ni borde ändå ha pudrat edra kinder och satt en röd kant kring edra ögon, om ni velat få mig att tro, att den man ni älskar är försvunnen, och att ni är okunnig om hans öde.»
Sybil kastade en hastig blick på honom.
»Ni har alldeles rätt», sade hon. »Jag är alls icke orolig, utan tror, att han är i fullkomlig säkerhet, och att orsaken till hans frånvaro skall bli fullt klar. Men jag tänkte ändå, att jag skulle höra, om ni hade något att meddela mig, ty som ni minns —»
»Ja, jag minns nog», afbröt han henne, »men hvarför skulle just jag mer än någon annan kunna säga er något om Harry Forester?»
»Endast därför, att ni är den sista person, som man sett honom tillsammans med», sade hon lugnt. »Hvart gick han, sedan han lämnat ert hus?»
James Cheetham var ingen dumbom. Att stå ansikte mot ansikte med den verkliga, lefvande faran skärpte hans tankekraft och sinnen. Det var ett ögonblicks paus, innan han svarade:
»Han lämnade mig för att gå till stationen. Men detta är flere dagar se'n. Ni måste ha träffat honom sedan dess, miss Sybil.»
Han drog ett djupt andetag och undrade, hvilken nästa lögn skulle bli, och hvem som kunde ha sett honom.
»Är ni verkligen orolig», sade han, »så vet ni, att ni kan räkna på mig. Skall jag anställa några efterforskningar åt er? . . . Om det är något, som jag kan hjälpa er med, så vet ni ju, att jag står till er tjänst.»
»Och ni har ingenting att tala om för mig?» sade hon.
Det tycktes tvinga sig på honom, och han sade med halft bortvändt ansikte:
»Ingenting annat, än hvad jag sade er, sist jag träffade er. Ni kastar bort ert hjärtas skatt på en värdelös hund. Om han rest sin väg, har han ej rest ensam —»
Sybils läppar rörde sig, som om hon ämnat säga något — men hon bet sig i underläppen, vände sig bort och gick sin väg utan att säga ett ord.
James Cheetham drog ett långt andetag och förde åter handen till sidan. Han lutade sig mot grinden, och hans ansikte var blekt och förvridet. Långsamt kom en svag skiftning tillbaka till hans kinder.
»Det skall nog gå bra», sade han för sig själf. »Det är omöjligt, att någon kan veta något, hon allra minst.»
Då mr Cheetham satt ensam i sitt bibliotek denna kväll, tänkte han närmare på de omständigheter, som gjort honom till mördare. Detta, — hans kärlek och passion och hennes likgiltighet och kärlek till en annan — hur obetydligt föreföll ej detta honom nu mot det brott han begått, och som han skulle vilja ge allt för att ha ogjordt.
Och under det han satt där i dessa tankar, hörde han någon komma in genom dörren och stanna bakom honom. Medvetandet om en annans närvaro i rummet kom honom att resa sig och vända sig om, han befann sig ansikte mot ansikte med Harry Forester. Han lyfte upp händerna och sjönk ned på en stol vid bordet. Hans armar lågo utsträckta öfver bordet, och hans hufvud föll ned på dem.
»Usling, din fördömde usling!» Det var Harry Foresters röst, icke någon andes, utan en lefvande människas. »Se upp, jag har icke kommit tillbaka från någon annan värld för att straffa dig!»
Men den andre rörde sig icke.
»Nå, hör då på, där du ligger hopkrupen som den hund du är, ehuru Gud skall veta, att jag grämer mig öfver hvarje ord jag måste tala till ett sådant odjur.»
Mannen, som låg där med hufvudet mot armen, rörde sig icke. Sybil inträdde i rummet och sträckte bedjande handen mot Harry. Men han förde undan den och fortfor:
»Då ni lockade mig ned i hålet för att mörda mig, som ni ämnade, frågade ni mig, hvad som fanns därnere. Jag hade nästan på tungan att säga, att det var en dörr, men då jag såg ert mordlystna ansikte, tänkte jag blott på att komma upp igen så fort som möjligt.
»Ni vet sedan själf, hvad som hände. Då ni begraft mig ordentligt och vältrat bjälken öfver mig, gick ni er väg, lämnande mig åt en långsam, säker död. Har ni någon gång under dessa trenne dagar tänkt på, hvilken död det var?... Den smörjan ni hällde i mitt vin, gjorde mig slö, men jag hade ändå sinnesnärvaro nog att öppna dörren, stappla på, tills jag fann plats att röra mig och luft att andas. Och då jag återfick besinningen, hvad tror ni jag fick se? Jo, att ni stängt in mig på den plats, där min onkel förvarat sina skatter, juveler, pengar och banknoter! Vet ni, min herre», sade han krökande öfverläppen, »att jag har er att tacka, er ensam, för min förmögenhet och min hustru?»
Händerna på bordet knäpptes ihop och knäpptes upp.
»Var icke rädd. Jag skall icke göra er någonting, icke det minsta. Det skulle vara alltför stor ära för er att få ett kok stryk af en gentleman. Ni skall blott låta mig köpa tillbaka detta gamla ställe, och sedan skall ni försvinna till en plats, där vi aldrig behöfva se er mera!»
»Harry, Harry», sade Sybil sakta, »haf medlidande med honom, han är sjuk».
»Det är detta, jag kommit för att säga», sade Harry. »Min advokat kan göra upp der öfriga af affären med er. Ni har försökt att röfva ifrån mig allting, ni har försökt att döda mig, och ni har försökt att förtala mig inför min — för miss Lancaster. Istället visade ni mig vägen dit, där jag fann min förmögenhet. Och så gick jag rakt ut i Guds klara solsken genom bakdörren på huset, som en bra mycket lyckligare man, än jag någonsin varit förut. Och så gick jag direkt till min — till miss Lancaster, och då hon var här i dag, visste hon allt och såg rätt in i er själ, hur ni ljög som en feg skurk».
Nu reste sig den andre plötsligen upp i bela sin längd. Han vacklade en smula, där han stod, men han såg Harry Forester rakt in i ögonen och yttrade två ord: »Tacka Gud!» sade han, och därpå
föll han ned raklång på golfvet.
• *
*
Då man lyfte upp honom, var han död. Dok, torerna påstodo, att han dog af hjärtförlamning-men Sybil Lancaster, som såg hans ansikte, då han yttrade sina sista ord till Harry, säger, att han dog af glädje.
— 623 —
